16 maj 2014 06:00

23 jan 2015 14:36

Välmening på gränsen till intolerans

Vi och dom.

Protester, både våldsamma och fredliga demonstrationer, har följt SDs partiledare när han turnerat genom landet. En trogen skara har stått bredvid och applåderat. Uppdelningen är tydlig.

Vi tar avstånd från något, från åsikter vi tror ska skada vårt fria samhälle. Det är i grunden bra, men problem uppstår när vi blandar ihop åsikter och människovärde. Människor som inte delar ens egna åsikter är inte värdiga att få delta i det offentliga samtalet.

Det skrämmer mig. Utmaningen ligger snarare i att hitta ett starkt ”vi” än att ytterligare fragmentera ett mångkulturellt samhälle som ännu inte funnit en stabil grund.

Jag blir oroad över hur Jimmie Åkesson drar massor till torget likt en rockstjärna när socialdemokraterna på förstamaj bara drar en bråkdel. Folkpartiets toppkandidat till EU-valet lockade i onsdags inte någon utöver partikollegor. Har politiken tappat känslan och den folkliga förankringen? Hur lyckas Jimmie Åkesson väcka så mycket engagemang och dra storpublik? Paradoxalt nog gynnar alla protester dessutom SD som får oproportionerligt stor uppmärksamhet.

Det farliga med att hata meningsmotståndare är att det aldrig kan bli någon konstruktiv diskussion. Kanske är det så att många helt enkelt inte tänkt till, eller fått hjälp att vidga sin tankevärld genom öppna samtal.

Det är dessutom helt befängt och tro att alla som röstar på SD per definition skulle vara rasister. Rasism är i grunden en föreställning om att människor är indelade i raser som är olika mycket värda. Hur många svenskar tror på detta? Jag är övertygad om att det är försvinnande få. Det spelar ingen roll vilken hår- eller hudfärg en människa har om man är en god samhällsmedborgare. Att utvidga ordet rasism till att gälla all kritik mot invandring är en farlig väg att gå.

Enligt opinionsmätningar har SD tagit väljare från både höger och vänster. En stark väljarkår finns bland LO-anslutna unga män. Jag misstänker att deras val inte styrs i första hand av rasistiska skäl utan snarare av en rädsla för arbetslöshet, oro över en uppluckring av gamla moralvärderingar och en osäker ekonomisk framtid. Då är det dessa farhågor vi ska bemöta, vilket inte låter sig göras med hån eller bortvända ryggar.

Genom bra argument hittar vi lösningar som gör att alla kan finna en plats i Sverige. Hur skulle vi annars hantera människor vars åsikter vi inte tycker om? Ska vi utvisa dem? Ska vi skicka dem på arbetsläger till någon avfolkad by i Norrland? Eller ska vi rent av skjuta dem?

Det är förmodligen ingen som tycker att integrationen fungerar helt tillfredställande eller att det är problemfritt att Sveriges har en större flyktingtillströmning än andra länder i Europa, vilket sätter hårt tryck på våra välfärdssystem. Men för de allra flesta har det ingenting med rasism att göra. De flesta inser fördelarna med arbetskraftsinvandring och kulturell mångfald.

Frågan om hur vi ska lösa integrationen, hur vi ska hjälpa fler utlandsfödda att få ett arbete, hur vi ska öppna Sverige för våra nya svenskar och bjuda in alla att dela vår demokratiska värdegrund som bygger på en sekulär statsbildning och alla människors lika värde oavsett hudfärg, kön eller religion. Den diskussionen har kommit i skymundan.

Demokratin bör välja en annan metod än brännmärkning.

Vill vi ha ett samhälle som präglas av öppenhet, tolerans och diskussion måste vi leva som vi lär.

Vi och dom.

Protester, både våldsamma och fredliga demonstrationer, har följt SDs partiledare när han turnerat genom landet. En trogen skara har stått bredvid och applåderat. Uppdelningen är tydlig.

Vi tar avstånd från något, från åsikter vi tror ska skada vårt fria samhälle. Det är i grunden bra, men problem uppstår när vi blandar ihop åsikter och människovärde. Människor som inte delar ens egna åsikter är inte värdiga att få delta i det offentliga samtalet.

Det skrämmer mig. Utmaningen ligger snarare i att hitta ett starkt ”vi” än att ytterligare fragmentera ett mångkulturellt samhälle som ännu inte funnit en stabil grund.

Jag blir oroad över hur Jimmie Åkesson drar massor till torget likt en rockstjärna när socialdemokraterna på förstamaj bara drar en bråkdel. Folkpartiets toppkandidat till EU-valet lockade i onsdags inte någon utöver partikollegor. Har politiken tappat känslan och den folkliga förankringen? Hur lyckas Jimmie Åkesson väcka så mycket engagemang och dra storpublik? Paradoxalt nog gynnar alla protester dessutom SD som får oproportionerligt stor uppmärksamhet.

Det farliga med att hata meningsmotståndare är att det aldrig kan bli någon konstruktiv diskussion. Kanske är det så att många helt enkelt inte tänkt till, eller fått hjälp att vidga sin tankevärld genom öppna samtal.

Det är dessutom helt befängt och tro att alla som röstar på SD per definition skulle vara rasister. Rasism är i grunden en föreställning om att människor är indelade i raser som är olika mycket värda. Hur många svenskar tror på detta? Jag är övertygad om att det är försvinnande få. Det spelar ingen roll vilken hår- eller hudfärg en människa har om man är en god samhällsmedborgare. Att utvidga ordet rasism till att gälla all kritik mot invandring är en farlig väg att gå.

Enligt opinionsmätningar har SD tagit väljare från både höger och vänster. En stark väljarkår finns bland LO-anslutna unga män. Jag misstänker att deras val inte styrs i första hand av rasistiska skäl utan snarare av en rädsla för arbetslöshet, oro över en uppluckring av gamla moralvärderingar och en osäker ekonomisk framtid. Då är det dessa farhågor vi ska bemöta, vilket inte låter sig göras med hån eller bortvända ryggar.

Genom bra argument hittar vi lösningar som gör att alla kan finna en plats i Sverige. Hur skulle vi annars hantera människor vars åsikter vi inte tycker om? Ska vi utvisa dem? Ska vi skicka dem på arbetsläger till någon avfolkad by i Norrland? Eller ska vi rent av skjuta dem?

Det är förmodligen ingen som tycker att integrationen fungerar helt tillfredställande eller att det är problemfritt att Sveriges har en större flyktingtillströmning än andra länder i Europa, vilket sätter hårt tryck på våra välfärdssystem. Men för de allra flesta har det ingenting med rasism att göra. De flesta inser fördelarna med arbetskraftsinvandring och kulturell mångfald.

Frågan om hur vi ska lösa integrationen, hur vi ska hjälpa fler utlandsfödda att få ett arbete, hur vi ska öppna Sverige för våra nya svenskar och bjuda in alla att dela vår demokratiska värdegrund som bygger på en sekulär statsbildning och alla människors lika värde oavsett hudfärg, kön eller religion. Den diskussionen har kommit i skymundan.

Demokratin bör välja en annan metod än brännmärkning.

Vill vi ha ett samhälle som präglas av öppenhet, tolerans och diskussion måste vi leva som vi lär.

  • Karin Eriksson