24 apr 2014 06:00

07 jan 2015 12:11

Ge anhöriga omsorgsgivare reellt stöd

Sedan 2009 har anhöriga som ger omsorg till äldre, långvarigt sjuka och funktionshindrade laglig rätt till stöd och hjälp av kommunerna. ”Anhörigvårdarna gör en enorm insats, men de ska också vara trygga i att de kan få avlastning och stöd när de behöver det”, sade barn- och äldreminister Maria Larsson (KD), till Dagens Nyheter inför ändringen i socialtjänstlagen.

Beslutet välkomnades av både Demensförbundet och Anhörigas riksförbund som menade att det inte bara var ett stöd utan ett erkännande av de anhöriga. Tanken var att kommunernas ansvar skulle förtydligas. Har det nu blivit som det var tänkt?

Riksrevisionen presenterade i veckan en rapport som visar att många anhöriga tidvis har tvingas ta ett större ansvar för vård och omsorg än vad de orkar med, och att regeringen behöver göra mer för att förbättra förutsättningarna för kommuner och landsting att ge ett gott stöd till anhöriga omsorgsgivare.

Förutom lagändringen har regeringen gett ekonomiskt bidrag till kommunerna för att anhörigstödet ska byggas upp, men enligt riksrevisorn Jan Landahl skulle regeringen bland annat kunna ge tydligare uppdrag och öka kunskapen i kommunerna. Stödet kan exempelvis vara dagvård, avlösning i hemmet eller samtal med andra i anhöriggrupper.

Det finns inga exakta siffror över hur stora de anhörigas insatser är. En uppskattning är att det kan vara så många som 1,3 miljoner anhöriga i Sverige som ger omsorg till en närstående. Det är ett frivilligt åtagande, och ska vara ett komplement till de offentliga insatserna. Problemet tycks dock vara att det snarare har blivit den offentliga omsorgen som kompletterar de anhörigas insatser. I granskningen framkommer dessutom att brister i vård och omsorg gör att många anhöriga tar på sig ett ännu större ansvar.

Undersökningar har visat att de som ger omsorg till en närstående kan påverkas negativt vad gäller hälsa, ekonomi, arbetssituation och möjligheter till fritid. Riksrevisionen menar att konsekvenserna för individer, men även samhället i stort, kan bli negativa om stödet till anhöriga brister.

Det går inte annat än att instämma i att regeringen, som redan har tagit goda initiativ i frågan, måste fortsätta att verka för att de anhöriga får det stöd de behöver samtidigt som kommunerna aktivt tar sitt ansvar. För i ett högskattesamhälle är det inte rimligt att det offentliga skjuter över större delen av ansvaret på de anhöriga som vill ställa upp och hjälpa sina åldrande föräldrar, sin make eller maka, eller sitt sjuka barn.

För att klara finansieringen av vård och omsorg på sikt, vilket ter sig som den överhängande frågan, kan anhörigvård komma att bli ännu vanligare. Det i sig behöver inte vara negativt, då de offentliga insatserna varken kan eller bör ersätta närstående relationer och dess betydelse. Att ta hand om sina nära och kära är någonting fint. Än viktigare blir dock då att anhöriga omsorgsgivare inte enbart får erkännande, utan även reellt professionellt stöd i sina insatser.

Amelie Langby

Sedan 2009 har anhöriga som ger omsorg till äldre, långvarigt sjuka och funktionshindrade laglig rätt till stöd och hjälp av kommunerna. ”Anhörigvårdarna gör en enorm insats, men de ska också vara trygga i att de kan få avlastning och stöd när de behöver det”, sade barn- och äldreminister Maria Larsson (KD), till Dagens Nyheter inför ändringen i socialtjänstlagen.

Beslutet välkomnades av både Demensförbundet och Anhörigas riksförbund som menade att det inte bara var ett stöd utan ett erkännande av de anhöriga. Tanken var att kommunernas ansvar skulle förtydligas. Har det nu blivit som det var tänkt?

Riksrevisionen presenterade i veckan en rapport som visar att många anhöriga tidvis har tvingas ta ett större ansvar för vård och omsorg än vad de orkar med, och att regeringen behöver göra mer för att förbättra förutsättningarna för kommuner och landsting att ge ett gott stöd till anhöriga omsorgsgivare.

Förutom lagändringen har regeringen gett ekonomiskt bidrag till kommunerna för att anhörigstödet ska byggas upp, men enligt riksrevisorn Jan Landahl skulle regeringen bland annat kunna ge tydligare uppdrag och öka kunskapen i kommunerna. Stödet kan exempelvis vara dagvård, avlösning i hemmet eller samtal med andra i anhöriggrupper.

Det finns inga exakta siffror över hur stora de anhörigas insatser är. En uppskattning är att det kan vara så många som 1,3 miljoner anhöriga i Sverige som ger omsorg till en närstående. Det är ett frivilligt åtagande, och ska vara ett komplement till de offentliga insatserna. Problemet tycks dock vara att det snarare har blivit den offentliga omsorgen som kompletterar de anhörigas insatser. I granskningen framkommer dessutom att brister i vård och omsorg gör att många anhöriga tar på sig ett ännu större ansvar.

Undersökningar har visat att de som ger omsorg till en närstående kan påverkas negativt vad gäller hälsa, ekonomi, arbetssituation och möjligheter till fritid. Riksrevisionen menar att konsekvenserna för individer, men även samhället i stort, kan bli negativa om stödet till anhöriga brister.

Det går inte annat än att instämma i att regeringen, som redan har tagit goda initiativ i frågan, måste fortsätta att verka för att de anhöriga får det stöd de behöver samtidigt som kommunerna aktivt tar sitt ansvar. För i ett högskattesamhälle är det inte rimligt att det offentliga skjuter över större delen av ansvaret på de anhöriga som vill ställa upp och hjälpa sina åldrande föräldrar, sin make eller maka, eller sitt sjuka barn.

För att klara finansieringen av vård och omsorg på sikt, vilket ter sig som den överhängande frågan, kan anhörigvård komma att bli ännu vanligare. Det i sig behöver inte vara negativt, då de offentliga insatserna varken kan eller bör ersätta närstående relationer och dess betydelse. Att ta hand om sina nära och kära är någonting fint. Än viktigare blir dock då att anhöriga omsorgsgivare inte enbart får erkännande, utan även reellt professionellt stöd i sina insatser.

Amelie Langby