12 mar 2014 06:00

07 jan 2015 12:09

Bra lärare trumfar klasstorlek

Mindre klasser har varit oppositionens käpphäst i den skolpolitiska konflikten med regeringen. Den konfliktlinjen blev i går utsuddad när regeringen presenterade sin enskilt största satsning i vårbudgeten. Det rör sig om mindre klasser, fler speciallärare och fler lågstadielärare som ska finansieras med 2,3 miljarder kronor per år från och med 2015.

Regeringen är bra på att lyssna och förslaget om mindre klasser lär gjuta olja på de vågor som uppstod när Pisa-rapporten briserade i vintras och alla började tala om skolans kris. Enligt en undersökning av Sifo (DN 18/2) är mindre klasser den åtgärd som faller svenska folket i smaken när det gäller insatser för att lyfta skolan.

Det finns allehanda forskning som antingen bekräftar eller dementerar att mindre klasser skulle vara mirakelmedicinen för bättre skolresultat. En liten grupp elever skulle måhända gynnas av mindre klasser i de lägre åldrarna, men den kopplingen är mycket svag. Varje minskning av klasstorlek är verkningslös utan en högkvalitativ lärare. Fler lärare samt fler lokaler för minskade klasser kan också riskera att bli kostsammare än de miljarder som föreslås då de flesta kostnader varierar med klasstorlek. Detsamma gäller för oppositionens förslag på samma område.

Det som är mer centralt är lärarens duglighet. En bra utbildning är inte nödvändigtvis knuten till klasstorlek. Det går att ha hur små klasser som helst, är läraren inte välutbildad spelar det ingen roll. Det som behövs är en skola som har den rätta blandningen av kompetenta lärare, föräldrar med engagemang och gott ledarskap i skolledningen. Det säger sig självt att kvaliteten på undervisningen har en mycket större effekt på elevernas inlärning än antalet barn i klassen.

Det är dock inte bara rikspolitiken som bör granskas när det gäller skolan. Svensk skola är i störst utsträckning ett kommunalt ansvarsområde. Även engagerade skolpolitiker inom kommunerna behöver se över sina prioriteringar för att få till stånd positiva förändringar.

Socialdemokraterna brukar prata om att det finns en ”en vallgrav mellan Alliansen och rödgröna”, för att hitta det där avståndet mellan dem och regeringen som behövs för att vara en fungerande opposition. Nu har den vallgraven i den mån den fanns tömts på vatten och fyllts igen med näringsrik mylla. Vad ska S nu vara emot?

Det kan bli problematiskt för Socialdemokraterna som i mångt och mycket har accepterat de flesta av regeringens reformer utav svenskt skolväsende, med tydligare fokus på kunskap och fler och tidigare utvärderingar av eleverna.

Med regeringens satsning på mindre klasser har valrörelsens lista på politiska stridsfrågor blivit något kortare. En skolpolitik för att höja läraryrkets dignitet i samhället och göra undervisning till landets populäraste yrke för unga toppstudenter lär dock vänta på sig ett tag till.

Mindre klasser har varit oppositionens käpphäst i den skolpolitiska konflikten med regeringen. Den konfliktlinjen blev i går utsuddad när regeringen presenterade sin enskilt största satsning i vårbudgeten. Det rör sig om mindre klasser, fler speciallärare och fler lågstadielärare som ska finansieras med 2,3 miljarder kronor per år från och med 2015.

Regeringen är bra på att lyssna och förslaget om mindre klasser lär gjuta olja på de vågor som uppstod när Pisa-rapporten briserade i vintras och alla började tala om skolans kris. Enligt en undersökning av Sifo (DN 18/2) är mindre klasser den åtgärd som faller svenska folket i smaken när det gäller insatser för att lyfta skolan.

Det finns allehanda forskning som antingen bekräftar eller dementerar att mindre klasser skulle vara mirakelmedicinen för bättre skolresultat. En liten grupp elever skulle måhända gynnas av mindre klasser i de lägre åldrarna, men den kopplingen är mycket svag. Varje minskning av klasstorlek är verkningslös utan en högkvalitativ lärare. Fler lärare samt fler lokaler för minskade klasser kan också riskera att bli kostsammare än de miljarder som föreslås då de flesta kostnader varierar med klasstorlek. Detsamma gäller för oppositionens förslag på samma område.

Det som är mer centralt är lärarens duglighet. En bra utbildning är inte nödvändigtvis knuten till klasstorlek. Det går att ha hur små klasser som helst, är läraren inte välutbildad spelar det ingen roll. Det som behövs är en skola som har den rätta blandningen av kompetenta lärare, föräldrar med engagemang och gott ledarskap i skolledningen. Det säger sig självt att kvaliteten på undervisningen har en mycket större effekt på elevernas inlärning än antalet barn i klassen.

Det är dock inte bara rikspolitiken som bör granskas när det gäller skolan. Svensk skola är i störst utsträckning ett kommunalt ansvarsområde. Även engagerade skolpolitiker inom kommunerna behöver se över sina prioriteringar för att få till stånd positiva förändringar.

Socialdemokraterna brukar prata om att det finns en ”en vallgrav mellan Alliansen och rödgröna”, för att hitta det där avståndet mellan dem och regeringen som behövs för att vara en fungerande opposition. Nu har den vallgraven i den mån den fanns tömts på vatten och fyllts igen med näringsrik mylla. Vad ska S nu vara emot?

Det kan bli problematiskt för Socialdemokraterna som i mångt och mycket har accepterat de flesta av regeringens reformer utav svenskt skolväsende, med tydligare fokus på kunskap och fler och tidigare utvärderingar av eleverna.

Med regeringens satsning på mindre klasser har valrörelsens lista på politiska stridsfrågor blivit något kortare. En skolpolitik för att höja läraryrkets dignitet i samhället och göra undervisning till landets populäraste yrke för unga toppstudenter lär dock vänta på sig ett tag till.

  • Jacob Broman