22 aug 2014 17:47

23 jan 2015 14:41

Ledare: Högre krav på individanpassad skolgång

Höstterminen har börjat och skoldebattens vågor tycks storma högre än någonsin.

Experter likväl som amatörer förklarar krisen i skolan med olika tvärsäkra analyser: föräldrarna bär skulden, lärarnas bristande auktoritet har förstört kunskapsskolan eller barnen trycks ner av orimliga betygskrav och stelbent pedagogik.

I grunden ligger ofta den farliga föreställningen om att alla är lika och ska stöpas i samma skolform.

Vår ängsliga jante-värld tillåter inga olikheter. I alla fall inte när det gäller skolkunskaper. Alla ska packas in i studieförberedande linjer i någon sorts missriktad välvilja. Vad gör det med självkänslan hos en elev som inte klarar kunskapsmålen? Vilken ro skapar det i klassrummet för den ambitiösa eleven?

Auktoritet är viktigt för att upprätthålla disciplin även för tråkiga uppgifter. Att lära sig vissa moment och nöta in färdigheter är tröttsamt men nödvändigt . Då krävs att läraren ställer krav och att eleven respekterar lärarens auktoritet.

Nu blir det besvärligt. Det hjälper inte alltid om läraren försöker efterhärma vare sig Stig Järrels grymme Caligula eller Robin Williams ”carpe-diem-lärare”. Vår skepsis mot auktoriteter kommer snarare från den tidsanda vi lever i och grundar sig sällan på lärarens lämplighet. Det är visserligen sunt att ifrågasätta auktoriteter, men risken är att vi placerar vår självgodhet och lättkränkthet i en trång återvändsgränd. Man ska bara behöva göra uppgifter som är roliga, alla chefer, lärare, politiker eller andra makthavare är dumma och korkade, vi lyder gärna regler men bara de regler vi själva tycker är bra, demokrati är lysande så länge alla tycker som jag, vi ska inte behöva ta hänsyn till andra elever eller arbetskamrater.

Föräldrar går in som besserwissrar och klagar på betyg, undervisning och hur barnen tilltalas.

Sedan förundras vi över ordningsproblem i skolan och inpräntar i varje liten telning att de kan bli precis vad som helst. Några olikheter finns inte.

Det är precis lika dumt som att säga att den sortens IQ som lämpar sig utmärkt för teoretiska studier skulle vara allena saliggörande. Saknar personen andra viktiga delar, som empati och rättskänsla, så kan helheten tvärtom bli katastrofal. Det är som att sätta en ovan förare bakom ratten på en trimmad Ferrari. Resan skulle bli betydligt säkrare med en sliten Volvo om föraren är klok och erfaren.

En vis indianhövding förklarade tydligt för de vita kolonialisterna 1748 att det finns olika sätt att se på kunskap och intelligens. Han sa (fritt översatt):

”Flera av våra ungdomar har tidigare studerat vid era skolor. De undervisades i alla era vetenskaper, men när de kom tillbaka var de usla på att springa, kunde ingenting om hur det är att leva i skogen, oförmögna att uthärda vare sig hunger eller kyla, visste inte hur man byggde en hydda, sköt en hjort, dödade en fiende eller hur man pratade vårt språk flytande. Så vi kunde inte använda dem vare sig som jägare, krigare eller rådgivare; De dög inte till något. Men vi är självfallet tacksamma för ert erbjudande, även om vi avböjer, och för att visa vår uppskattning, så kan ni skicka ett dussin av era söner. Vi ska ta hand om deras utbildning, instruera dem i det vi kan och göra män av dem.”

Vi är olika, vi har olika förutsättningar och alla måste få en plats i samhället.

Det ställer helt andra krav på en flexibel arbetsmarknad och individanpassad skolgång än vad som var fallet för 30 år sedan.

Tyvärr blir skolan aldrig någon ”quick-fix” för alla samhällsproblem.

Karin Eriksson

Experter likväl som amatörer förklarar krisen i skolan med olika tvärsäkra analyser: föräldrarna bär skulden, lärarnas bristande auktoritet har förstört kunskapsskolan eller barnen trycks ner av orimliga betygskrav och stelbent pedagogik.

I grunden ligger ofta den farliga föreställningen om att alla är lika och ska stöpas i samma skolform.

Vår ängsliga jante-värld tillåter inga olikheter. I alla fall inte när det gäller skolkunskaper. Alla ska packas in i studieförberedande linjer i någon sorts missriktad välvilja. Vad gör det med självkänslan hos en elev som inte klarar kunskapsmålen? Vilken ro skapar det i klassrummet för den ambitiösa eleven?

Auktoritet är viktigt för att upprätthålla disciplin även för tråkiga uppgifter. Att lära sig vissa moment och nöta in färdigheter är tröttsamt men nödvändigt . Då krävs att läraren ställer krav och att eleven respekterar lärarens auktoritet.

Nu blir det besvärligt. Det hjälper inte alltid om läraren försöker efterhärma vare sig Stig Järrels grymme Caligula eller Robin Williams ”carpe-diem-lärare”. Vår skepsis mot auktoriteter kommer snarare från den tidsanda vi lever i och grundar sig sällan på lärarens lämplighet. Det är visserligen sunt att ifrågasätta auktoriteter, men risken är att vi placerar vår självgodhet och lättkränkthet i en trång återvändsgränd. Man ska bara behöva göra uppgifter som är roliga, alla chefer, lärare, politiker eller andra makthavare är dumma och korkade, vi lyder gärna regler men bara de regler vi själva tycker är bra, demokrati är lysande så länge alla tycker som jag, vi ska inte behöva ta hänsyn till andra elever eller arbetskamrater.

Föräldrar går in som besserwissrar och klagar på betyg, undervisning och hur barnen tilltalas.

Sedan förundras vi över ordningsproblem i skolan och inpräntar i varje liten telning att de kan bli precis vad som helst. Några olikheter finns inte.

Det är precis lika dumt som att säga att den sortens IQ som lämpar sig utmärkt för teoretiska studier skulle vara allena saliggörande. Saknar personen andra viktiga delar, som empati och rättskänsla, så kan helheten tvärtom bli katastrofal. Det är som att sätta en ovan förare bakom ratten på en trimmad Ferrari. Resan skulle bli betydligt säkrare med en sliten Volvo om föraren är klok och erfaren.

En vis indianhövding förklarade tydligt för de vita kolonialisterna 1748 att det finns olika sätt att se på kunskap och intelligens. Han sa (fritt översatt):

”Flera av våra ungdomar har tidigare studerat vid era skolor. De undervisades i alla era vetenskaper, men när de kom tillbaka var de usla på att springa, kunde ingenting om hur det är att leva i skogen, oförmögna att uthärda vare sig hunger eller kyla, visste inte hur man byggde en hydda, sköt en hjort, dödade en fiende eller hur man pratade vårt språk flytande. Så vi kunde inte använda dem vare sig som jägare, krigare eller rådgivare; De dög inte till något. Men vi är självfallet tacksamma för ert erbjudande, även om vi avböjer, och för att visa vår uppskattning, så kan ni skicka ett dussin av era söner. Vi ska ta hand om deras utbildning, instruera dem i det vi kan och göra män av dem.”

Vi är olika, vi har olika förutsättningar och alla måste få en plats i samhället.

Det ställer helt andra krav på en flexibel arbetsmarknad och individanpassad skolgång än vad som var fallet för 30 år sedan.

Tyvärr blir skolan aldrig någon ”quick-fix” för alla samhällsproblem.

Karin Eriksson