21 maj 2014 06:00

07 jan 2015 12:11

EU-politik är grupparbete

EU-valet engagerar inte svenska väljare. Märkligt nog därför att EU påverkar medlemsländerna så mycket att det egentligen handlar om inrikespolitik. Valkampanjen så här långt har överlag varit förvånansvärt EU-kritisk.

Kan hända att en diskussion om vad EU ska vara och makten över medlemsländerna är precis vad som behövs för att engagera fler än de 45,5 procenten som röstade i förra valet till EU-parlamentet. Att jämföra med ett valdeltagande i 2010 års riksdagsval på 84,6 procent enligt SCB:s statistik.

Valaffischerna talar sitt tydliga språk: Mindre makt åt Bryssel. Till och med varma EU-anhängare som Moderaterna vill hålla EU utanför nationella angelägenheter. De har naturligtvis helt rätt när de bland annat kräver att EU ska hålla sig utanför skogsbruket och rovdjurspolitiken. Men frågan är vad våra 20 svenska EU-parlamentariker har att sätta upp mot sina egna partigrupper i parlamentet.

I Moderaternas och även Kristdemokraternas fall tillhör de European People´s Party (EPP) som är den konservativa/kristdemokratiska, tillika största, partigruppen. En grupp som förvisso ser en fördjupad politisk union som önskvärd men som också starkt förordar ordning och reda i medlemsstaternas ekonomier samt rättsstat och handel.

Nu är ju Europa större än Sverige och ska våra parlamentariker få någon hävstång för sin politik är partigruppen viktig. Förhoppningsvis kan partigrupperna påverkas inifrån. Det gäller särskilt Vänsterpartiet som sitter tillsammans med mer eller mindre reformerade öststatskommunister i gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL). Undrar just hur enade V är med de grekiska kommunisterna under hammaren och skäran i KKE eller de våldsbejakande tjeckiska kommunisterna i KSCM?

Om man nu tycker att EU gått för långt i riktning mot en federation och fruktar att EPP med tiden kommer att verka för en svensk anslutning till euron, finns ett alternativ till EPP i Europeiska konservativa och reformister (ECR). Gruppen har 52 medlemmar som tycker att unionen är på väg i fel riktning, leda av det konservativa engelska Tory-partiet. Det ska jämföras med EPP:s 271 ledamöter från vilka ECR brutit sig loss.

ECR har en tydligt EU-skeptisk agenda med ett kraftigt motstånd mot ett mer federalt Europa. Centralt för dem är fokus på den inre marknaden och ökat nationellt inflytande. Sverige har inget parti med i ECR, vilket är lika bra, eftersom det knappast skulle öka inflytandet i viktiga svenska frågor.

Även om det vurm för ett starkare EU som finns inom den europeiska högern lever och frodas i EPP, tillvaratas kritiken mot en europeisk ”superstat”s annolikt bäst inom partigruppen. Om nu KD och även M ser samma faror med mer federalism som deras väljare, och den svenska opinionen i stort, gör får vi hoppas att man i partigruppen kan stå upp för den politik valaffischerna anger. Möjligheterna för de enskilda ledamöterna att påverka förslagen är större i Europaparlamentet än i riksdagen, men partigrupperna spelar alltjämt en stor roll.

Greger Ekman

EU-valet engagerar inte svenska väljare. Märkligt nog därför att EU påverkar medlemsländerna så mycket att det egentligen handlar om inrikespolitik. Valkampanjen så här långt har överlag varit förvånansvärt EU-kritisk.

Kan hända att en diskussion om vad EU ska vara och makten över medlemsländerna är precis vad som behövs för att engagera fler än de 45,5 procenten som röstade i förra valet till EU-parlamentet. Att jämföra med ett valdeltagande i 2010 års riksdagsval på 84,6 procent enligt SCB:s statistik.

Valaffischerna talar sitt tydliga språk: Mindre makt åt Bryssel. Till och med varma EU-anhängare som Moderaterna vill hålla EU utanför nationella angelägenheter. De har naturligtvis helt rätt när de bland annat kräver att EU ska hålla sig utanför skogsbruket och rovdjurspolitiken. Men frågan är vad våra 20 svenska EU-parlamentariker har att sätta upp mot sina egna partigrupper i parlamentet.

I Moderaternas och även Kristdemokraternas fall tillhör de European People´s Party (EPP) som är den konservativa/kristdemokratiska, tillika största, partigruppen. En grupp som förvisso ser en fördjupad politisk union som önskvärd men som också starkt förordar ordning och reda i medlemsstaternas ekonomier samt rättsstat och handel.

Nu är ju Europa större än Sverige och ska våra parlamentariker få någon hävstång för sin politik är partigruppen viktig. Förhoppningsvis kan partigrupperna påverkas inifrån. Det gäller särskilt Vänsterpartiet som sitter tillsammans med mer eller mindre reformerade öststatskommunister i gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL). Undrar just hur enade V är med de grekiska kommunisterna under hammaren och skäran i KKE eller de våldsbejakande tjeckiska kommunisterna i KSCM?

Om man nu tycker att EU gått för långt i riktning mot en federation och fruktar att EPP med tiden kommer att verka för en svensk anslutning till euron, finns ett alternativ till EPP i Europeiska konservativa och reformister (ECR). Gruppen har 52 medlemmar som tycker att unionen är på väg i fel riktning, leda av det konservativa engelska Tory-partiet. Det ska jämföras med EPP:s 271 ledamöter från vilka ECR brutit sig loss.

ECR har en tydligt EU-skeptisk agenda med ett kraftigt motstånd mot ett mer federalt Europa. Centralt för dem är fokus på den inre marknaden och ökat nationellt inflytande. Sverige har inget parti med i ECR, vilket är lika bra, eftersom det knappast skulle öka inflytandet i viktiga svenska frågor.

Även om det vurm för ett starkare EU som finns inom den europeiska högern lever och frodas i EPP, tillvaratas kritiken mot en europeisk ”superstat”s annolikt bäst inom partigruppen. Om nu KD och även M ser samma faror med mer federalism som deras väljare, och den svenska opinionen i stort, gör får vi hoppas att man i partigruppen kan stå upp för den politik valaffischerna anger. Möjligheterna för de enskilda ledamöterna att påverka förslagen är större i Europaparlamentet än i riksdagen, men partigrupperna spelar alltjämt en stor roll.

Greger Ekman