25 mar 2014 06:00

07 jan 2015 12:10

Dags att utreda Natomedlemskap

Daniel Persson

Ukrainakrisen med Rysslands noga utstuderade och folkrättsligt förkastliga annektering av Krimhalvön har visat att behovet av ett fungerande försvar står kvar. En insatsstyrka som om åtskilliga år kan försvara en plats i Sverige i en vecka är inte tillräckligt. Vi sitter på dörren till Östersjön i form av Gotland men också Blekinge, vilket ofta glöms bort i sammanhanget. Vi är dessutom beroende av handelssjöfarten på västkusten. Den svenska marinen behöver alltså kunna operera på båda kusterna, det kan den inte.

Vi har förstklassiga flygplan och håller på att utveckla än mer avancerade modeller. Men vi har inget långräckviddigt luftvärn och kan inte skydda våra plan. Hur avancerade vapen de än bär på betyder det föga om de aldrig lyfter från marken. Vi försöker få kvalificerade människor att göra karriär i det militära genom att locka med låga löner och dåliga villkor i övrigt. Den militära logistiken är under all kritik. Den är optimerad för fred och internationella insatser och har som bäst begränsade möjligheter att understödja insatser i Sverige. Övningar med större förband har dessutom inte skett på lång tid.

Så nog är det glädjande att landets politiker nu har vaknat upp och är beredda att skjuta till mer pengar till försvaret. Men det krävs också att den nya finansieringen, som vi inte har sett ännu, är rimlig. Dagens försvar lider av kraftig underfinansiering och det krävs att åtskilliga miljarder skjuts till bara för att förverkliga det försvar som redan är beslutat om.

Det svenska försvaret är dessutom konstruerat för samarbete med andra länder. Inget märkligt i det. Så är det i alla västeuropeiska demokratier. Försvar är dyrt och ett effektivt och fungerande försvar är beroende av samarbete. Upprustningen av det svenska försvaret är nödvändig men måste, för att faktiskt kunna erbjuda det skydd som medborgarna kan ställa krav på av en stat, paras med ett försvarssamarbete.

Det har höjts röster för att Ryssland skulle reagera negativt på att Sverige närmar sig Nato. Det är högst osannolikt. Inte för att det ligger i Rysslands intressen att Sverige gör det, men Sverige ligger strax utanför Rysslands omedelbara intressesfär. Detsamma kan dock inte sägas om exempelvis de baltiska länderna. Estland, Lettland och Litauen är alla Natomedlemmar men det krävs bara en titt på kartan för att se vilket utsatt läge de befinner sig i. För att effektivt kunna hjälpa de baltiska länderna behövs Sverige. Men utan en upprustning av de svenska flygbaserna och ett faktiskt medlemskap i Nato blir det närmast omöjligt. Den svenska vägran att ta i Natofrågan äventyrar säkerheten i hela Östersjöregionen och den som vinner på det är Vladimir Putin.

Sverige bör inte gå med i Nato mot folkets viljan, men politikerna bör ägna sig åt att föra ut information om vad det faktiskt skulle innebära. En objektiv utredning av vad ett medlemskap skulle innebära, för- och nackdelar, vore en bra början. Sverige är en viktig bit av det europeiska säkerhetspusslet.

Ukrainakrisen med Rysslands noga utstuderade och folkrättsligt förkastliga annektering av Krimhalvön har visat att behovet av ett fungerande försvar står kvar. En insatsstyrka som om åtskilliga år kan försvara en plats i Sverige i en vecka är inte tillräckligt. Vi sitter på dörren till Östersjön i form av Gotland men också Blekinge, vilket ofta glöms bort i sammanhanget. Vi är dessutom beroende av handelssjöfarten på västkusten. Den svenska marinen behöver alltså kunna operera på båda kusterna, det kan den inte.

Vi har förstklassiga flygplan och håller på att utveckla än mer avancerade modeller. Men vi har inget långräckviddigt luftvärn och kan inte skydda våra plan. Hur avancerade vapen de än bär på betyder det föga om de aldrig lyfter från marken. Vi försöker få kvalificerade människor att göra karriär i det militära genom att locka med låga löner och dåliga villkor i övrigt. Den militära logistiken är under all kritik. Den är optimerad för fred och internationella insatser och har som bäst begränsade möjligheter att understödja insatser i Sverige. Övningar med större förband har dessutom inte skett på lång tid.

Så nog är det glädjande att landets politiker nu har vaknat upp och är beredda att skjuta till mer pengar till försvaret. Men det krävs också att den nya finansieringen, som vi inte har sett ännu, är rimlig. Dagens försvar lider av kraftig underfinansiering och det krävs att åtskilliga miljarder skjuts till bara för att förverkliga det försvar som redan är beslutat om.

Det svenska försvaret är dessutom konstruerat för samarbete med andra länder. Inget märkligt i det. Så är det i alla västeuropeiska demokratier. Försvar är dyrt och ett effektivt och fungerande försvar är beroende av samarbete. Upprustningen av det svenska försvaret är nödvändig men måste, för att faktiskt kunna erbjuda det skydd som medborgarna kan ställa krav på av en stat, paras med ett försvarssamarbete.

Det har höjts röster för att Ryssland skulle reagera negativt på att Sverige närmar sig Nato. Det är högst osannolikt. Inte för att det ligger i Rysslands intressen att Sverige gör det, men Sverige ligger strax utanför Rysslands omedelbara intressesfär. Detsamma kan dock inte sägas om exempelvis de baltiska länderna. Estland, Lettland och Litauen är alla Natomedlemmar men det krävs bara en titt på kartan för att se vilket utsatt läge de befinner sig i. För att effektivt kunna hjälpa de baltiska länderna behövs Sverige. Men utan en upprustning av de svenska flygbaserna och ett faktiskt medlemskap i Nato blir det närmast omöjligt. Den svenska vägran att ta i Natofrågan äventyrar säkerheten i hela Östersjöregionen och den som vinner på det är Vladimir Putin.

Sverige bör inte gå med i Nato mot folkets viljan, men politikerna bör ägna sig åt att föra ut information om vad det faktiskt skulle innebära. En objektiv utredning av vad ett medlemskap skulle innebära, för- och nackdelar, vore en bra början. Sverige är en viktig bit av det europeiska säkerhetspusslet.