16 jul 2014 06:00

07 jan 2015 11:59

Sluta hymla om försvaret

Sedan Rysslands upptrappning mot omvärlden resulterade i ett krig i Europa för ett par månader sedan har Östersjöns betydelse ökat ytterligare. Det skulle inte behöva vara så illa om inte Sverige under flera regeringar hade monterat ned försvaret till oigenkännlighet.

Läget i Östersjön kan på grund av Sveriges idoga nedrustning liknas vid ett säkerhetspolitiskt vakuum. När ett politiskt tomrum uppstår kan man vara säker på en sak: Det kommer inte att fortsätta vara tomt någon längre tid. Ryssland har både resurser och vilja att fylla ut det vakuum som Sverige verkar vara berett att lämna i Östersjön. Att låta det ske är inte att ta ansvar för Sverige utan raka motsatsen.

Det är därför inte så konstigt att inte bara försvarsminister Karin Enström (M) utan också statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har varit väldigt tydliga med att säkerhetsläget i vårt närområde ska få konsekvenser för det svenska försvaret. Sedan dess har ”historiska satsningar” på försvaret presenterats.

Stor i orden, liten på jorden. Kanske är det så satsningarna egentligen bör beskrivas. De senaste två årens satsningar på 500 miljoner kronor åts ju upp av att finansdepartementet med Anders Borg (M) i spetsen räknade upp Försvarsprisindex så att försvaret fick betala tillbaka 600 miljoner kronor för samma period.

Det kom därför inte som en chock när Svenska Dagbladet avslöjade (14/7) att den utlovade ökningen av marinens närvaro i Östersjön också den i själva verket blev en minskning. Fram tills nu har flottan haft sex stycken bevakningsbåtar i Östersjön. I Kalla krigets slutskede hade Sverige närmare 30 stycken. De nuvarande sex ska dock planenligt avrustas i höst då de anses för gamla, även om de bara är från 1990-talet.

De sex bevakningsbåtarna ersätts nästa år med Sveriges två äldsta korvetter, Stockholm och Malmö, som klassas ned och blir vedettbåtar. Vedettbåtar är visserligen större än bevakningsbåtar men en nedskärning från sex till två båtar är markant och rimmar illa med talet om att ta ansvar för rikets säkerhet.

Försvarsministern själv pratar också om den bristande bemanningen som ett av hindren för att vara tillräckligt närvarande på Östersjön. Det torde dock ha varit regeringens ansvar att tillse att bemanningen fungerar som den ska och inte är ett hinder. Frågan hon borde svara på är varför bemanningsproblemet fortfarande inte är löst.

Försvarsministern måste genast reda upp situationen med bevakningsbåtarna i Östersjön. Läget är inte acceptabelt och det går att lösa. Men det är inte allt som behöver göras.

Till och med den beslutade och redan otillräckliga organisationen saknar 50 miljarder kronor. Sluta prata om satsningar när sådana inte faktiskt görs och sluta låtsas som att försvaret är finansierat. Det minsta man kan kräva av regeringen (och för den delen också de övriga partierna) är att de slutar att hymla om vilka resurser Försvarsmakten har och inte har. Inget mer siffertrixande, inget mer nyspråk.

Daniel Persson

Sedan Rysslands upptrappning mot omvärlden resulterade i ett krig i Europa för ett par månader sedan har Östersjöns betydelse ökat ytterligare. Det skulle inte behöva vara så illa om inte Sverige under flera regeringar hade monterat ned försvaret till oigenkännlighet.

Läget i Östersjön kan på grund av Sveriges idoga nedrustning liknas vid ett säkerhetspolitiskt vakuum. När ett politiskt tomrum uppstår kan man vara säker på en sak: Det kommer inte att fortsätta vara tomt någon längre tid. Ryssland har både resurser och vilja att fylla ut det vakuum som Sverige verkar vara berett att lämna i Östersjön. Att låta det ske är inte att ta ansvar för Sverige utan raka motsatsen.

Det är därför inte så konstigt att inte bara försvarsminister Karin Enström (M) utan också statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har varit väldigt tydliga med att säkerhetsläget i vårt närområde ska få konsekvenser för det svenska försvaret. Sedan dess har ”historiska satsningar” på försvaret presenterats.

Stor i orden, liten på jorden. Kanske är det så satsningarna egentligen bör beskrivas. De senaste två årens satsningar på 500 miljoner kronor åts ju upp av att finansdepartementet med Anders Borg (M) i spetsen räknade upp Försvarsprisindex så att försvaret fick betala tillbaka 600 miljoner kronor för samma period.

Det kom därför inte som en chock när Svenska Dagbladet avslöjade (14/7) att den utlovade ökningen av marinens närvaro i Östersjön också den i själva verket blev en minskning. Fram tills nu har flottan haft sex stycken bevakningsbåtar i Östersjön. I Kalla krigets slutskede hade Sverige närmare 30 stycken. De nuvarande sex ska dock planenligt avrustas i höst då de anses för gamla, även om de bara är från 1990-talet.

De sex bevakningsbåtarna ersätts nästa år med Sveriges två äldsta korvetter, Stockholm och Malmö, som klassas ned och blir vedettbåtar. Vedettbåtar är visserligen större än bevakningsbåtar men en nedskärning från sex till två båtar är markant och rimmar illa med talet om att ta ansvar för rikets säkerhet.

Försvarsministern själv pratar också om den bristande bemanningen som ett av hindren för att vara tillräckligt närvarande på Östersjön. Det torde dock ha varit regeringens ansvar att tillse att bemanningen fungerar som den ska och inte är ett hinder. Frågan hon borde svara på är varför bemanningsproblemet fortfarande inte är löst.

Försvarsministern måste genast reda upp situationen med bevakningsbåtarna i Östersjön. Läget är inte acceptabelt och det går att lösa. Men det är inte allt som behöver göras.

Till och med den beslutade och redan otillräckliga organisationen saknar 50 miljarder kronor. Sluta prata om satsningar när sådana inte faktiskt görs och sluta låtsas som att försvaret är finansierat. Det minsta man kan kräva av regeringen (och för den delen också de övriga partierna) är att de slutar att hymla om vilka resurser Försvarsmakten har och inte har. Inget mer siffertrixande, inget mer nyspråk.

Daniel Persson