27 maj 2014 06:00

07 jan 2015 11:58

Dags för omstart och eftertanke

Söndagens valresultat till Europaparlamentet var för många en smärre chock, men att valet skulle öka den politiska polariseringen även i Sverige var inte oväntat. I vanlig ordning gav EP-valet en stor möjlighet för de svenska småpartierna att ta sig fram. Piratpartiet har inte lyckats ta vara på debatten som har förts i deras kärnämnen eller kapitaliserat på det stöd som finns för deras inställning i integritetsfrågorna och förlorar sina mandat. Feministiskt initiativ har jobbat hårt med kampanjandet och fick en del skjuts på slutet vilket till sist gav dem ett mandat.

Sverigedemokraterna tog två mandat vilket möjligen var mer än många hoppats men givet det låga valdeltagandet i linje med vad som hade förväntats. Det mest häpnadsväckande var dock Miljöpartiets valresultat på hela 15,3 procent, större än Moderaterna som fick 13,6 procent av rösterna. Att miljöfrågor börjat röra på sig igen spelar givetvis roll men att ett proteströstande mot regeringen ligger bakom valresultatet är tydligt. I ett seriöst val om miljöfrågor skulle MP inte stå sig särskilt väl. Det håller fortfarande det ständigt mer kolkraftsberoende Tyskland som ett energimässigt föredöme. Det är dock intressant att notera att det är just M som straffats, snarare än Folkpartiet, Centerpartiet eller Kristdemokraterna. De två sistnämnda förbättrade till och med sina resultat. Socialdemokraterna fick exakt samma valresultat som förra valet, 24,4 procent, vilket då ansågs vara ett riktigt dåligt val. Symptomatiskt nog väckte det stor glädje eftersom partiet numer inte jämför sig med vad det skulle kunna vara utan med M.

Löfvens stora problem börjar dock om FI skulle komma in i riksdagsvalet i höst. Det finns dock ännu ingenting som talar för detta. Europaparlamentsvalen kännetecknas inte enbart av väsentligt lägre deltagande än i riksdagsvalen utan även av en mer frivol inställning till vilket parti man kan tänka sig att rösta på. Det går dock inte att förneka att den svenska vänstern riskerar att splittras ytterligare vilket synes drabba främst S.

Lika lite går det att förneka att valet var en besvikelse för M. Jämförelser med riksdagsvalet 2002 är dock bortom vanskliga. Det nu genomgångna valet kan tvärtom vara till godo för M i höst. Nu har de borgerliga väljarna demonstrerat sitt missnöje, primärt genom att inte rösta i EP-valet, och kan därmed återgå till vardagen. I höst ställs det på sin spets och då kommer frågor som arbete, ekonomi och förmåga att styra landet att betyda väsentligt mer än det gjorde i Europaparlamentsvalet.

Nu är det tid för eftertanke. För M:s del gäller det att inte blanda samman korten. Det var inget fel på valrörelsen eller på toppkandidaternas, Gunnar Hökmark och Christofer Fjellner, insatser. Nu är utmaningen att återlansera det moderata idégodset och påminna människor om varför det är viktigt. Målet kan inte vara att springa efter politiska modeord utan att locka väljare till de egna idéerna.

Mattias Holmström

Söndagens valresultat till Europaparlamentet var för många en smärre chock, men att valet skulle öka den politiska polariseringen även i Sverige var inte oväntat. I vanlig ordning gav EP-valet en stor möjlighet för de svenska småpartierna att ta sig fram. Piratpartiet har inte lyckats ta vara på debatten som har förts i deras kärnämnen eller kapitaliserat på det stöd som finns för deras inställning i integritetsfrågorna och förlorar sina mandat. Feministiskt initiativ har jobbat hårt med kampanjandet och fick en del skjuts på slutet vilket till sist gav dem ett mandat.

Sverigedemokraterna tog två mandat vilket möjligen var mer än många hoppats men givet det låga valdeltagandet i linje med vad som hade förväntats. Det mest häpnadsväckande var dock Miljöpartiets valresultat på hela 15,3 procent, större än Moderaterna som fick 13,6 procent av rösterna. Att miljöfrågor börjat röra på sig igen spelar givetvis roll men att ett proteströstande mot regeringen ligger bakom valresultatet är tydligt. I ett seriöst val om miljöfrågor skulle MP inte stå sig särskilt väl. Det håller fortfarande det ständigt mer kolkraftsberoende Tyskland som ett energimässigt föredöme. Det är dock intressant att notera att det är just M som straffats, snarare än Folkpartiet, Centerpartiet eller Kristdemokraterna. De två sistnämnda förbättrade till och med sina resultat. Socialdemokraterna fick exakt samma valresultat som förra valet, 24,4 procent, vilket då ansågs vara ett riktigt dåligt val. Symptomatiskt nog väckte det stor glädje eftersom partiet numer inte jämför sig med vad det skulle kunna vara utan med M.

Löfvens stora problem börjar dock om FI skulle komma in i riksdagsvalet i höst. Det finns dock ännu ingenting som talar för detta. Europaparlamentsvalen kännetecknas inte enbart av väsentligt lägre deltagande än i riksdagsvalen utan även av en mer frivol inställning till vilket parti man kan tänka sig att rösta på. Det går dock inte att förneka att den svenska vänstern riskerar att splittras ytterligare vilket synes drabba främst S.

Lika lite går det att förneka att valet var en besvikelse för M. Jämförelser med riksdagsvalet 2002 är dock bortom vanskliga. Det nu genomgångna valet kan tvärtom vara till godo för M i höst. Nu har de borgerliga väljarna demonstrerat sitt missnöje, primärt genom att inte rösta i EP-valet, och kan därmed återgå till vardagen. I höst ställs det på sin spets och då kommer frågor som arbete, ekonomi och förmåga att styra landet att betyda väsentligt mer än det gjorde i Europaparlamentsvalet.

Nu är det tid för eftertanke. För M:s del gäller det att inte blanda samman korten. Det var inget fel på valrörelsen eller på toppkandidaternas, Gunnar Hökmark och Christofer Fjellner, insatser. Nu är utmaningen att återlansera det moderata idégodset och påminna människor om varför det är viktigt. Målet kan inte vara att springa efter politiska modeord utan att locka väljare till de egna idéerna.

Mattias Holmström