15 jul 2014 06:00

07 jan 2015 12:13

Väl medlemmarna framför politiken

Vad är egentligen fackförbunden till för? Det givna svaret borde vara för att tillvarata medlemmarnas intressen gentemot arbetsgivaren. Då skulle alla frågor om vilka som får vara medlemmar och väljas för förtroendeuppdrag i facken vara väldigt enkla frågor. Så är det uppenbarligen inte.

Dagens nyheters undersökning (14/7) visar att 8 av 22 Saco-förbund, 7 av 14 TCO-förbund och hela 12 av 14 LO-förbund stänger dörren för Sverigedemokrater att inneha fackliga uppdrag. Grunden för tilltaget anges vara att Sverigedemokraternas politiska uppfattning står i strid med förbundens stadganden om alla människors lika värde.

Det är ingen lättviktig åtgärd att stänga ute vissa människor från möjligheten att inneha valda poster i en organisation. Det skvallrar inte minst om att organisationen inte är öppen för alla människor. I en demokratisk organisation har medlemmarna normalt rätt att själva välja vilka de vill ska representera dem. Så är nu inte längre fallet i många av de svenska fackförbunden.

Om situationen uppstod främst i LO-förbunden vore det mer begripligt. LO har sedan begynnelsen använts som en partipolitisk plattform. Det är inte enbart SD:s sympatisörer som inte är välkomna på valda poster där, det har hänt åtskilliga gånger att borgerliga sympatisörer har stängts av från sina fackliga uppdrag på grundval av deras partipolitiska preferenser.

Att även åtskilliga TCO- och Saco-förbund, vars fokus normalt faller inom det sakpolitiska området, ägnar sig åt detta beteende tyder på att rädslan för att förbunden ska användas som oönskade politiska plattformar är utbredd.

Risken för att åtgärderna ger ytterligare skjuts åt påståendena om att Sverigedemokraterna är motarbetade av ”etablissemanget”är uppenbart. Att effekterna skulle bli särskilt kännbara är osannolikt men det gör inte tilltaget bättre. Det finns klart bättre alternativ.

För fackens skull och inte minst för deras medlemmar vore det lämpligt att helt enkelt överge tanken på fackförbund som partipolitiskt aktiva organisationer. Så länge facken ägnar sig åt att försvara sina medlemmars intressen i förhandlingar och konflikter mot arbetsgivarna finns det ingen anledning att utestänga någon från några poster.

Dels minskar det risken att medlemmarna drabbas av sämre representation än möjligt och återställer medlemmarnas rätt att själva avgöra vilka som är lämpligast att representera dem. I ett förbund vars odelade fokus ligger på att tillvarata medlemmarnas intressen finns det inget incitament att välja någon som åsidosätter sitt uppdrag till förmån för partipolitiska ambitioner. Kandidater med värderingar som väsentligt skiljer sig från övriga medlemmars kommer sannolikt också upptäcka att det är en svårframkomlig väg att gå.

Att klippa de partipolitiska banden skulle dessutom ha den positiva effekten att spara framförallt LO-medlemmarna stora mängder pengar som skulle kunna användas till att stärka deras position på arbetsmarknaden.

Daniel Persson

Vad är egentligen fackförbunden till för? Det givna svaret borde vara för att tillvarata medlemmarnas intressen gentemot arbetsgivaren. Då skulle alla frågor om vilka som får vara medlemmar och väljas för förtroendeuppdrag i facken vara väldigt enkla frågor. Så är det uppenbarligen inte.

Dagens nyheters undersökning (14/7) visar att 8 av 22 Saco-förbund, 7 av 14 TCO-förbund och hela 12 av 14 LO-förbund stänger dörren för Sverigedemokrater att inneha fackliga uppdrag. Grunden för tilltaget anges vara att Sverigedemokraternas politiska uppfattning står i strid med förbundens stadganden om alla människors lika värde.

Det är ingen lättviktig åtgärd att stänga ute vissa människor från möjligheten att inneha valda poster i en organisation. Det skvallrar inte minst om att organisationen inte är öppen för alla människor. I en demokratisk organisation har medlemmarna normalt rätt att själva välja vilka de vill ska representera dem. Så är nu inte längre fallet i många av de svenska fackförbunden.

Om situationen uppstod främst i LO-förbunden vore det mer begripligt. LO har sedan begynnelsen använts som en partipolitisk plattform. Det är inte enbart SD:s sympatisörer som inte är välkomna på valda poster där, det har hänt åtskilliga gånger att borgerliga sympatisörer har stängts av från sina fackliga uppdrag på grundval av deras partipolitiska preferenser.

Att även åtskilliga TCO- och Saco-förbund, vars fokus normalt faller inom det sakpolitiska området, ägnar sig åt detta beteende tyder på att rädslan för att förbunden ska användas som oönskade politiska plattformar är utbredd.

Risken för att åtgärderna ger ytterligare skjuts åt påståendena om att Sverigedemokraterna är motarbetade av ”etablissemanget”är uppenbart. Att effekterna skulle bli särskilt kännbara är osannolikt men det gör inte tilltaget bättre. Det finns klart bättre alternativ.

För fackens skull och inte minst för deras medlemmar vore det lämpligt att helt enkelt överge tanken på fackförbund som partipolitiskt aktiva organisationer. Så länge facken ägnar sig åt att försvara sina medlemmars intressen i förhandlingar och konflikter mot arbetsgivarna finns det ingen anledning att utestänga någon från några poster.

Dels minskar det risken att medlemmarna drabbas av sämre representation än möjligt och återställer medlemmarnas rätt att själva avgöra vilka som är lämpligast att representera dem. I ett förbund vars odelade fokus ligger på att tillvarata medlemmarnas intressen finns det inget incitament att välja någon som åsidosätter sitt uppdrag till förmån för partipolitiska ambitioner. Kandidater med värderingar som väsentligt skiljer sig från övriga medlemmars kommer sannolikt också upptäcka att det är en svårframkomlig väg att gå.

Att klippa de partipolitiska banden skulle dessutom ha den positiva effekten att spara framförallt LO-medlemmarna stora mängder pengar som skulle kunna användas till att stärka deras position på arbetsmarknaden.

Daniel Persson