01 aug 2014 08:45

23 jan 2015 14:40

Chefredaktören om tiggarna: "Vi väntar på en bättre lösning"

Bästa tipset är att inte sticka ut. Att fejka något handikapp eller slå pannan mot gatan som en undergiven gest tilltalar inte svenskarna. Då blir vi besvärade och tveksamma, helst ska tiggaren vara ungefär som vi.

Ren, vanlig och lätt att förstå sig på. Det är också bra om man är äldre. Då antar vi nämligen att personen har svårare att försörja sig på egen hand och lättar lite extra på plånboken.

Det är forskaren Cecilia Parsberg vid Konsthögskolan i Umeå som undersökt hur man lyckas bäst som tiggare. Tidskriften Modern Psykologi skrev om företeelsen i senaste numret.

Tiggeriet har blivit en del av vår gatubild och kan därmed lättare studeras och mätas. När något har funnits under en längre tid räknas det som normalt. De vilda spekulationerna om tiggeriets orsaker och dess utövare har däremot fortsatt.

Vi får höra om skinande lyxbilar bakom hörnet och maffia som tar alla pengar. I mina öron låter det helt orimligt.

Det är knappast någon som skulle sitta med en pappmugg och tigga utanför Systemet eller matvarubutiken i Mariestad om man kunde få ett bättre liv hemma i Rumänien. Inte ens om man var arbetsskygg och lat, vilket emellanåt hävdas.

Den ringa dagskassa som tiggaren lyckas skrapa ihop är förmodligen inte heller någon lukrativ verksamhet om man vill försörja sig som gangster. Det torde röra sig om högst någon hundralapp om dagen.

Oavsett vad man tror och tycker är vi alla överens om att tiggeriet inte är bra och att vi helst skulle slippa det. Grundproblemet, fattigdom och rasism i Europa, är dock inte så enkelt att komma åt.

Att lägga några kronor i en utsträckt hand hjälper knappast. Det krävs snarare att vi som sitter på de översta trappstegen i EU:s ekonomiska pyramid måste sänka vår levnadsstandard för att fördela välfärden jämnare i Europa. Det är inte något staten kan lösa på egen hand, utan påverkar både dig och mig. Den där platt-teven, som vi närmast ser som en mänsklig rättighet, kanske inte är så självklar. Vem har sagt att alla hushåll behöver en bil? Prislappen på den lösningen är det få som vill betala fullt ut så därför sitter vi och väntar på ett bättre och billigare alternativ.

Ett alternativ som lyser med sin frånvaro.

Under tiden får vi försöka hantera problemet på bästa sätt. I sommar har flera EU-migranter avhysts från sina tältläger. Det kan tyckas inhumant, men det är varken en lösning eller önskvärt att få permanenta ghetton. Lagen tillåter inte att man ”ockuperar” mark och det är en rimlig regel.

Då är det bättre att göra som kyrkan i Mariestad och erbjuda husrum i tomma lokaler, även om det fortfarande är en lindring snarare än bot. Ungefär som kyrkoherde Willem-Jan Fens säger i torsdagens MT: ”Det känns som att ge en dödssjuk Alvedon”.

En uppenbar risk med de enskilda ”lösningarna” är att de goda intentionerna leder fel. De sociala insatserna kan locka fler till Sverige och tiggeriet institutionaliseras. Det blir ett permanent tillstånd, inte bara i vår gatubild utan även i de enskilda människornas liv.

Rapporter om att de pengar vi ger via EU inte tycks hjälpa spär på hopplösheten. Rumänien har exempelvis tillgång till tre miljarder euro som skulle kunna förbättra livet för de romer som behandlas som andra klassens medborgare. Pengarna kommer aldrig fram. Det kan bero på korruption, ovilja att satsa på romer, eller helt enkelt krångliga EU-regler .

Visst måste EU sätta ner foten hårt på Rumäniens tår, men för tiggarna här och nu i Mariestad hjälper det föga. Jag ger några kronor i ett fåfängt försök att jaga bort obehagskänslan inför fattigdomens hårda villkor. Det löser inte grundproblemet, möjligen blir det till och med värre, men kanske hjälper det en medmänniska just den dagen.

Det vi alla kan göra är att möta tiggarens blick. Visa att alla människor har ett värde och en rätt att bli sedda.

Vi har bara dragit lite olika lotter i livets orättvisa tombola.

Ren, vanlig och lätt att förstå sig på. Det är också bra om man är äldre. Då antar vi nämligen att personen har svårare att försörja sig på egen hand och lättar lite extra på plånboken.

Det är forskaren Cecilia Parsberg vid Konsthögskolan i Umeå som undersökt hur man lyckas bäst som tiggare. Tidskriften Modern Psykologi skrev om företeelsen i senaste numret.

Tiggeriet har blivit en del av vår gatubild och kan därmed lättare studeras och mätas. När något har funnits under en längre tid räknas det som normalt. De vilda spekulationerna om tiggeriets orsaker och dess utövare har däremot fortsatt.

Vi får höra om skinande lyxbilar bakom hörnet och maffia som tar alla pengar. I mina öron låter det helt orimligt.

Det är knappast någon som skulle sitta med en pappmugg och tigga utanför Systemet eller matvarubutiken i Mariestad om man kunde få ett bättre liv hemma i Rumänien. Inte ens om man var arbetsskygg och lat, vilket emellanåt hävdas.

Den ringa dagskassa som tiggaren lyckas skrapa ihop är förmodligen inte heller någon lukrativ verksamhet om man vill försörja sig som gangster. Det torde röra sig om högst någon hundralapp om dagen.

Oavsett vad man tror och tycker är vi alla överens om att tiggeriet inte är bra och att vi helst skulle slippa det. Grundproblemet, fattigdom och rasism i Europa, är dock inte så enkelt att komma åt.

Att lägga några kronor i en utsträckt hand hjälper knappast. Det krävs snarare att vi som sitter på de översta trappstegen i EU:s ekonomiska pyramid måste sänka vår levnadsstandard för att fördela välfärden jämnare i Europa. Det är inte något staten kan lösa på egen hand, utan påverkar både dig och mig. Den där platt-teven, som vi närmast ser som en mänsklig rättighet, kanske inte är så självklar. Vem har sagt att alla hushåll behöver en bil? Prislappen på den lösningen är det få som vill betala fullt ut så därför sitter vi och väntar på ett bättre och billigare alternativ.

Ett alternativ som lyser med sin frånvaro.

Under tiden får vi försöka hantera problemet på bästa sätt. I sommar har flera EU-migranter avhysts från sina tältläger. Det kan tyckas inhumant, men det är varken en lösning eller önskvärt att få permanenta ghetton. Lagen tillåter inte att man ”ockuperar” mark och det är en rimlig regel.

Då är det bättre att göra som kyrkan i Mariestad och erbjuda husrum i tomma lokaler, även om det fortfarande är en lindring snarare än bot. Ungefär som kyrkoherde Willem-Jan Fens säger i torsdagens MT: ”Det känns som att ge en dödssjuk Alvedon”.

En uppenbar risk med de enskilda ”lösningarna” är att de goda intentionerna leder fel. De sociala insatserna kan locka fler till Sverige och tiggeriet institutionaliseras. Det blir ett permanent tillstånd, inte bara i vår gatubild utan även i de enskilda människornas liv.

Rapporter om att de pengar vi ger via EU inte tycks hjälpa spär på hopplösheten. Rumänien har exempelvis tillgång till tre miljarder euro som skulle kunna förbättra livet för de romer som behandlas som andra klassens medborgare. Pengarna kommer aldrig fram. Det kan bero på korruption, ovilja att satsa på romer, eller helt enkelt krångliga EU-regler .

Visst måste EU sätta ner foten hårt på Rumäniens tår, men för tiggarna här och nu i Mariestad hjälper det föga. Jag ger några kronor i ett fåfängt försök att jaga bort obehagskänslan inför fattigdomens hårda villkor. Det löser inte grundproblemet, möjligen blir det till och med värre, men kanske hjälper det en medmänniska just den dagen.

Det vi alla kan göra är att möta tiggarens blick. Visa att alla människor har ett värde och en rätt att bli sedda.

Vi har bara dragit lite olika lotter i livets orättvisa tombola.