04 jul 2014 06:00

07 jan 2015 12:13

Rösta eller stödrösta - det är frågan 2014

I begynnelsen var övertygelsen.

Sedan kom stödröstningen.

I riksdagsvalet 2014 kan den nå en ny höjdpunkt.

Aldrig har det funnits en sådan uppställning av partier väljarna kan tänkas lägga sin röst på fast man egentligen föredrar ett annat.

Partiledare, både sådana det för tillfället går bra för och i synnerhet de som det går mindre bra för, brukar påpeka att mätningar är mätningar och att det enda som gäller är resultatet på valdagen.

I Almedalstider har Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt funnit varandra på den senare punkten.

För det har ju på sistone inte gått så bra som de haft anledning att förvänta sig.

De har faktiskt, även de, debuterat som objekt för stödröstning, av väljare som inser värdet av att det finns ledare med förmåga att hålla i taktpinnen i partikonserten.

Sveriges första val med allmän och lika rösträtt hölls 1919. Det förutsattes under rösträttskampen och senare att medborgarna skulle rösta på det parti som ansågs bäst.

Eller i alla fall minst dåligt.

Men så föddes Kamrat 4 procent.

Sedan 1968 är grundregeln att ett parti måste få minst fyra procent av rösterna i hela riket för att få delta i fördelningen av mandaten. Så heter det i regeringsformen, en av våra grundlagar. Sådana spärrar är vanliga i länder med proportionella val. Tanken är att motverka en partisplittring som kan göra det svårt att bilda regering. Det finns även andra, mindre ädla motiveringar.

Att spärren i Sverige blev just fyra procent har förklarats med att den nivån brukade kommunisterna och deras arvtagare nå. De bidrog till att bevara den socialdemokratiska dominansen. De kunde förväntas inte vilja fälla en S-regering. Och vid behov kunde ju S-sympatisörer tänka sig stödrösta för att hålla yttervänstern kvar i riksdagen.

Sedan alliansen vann valet 2006 har underlaget för stödröstning breddats. Kristdemokraterna fick 2010 röster från väljare som lika gärna eller hellre hade röstat på Moderaterna, och sedan blev även den i inte alltför forna dar stora centern objekt för allmänborgerliga väljares omsorger.

Ingen röst får gå förlorad, alla fyra allianspartier ska med!

Men nu, med EU-valet som utropstecken, står det klart att Moderaterna inte har råd att avstå röster, ifall man har ambitionen att förbli ett statsbärande parti.

Detsamma gäller Socialdemokraterna. I opinionsmätningarna upplöses deras mål om 35 procent som en hägring. Stefan Löfven behöver allt vänsterstöd han kan få för att behålla trovärdigheten som den brokiga vänsterns statsministerkandidat.

Alltså –stödrösta på M eller S!

Ja, inte är det lätt för en väljare som vill tänka på livet efter valet.

Kanske är det överlag dags att återgå till att rösta efter övertygelse.

Och på partier och personer kloka nog att hantera resultatet.

Bo Ture Larsson

I begynnelsen var övertygelsen.

Sedan kom stödröstningen.

I riksdagsvalet 2014 kan den nå en ny höjdpunkt.

Aldrig har det funnits en sådan uppställning av partier väljarna kan tänkas lägga sin röst på fast man egentligen föredrar ett annat.

Partiledare, både sådana det för tillfället går bra för och i synnerhet de som det går mindre bra för, brukar påpeka att mätningar är mätningar och att det enda som gäller är resultatet på valdagen.

I Almedalstider har Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt funnit varandra på den senare punkten.

För det har ju på sistone inte gått så bra som de haft anledning att förvänta sig.

De har faktiskt, även de, debuterat som objekt för stödröstning, av väljare som inser värdet av att det finns ledare med förmåga att hålla i taktpinnen i partikonserten.

Sveriges första val med allmän och lika rösträtt hölls 1919. Det förutsattes under rösträttskampen och senare att medborgarna skulle rösta på det parti som ansågs bäst.

Eller i alla fall minst dåligt.

Men så föddes Kamrat 4 procent.

Sedan 1968 är grundregeln att ett parti måste få minst fyra procent av rösterna i hela riket för att få delta i fördelningen av mandaten. Så heter det i regeringsformen, en av våra grundlagar. Sådana spärrar är vanliga i länder med proportionella val. Tanken är att motverka en partisplittring som kan göra det svårt att bilda regering. Det finns även andra, mindre ädla motiveringar.

Att spärren i Sverige blev just fyra procent har förklarats med att den nivån brukade kommunisterna och deras arvtagare nå. De bidrog till att bevara den socialdemokratiska dominansen. De kunde förväntas inte vilja fälla en S-regering. Och vid behov kunde ju S-sympatisörer tänka sig stödrösta för att hålla yttervänstern kvar i riksdagen.

Sedan alliansen vann valet 2006 har underlaget för stödröstning breddats. Kristdemokraterna fick 2010 röster från väljare som lika gärna eller hellre hade röstat på Moderaterna, och sedan blev även den i inte alltför forna dar stora centern objekt för allmänborgerliga väljares omsorger.

Ingen röst får gå förlorad, alla fyra allianspartier ska med!

Men nu, med EU-valet som utropstecken, står det klart att Moderaterna inte har råd att avstå röster, ifall man har ambitionen att förbli ett statsbärande parti.

Detsamma gäller Socialdemokraterna. I opinionsmätningarna upplöses deras mål om 35 procent som en hägring. Stefan Löfven behöver allt vänsterstöd han kan få för att behålla trovärdigheten som den brokiga vänsterns statsministerkandidat.

Alltså –stödrösta på M eller S!

Ja, inte är det lätt för en väljare som vill tänka på livet efter valet.

Kanske är det överlag dags att återgå till att rösta efter övertygelse.

Och på partier och personer kloka nog att hantera resultatet.

Bo Ture Larsson