25 jul 2014 08:15

25 aug 2015 12:01

Återerövrar ett ord som förminskar

Efter den tredje tuggan fick det vara nog.Den nakna, yppiga damen som lättjefullt blickade ner från restaurangväggen gjorde att aptiten försvann. Snabbt fick lunchsällskapet byta bord och maten gick att svälja med lätthet igen.

En vän berättar om en affärslunch på Jula-hotellet i Skara vars väggar pryds av dyrbara konstverk. Zorns nakna kvinna passade dock inte som blickfång för de inbjudna gästerna och nästa gång bord skulle bokas blev det så långt från den nakna damen som möjligt.

En annan naken dam väckte rabalder i Riksdagen där Susanne Eberstein (S) helt sonika plockade ner barockmålaren G E Schröders målning av Juno från Riksdagens gästmatsal. Eberstein hade tröttnat på nakna kvinnobröst.

Den här gången är det inte klassiska oljemålningar av nakna damer som väcker anstöt utan graffitikonstnärinnan Carolina Falkholts stiliserade snippor.

Jag respekterar människor som inte vill mötas av könsdelar i offentlig konst och ovanstående exempel visar att även klassiska verk upprör. Men jag förvånas ändå över att Falkholt väckt sådan vrede Vi får aldrig riktigt veta om det är budskapet eller motivet som upprör mest.

Vackra Zornkvinnor är det vanligtvis inte många som förfasar sig över och Eberstein fick utstå många raljanta kommentarer för sitt tilltag.

Den kändaste målaren av dem alla, Pablo Picasso, kommer lätt undan med sina många gånger groteska könsförvridningar.

Målningen Guernica, tryckt i oändligt många läroböcker, har också ditmålade snippor och snoppar, låt vara inte lika tydliga som Falkholts variant. Tavlan hänger på Museo Reina Sofia i Madrid och vid ett besök var guiden väldigt noga med att peka ut just detaljerna där Picasso målat in könsdelar. Hon förklarade glatt att det var ett uttryck för Picassos lite barnsliga humor. I en tavla som symboliserar krigets fasor är det dock lätt att hålla sig för skratt.

Bra konst berör och är ett värdefullt bidrag till samhällsdebatten. Där är Carolina Falkholts verk alldeles lysande. Hon har gått sin egen väg i en street-kultur som ofta uppvisar en osmaklig sexism. Varför är det så få som reagerar över kvinnoförnedrande texter hos exempelvis vissa hiphop-artister? När Smålandspostens ledarskribent i höstas ifrågasatte hur vi förhåller oss till kvinnosyn, machoideal och synen på homosexuella inom hiphopen väckte det en enorm ilska. En känd musikjournalist skrev exempelvis på twitter: ”Att gå in och bedöma musikens lämplighet angränsar till fascism”.

Jag är inte rätt person att bedöma den konstnärliga kvaliteten, men det är inte bara den estetiska snippan som är drivkraften i Falkholst konst utan snarare budskapet att kvinnor ska vara stolta och inte låta sig förtryckas på grund av sitt kön.

Falkholts tavla skulle stå för en positiv kvinnokraft och bättre jämvikt i en skolvärld där vuxna för länge sedan misslyckats med att stävja förnedrande tillmälen som ”hora” och ”fitta”. Hon återerövrar ett ord som blivit ett invektiv. Tvättar av det och återvinner det till något betydligt bättre.

Dessutom har hon den goda smaken att aldrig förnedra det andra könet, vilket annars är motorn i sexism.

Personligen har jag svårt att använda grova könsord. Det är inte mitt språkbruk. Jag väljer inte snippmotivet som favorittavla ur Falkholts produktion, men om jag får välja hur ordet fitta ska användas så är jag tacksam över Carolina Falkholts modiga konst och uppfriskande kaxighet.

Alla vi som fått det slängt efter oss för att förminska och förringa ser budskapet hos Falkholt i ett helt annat ljus än kritikerna.

Tack för det Carolina.

Karin Eriksson

En vän berättar om en affärslunch på Jula-hotellet i Skara vars väggar pryds av dyrbara konstverk. Zorns nakna kvinna passade dock inte som blickfång för de inbjudna gästerna och nästa gång bord skulle bokas blev det så långt från den nakna damen som möjligt.

En annan naken dam väckte rabalder i Riksdagen där Susanne Eberstein (S) helt sonika plockade ner barockmålaren G E Schröders målning av Juno från Riksdagens gästmatsal. Eberstein hade tröttnat på nakna kvinnobröst.

Den här gången är det inte klassiska oljemålningar av nakna damer som väcker anstöt utan graffitikonstnärinnan Carolina Falkholts stiliserade snippor.

Jag respekterar människor som inte vill mötas av könsdelar i offentlig konst och ovanstående exempel visar att även klassiska verk upprör. Men jag förvånas ändå över att Falkholt väckt sådan vrede Vi får aldrig riktigt veta om det är budskapet eller motivet som upprör mest.

Vackra Zornkvinnor är det vanligtvis inte många som förfasar sig över och Eberstein fick utstå många raljanta kommentarer för sitt tilltag.

Den kändaste målaren av dem alla, Pablo Picasso, kommer lätt undan med sina många gånger groteska könsförvridningar.

Målningen Guernica, tryckt i oändligt många läroböcker, har också ditmålade snippor och snoppar, låt vara inte lika tydliga som Falkholts variant. Tavlan hänger på Museo Reina Sofia i Madrid och vid ett besök var guiden väldigt noga med att peka ut just detaljerna där Picasso målat in könsdelar. Hon förklarade glatt att det var ett uttryck för Picassos lite barnsliga humor. I en tavla som symboliserar krigets fasor är det dock lätt att hålla sig för skratt.

Bra konst berör och är ett värdefullt bidrag till samhällsdebatten. Där är Carolina Falkholts verk alldeles lysande. Hon har gått sin egen väg i en street-kultur som ofta uppvisar en osmaklig sexism. Varför är det så få som reagerar över kvinnoförnedrande texter hos exempelvis vissa hiphop-artister? När Smålandspostens ledarskribent i höstas ifrågasatte hur vi förhåller oss till kvinnosyn, machoideal och synen på homosexuella inom hiphopen väckte det en enorm ilska. En känd musikjournalist skrev exempelvis på twitter: ”Att gå in och bedöma musikens lämplighet angränsar till fascism”.

Jag är inte rätt person att bedöma den konstnärliga kvaliteten, men det är inte bara den estetiska snippan som är drivkraften i Falkholst konst utan snarare budskapet att kvinnor ska vara stolta och inte låta sig förtryckas på grund av sitt kön.

Falkholts tavla skulle stå för en positiv kvinnokraft och bättre jämvikt i en skolvärld där vuxna för länge sedan misslyckats med att stävja förnedrande tillmälen som ”hora” och ”fitta”. Hon återerövrar ett ord som blivit ett invektiv. Tvättar av det och återvinner det till något betydligt bättre.

Dessutom har hon den goda smaken att aldrig förnedra det andra könet, vilket annars är motorn i sexism.

Personligen har jag svårt att använda grova könsord. Det är inte mitt språkbruk. Jag väljer inte snippmotivet som favorittavla ur Falkholts produktion, men om jag får välja hur ordet fitta ska användas så är jag tacksam över Carolina Falkholts modiga konst och uppfriskande kaxighet.

Alla vi som fått det slängt efter oss för att förminska och förringa ser budskapet hos Falkholt i ett helt annat ljus än kritikerna.

Tack för det Carolina.

Karin Eriksson