26 mar 2014 06:00

23 jan 2015 14:20

Delat ansvar för romers integration

I går presenterade integrationsminister Erik Ullenhag (FP) en vitbok om romernas svåra historia i landet. Boken visar tydligt, med mängder av exempel, att Sverige på intet sätt kan stoltsera med hur man behandlat romerna genom åren.

Eftersom Sverige är med i den Europeiska unionen innebär det, på grund av den fria rörligheten, att det är lätt att ta sig till Sverige från andra medlemsländer. Detta har fått till följd att det har blivit allt vanligare att fattiga människor beger sig till Sverige för att här söka lyckan. En betydande andel av dessa är romer från i huvudsak Rumänien, som kommer till Sverige för att försöka tigga ihop pengar att skicka hem till sina fattiga familjer.

Många av dessa romer bor inte sällan i undermåliga miljöer i Sverige, som närmast kan benämnas som kåkstäder. Dessa boplatser blir dock sällan långlivade och romerna blir ofta utkörda efter att ha bott på ett område under för lång tid, något som river upp starka känslor. Vissa anser att samhället bör ta hand om romerna och erbjuda dem bostäder, andra menar snarare att tiggeriet bör förbjudas, vilket man anser skulle få till följd att många lämnar landet. Debatten är högst polariserad.

Romernas situation är väldigt komplicerad, detta oavsett var i Europa de befinner sig. En stor arbetslöshet och ett allmänt utanförskap är någonting som präglar i princip alla romska gemenskaper på kontinenten. Många europeiska länder kritiseras för att aktivt diskriminera romerna, inte minst Rumänien och Ungern. En sådan situation bygger hos romerna stora barriärer mot den omgivande folkgruppen och skapar en inåtvänd gemenskap som försvårar möjligheten till integration.

I en debattartikel i Dagens Nyheter (25/3), där arbetet med vitboken presenteras, riktar Ullenhag hård kritik mot hur Sverige har behandlat och fortfarande behandlar den romska minoriteten. Han tar upp rena skräckberättelser om hur illa många romska familjer har behandlats i Sverige under de senaste hundra åren.

I dag görs dock mycket för att förbättra romernas situation. Regeringen jobbar aktivt med att försöka bryta utanförskap och diskriminering, samt gör satsningar för att förbättra såväl den arbetsmarknadsmässiga och skolpolitiska situationen för romerna, vilket är lovvärt. Men det räcker inte för samhället att närma sig romerna, viljan måste vara ömsesidig.

En betydande svårighet ligger i att få den romska minoriteten i landet att vilja engagera sig i det svenska samhället. Engagemanget är viktigt för att lära sig språket och komma in i yrkeslivet, men det allra viktigaste är att barnen går i skolan. Romska barns frånvaro kan ha flera anledningar, men är beklämmande hög och försvårar utbildningen och möjligheten att knyta band till de övriga eleverna. Skolor brukar kritiseras för att inte motivera barnen att komma, men det måste ligga i föräldrarnas intresse att barnen infinner sig i skolan. Utan ömsesidig vilja lär inte situationen förbättras.

Mattias Holmström

I går presenterade integrationsminister Erik Ullenhag (FP) en vitbok om romernas svåra historia i landet. Boken visar tydligt, med mängder av exempel, att Sverige på intet sätt kan stoltsera med hur man behandlat romerna genom åren.

Eftersom Sverige är med i den Europeiska unionen innebär det, på grund av den fria rörligheten, att det är lätt att ta sig till Sverige från andra medlemsländer. Detta har fått till följd att det har blivit allt vanligare att fattiga människor beger sig till Sverige för att här söka lyckan. En betydande andel av dessa är romer från i huvudsak Rumänien, som kommer till Sverige för att försöka tigga ihop pengar att skicka hem till sina fattiga familjer.

Många av dessa romer bor inte sällan i undermåliga miljöer i Sverige, som närmast kan benämnas som kåkstäder. Dessa boplatser blir dock sällan långlivade och romerna blir ofta utkörda efter att ha bott på ett område under för lång tid, något som river upp starka känslor. Vissa anser att samhället bör ta hand om romerna och erbjuda dem bostäder, andra menar snarare att tiggeriet bör förbjudas, vilket man anser skulle få till följd att många lämnar landet. Debatten är högst polariserad.

Romernas situation är väldigt komplicerad, detta oavsett var i Europa de befinner sig. En stor arbetslöshet och ett allmänt utanförskap är någonting som präglar i princip alla romska gemenskaper på kontinenten. Många europeiska länder kritiseras för att aktivt diskriminera romerna, inte minst Rumänien och Ungern. En sådan situation bygger hos romerna stora barriärer mot den omgivande folkgruppen och skapar en inåtvänd gemenskap som försvårar möjligheten till integration.

I en debattartikel i Dagens Nyheter (25/3), där arbetet med vitboken presenteras, riktar Ullenhag hård kritik mot hur Sverige har behandlat och fortfarande behandlar den romska minoriteten. Han tar upp rena skräckberättelser om hur illa många romska familjer har behandlats i Sverige under de senaste hundra åren.

I dag görs dock mycket för att förbättra romernas situation. Regeringen jobbar aktivt med att försöka bryta utanförskap och diskriminering, samt gör satsningar för att förbättra såväl den arbetsmarknadsmässiga och skolpolitiska situationen för romerna, vilket är lovvärt. Men det räcker inte för samhället att närma sig romerna, viljan måste vara ömsesidig.

En betydande svårighet ligger i att få den romska minoriteten i landet att vilja engagera sig i det svenska samhället. Engagemanget är viktigt för att lära sig språket och komma in i yrkeslivet, men det allra viktigaste är att barnen går i skolan. Romska barns frånvaro kan ha flera anledningar, men är beklämmande hög och försvårar utbildningen och möjligheten att knyta band till de övriga eleverna. Skolor brukar kritiseras för att inte motivera barnen att komma, men det måste ligga i föräldrarnas intresse att barnen infinner sig i skolan. Utan ömsesidig vilja lär inte situationen förbättras.

Mattias Holmström