30 apr 2014 06:00

07 jan 2015 11:57

Löfven generös med andras pengar

Det är många som undrar vad för politik som Socialdemokraterna har för avsikt att gå till val på –och inte minst hur den ska finansieras. Den frågan ställde finansminister Anders Borg (M) i söndagens Agenda till Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson som hade det märkbart att svara.

Under måndagseftermiddagen kom dock beskedet, då Andersson presenterade partiets skuggbudget. Det var egentligen inget revolutionerade med budgeten som sådan, utan den slog i huvudsak fast de förslag som partiet under de senaste månaderna har portionerat ut.

En av de största skillnaderna mellan regeringen och Socialdemokraternas ekonomiska politik är att S har för avsikt att höja skatten med hela 22,5 miljarder kronor mer än regeringen. Det är vad som krävs för att kunna infria de löften som partiet under sin tid i opposition har givit väljarna.

Partiledare Stefan Löfven (S) har varit tydlig med att det ska bli ordning på den svenska ekonomin bara de statliga skattkistorna lämnas över till gamla trygga S. Skolklasserna ska bli mindre, 90-dagarsgarantin ska genomföras och Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020, det sista upprepade även Andersson i Agenda.

De ekonomiska resultat som Socialdemokraterna vill uppnå kan visserligen låta trygga, men det är värt att ställa sig frågan om de alls är möjliga att nå på det sätt som S vill.

För att få in tillräckligt mycket skatteintäkter för att genomföra partiets reformer vill de bland annat göra det dyrare för företag att anställa ungdomar, genom att slopa dagens nedsättning av arbetsgivaravgiften för unga. Dessutom vill de åter höja den halverade krogmomsen, samt höja skatten ytterligare för dem som tjänar över 60 000 kronor.

Det riktigt stora problemet handlar dock om hur S ska kunna göra verklighet av sina ekonomiska målsättningar. Varken Andersson eller Löfven har gett några besked om hur ett rött eller rödgrönt regeringsalternativ är tänkt att se ut.

Det går naturligtvis att antyda att sådant ordnar sig, men det är både oansvarigt och oärligt. Det kommer att bli stora problem när den socialdemokratiska ledningen ska slå sig ner med Miljöpartiet och Vänsterpartiet och diskutera eventuell regeringspolitik.

Vänsterpartiet kommer inte stödja, än mindre vara med i, en S-regering som inte monterar ned välfärdens valfrihet, men det kräver även rätt till heltid, en enorm bidragsutbyggnad och arbetstidsförkortning –ideologiskt tunga satsningar med allvarliga konsekvenser för den svenska ekonomin. Till detta ska läggas MP:s dyra satsningar på sitt favoritområde. Risken med en sådan politik är att överskottsmålet bortprioriteras till förmån för populistiska satsningar och möjligheten att kunna ena en regering. Här är den avgörande skillnaden mellan oppositionen och regeringen.

Populism och stora löften kan låta trevligt, men det innebär också att man är beredd att tömma såväl statens skattkistor som medborgarnas lönekonton för att genomföra dessa.

Mattias Holmström

Det är många som undrar vad för politik som Socialdemokraterna har för avsikt att gå till val på –och inte minst hur den ska finansieras. Den frågan ställde finansminister Anders Borg (M) i söndagens Agenda till Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson som hade det märkbart att svara.

Under måndagseftermiddagen kom dock beskedet, då Andersson presenterade partiets skuggbudget. Det var egentligen inget revolutionerade med budgeten som sådan, utan den slog i huvudsak fast de förslag som partiet under de senaste månaderna har portionerat ut.

En av de största skillnaderna mellan regeringen och Socialdemokraternas ekonomiska politik är att S har för avsikt att höja skatten med hela 22,5 miljarder kronor mer än regeringen. Det är vad som krävs för att kunna infria de löften som partiet under sin tid i opposition har givit väljarna.

Partiledare Stefan Löfven (S) har varit tydlig med att det ska bli ordning på den svenska ekonomin bara de statliga skattkistorna lämnas över till gamla trygga S. Skolklasserna ska bli mindre, 90-dagarsgarantin ska genomföras och Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020, det sista upprepade även Andersson i Agenda.

De ekonomiska resultat som Socialdemokraterna vill uppnå kan visserligen låta trygga, men det är värt att ställa sig frågan om de alls är möjliga att nå på det sätt som S vill.

För att få in tillräckligt mycket skatteintäkter för att genomföra partiets reformer vill de bland annat göra det dyrare för företag att anställa ungdomar, genom att slopa dagens nedsättning av arbetsgivaravgiften för unga. Dessutom vill de åter höja den halverade krogmomsen, samt höja skatten ytterligare för dem som tjänar över 60 000 kronor.

Det riktigt stora problemet handlar dock om hur S ska kunna göra verklighet av sina ekonomiska målsättningar. Varken Andersson eller Löfven har gett några besked om hur ett rött eller rödgrönt regeringsalternativ är tänkt att se ut.

Det går naturligtvis att antyda att sådant ordnar sig, men det är både oansvarigt och oärligt. Det kommer att bli stora problem när den socialdemokratiska ledningen ska slå sig ner med Miljöpartiet och Vänsterpartiet och diskutera eventuell regeringspolitik.

Vänsterpartiet kommer inte stödja, än mindre vara med i, en S-regering som inte monterar ned välfärdens valfrihet, men det kräver även rätt till heltid, en enorm bidragsutbyggnad och arbetstidsförkortning –ideologiskt tunga satsningar med allvarliga konsekvenser för den svenska ekonomin. Till detta ska läggas MP:s dyra satsningar på sitt favoritområde. Risken med en sådan politik är att överskottsmålet bortprioriteras till förmån för populistiska satsningar och möjligheten att kunna ena en regering. Här är den avgörande skillnaden mellan oppositionen och regeringen.

Populism och stora löften kan låta trevligt, men det innebär också att man är beredd att tömma såväl statens skattkistor som medborgarnas lönekonton för att genomföra dessa.

Mattias Holmström