26 feb 2014 06:00

07 jan 2015 12:09

Arbetstagare i rörelse

I går publicerade Arbetsmiljöverket för första gången siffror på antalet anställda i utländska företag som har temporära arbeten i Sverige. 25 000 personer har registrerats sedan anmälningsplikt infördes den 1 juli 2013. I snitt finns varje månad runt 6 000 människor stationerade i Sverige vilket är fler än vad som tidigare trotts. Vid årsskiftet hade minst 2 700 företag registrerat sig, framför allt tyska, polska och litauiska företag inom byggsektorn och tillverkningsindustrin.

Det är bra att sådana siffror presenteras då utstationerad arbetskraft länge har varit ett stridsämne i den svenska och europeiska politiska debatten. Grova generaliseringar och påståenden flyger lätt i luften i dunkla syften. Därför är all typ av öppenhet och insyn välkommen.

I Sverige tar debatten avstamp i Lavalmålet 2007, då EU-domstolen slog fast att fackföreningar endast får ställa krav på minilöner för anställda på utländska företag som temporärt jobbar i Sverige. Lika villkor på arbetsmarknaden gäller alltså inte.

Det leder till social dumpning anser kritikerna. LO och Socialdemokraterna vill riva upp Lavallagen. Det finns också strömningar som vill minska arbetskraftsinvandringen när det råder arbetslöshet och begränsa invandringen till sektorer och branscher med brist på arbetskraft.

Dunkla motiv döljer sig ofta bakom krokodiltårar och låtsad omsorg om utländska arbetare. Det rör sig i realiteten om en felaktig syn på jobb och arbete som ett nollsummespel och att ställa två grupper av arbetare mot varandra. Rakt motsatt vad belackarna framför ger öppenhet och fri rörlighet fler jobb och bättre ekonomi.

Med Europaparlamentsvalet som närmar sig lär debatten om utländsk arbetskraft växa. Med det upplevda hotet från Sverigedemokraterna mot alla de andra partierna och förutsättningen för svensk ekonomi i en ömtålig återhämtning, finns det en fara med tuff retorik kring utländska arbetare.

Eftersom den fria och öppna rörligheten för arbete i Europa främjar fler jobbtillfällen, är det av stor vikt med ökad transparens för företag och att utstationerade arbetstagares rättigheter tas till vara, samtidigt som olika nationella arbetsmarknadsmodeller respekterares. Det är något som både den svenska regeringen och EU arbetar med. Onödig brist på öppenhet kring villkor och löner har förmodligen skadat frågan om arbetstagares rörlighet.

Därför är en balans viktig, där ingen blir utnyttjad samtidigt som stängda dörrar och protektionism undviks. LO och Socialdemokraterna har det stora problemet att de tippar alltför mycket åt det senare.

Uppfattningen att Sverige är ett välkomnande land gör oss attraktivt för utländska investerare och stärker den svenska företagskulturen. Det är också sant att rörlig arbetskraft över nationsgränserna är en dubbelriktad process. Många svenskar vill kunna leva och arbeta utomlands.

Det är fortsatt fullt möjligt att värna den svenska modellen och samtidigt värna den fria rörligheten i Europa, utan att väcka protektionismens monster till liv.

Jacob Broman

I går publicerade Arbetsmiljöverket för första gången siffror på antalet anställda i utländska företag som har temporära arbeten i Sverige. 25 000 personer har registrerats sedan anmälningsplikt infördes den 1 juli 2013. I snitt finns varje månad runt 6 000 människor stationerade i Sverige vilket är fler än vad som tidigare trotts. Vid årsskiftet hade minst 2 700 företag registrerat sig, framför allt tyska, polska och litauiska företag inom byggsektorn och tillverkningsindustrin.

Det är bra att sådana siffror presenteras då utstationerad arbetskraft länge har varit ett stridsämne i den svenska och europeiska politiska debatten. Grova generaliseringar och påståenden flyger lätt i luften i dunkla syften. Därför är all typ av öppenhet och insyn välkommen.

I Sverige tar debatten avstamp i Lavalmålet 2007, då EU-domstolen slog fast att fackföreningar endast får ställa krav på minilöner för anställda på utländska företag som temporärt jobbar i Sverige. Lika villkor på arbetsmarknaden gäller alltså inte.

Det leder till social dumpning anser kritikerna. LO och Socialdemokraterna vill riva upp Lavallagen. Det finns också strömningar som vill minska arbetskraftsinvandringen när det råder arbetslöshet och begränsa invandringen till sektorer och branscher med brist på arbetskraft.

Dunkla motiv döljer sig ofta bakom krokodiltårar och låtsad omsorg om utländska arbetare. Det rör sig i realiteten om en felaktig syn på jobb och arbete som ett nollsummespel och att ställa två grupper av arbetare mot varandra. Rakt motsatt vad belackarna framför ger öppenhet och fri rörlighet fler jobb och bättre ekonomi.

Med Europaparlamentsvalet som närmar sig lär debatten om utländsk arbetskraft växa. Med det upplevda hotet från Sverigedemokraterna mot alla de andra partierna och förutsättningen för svensk ekonomi i en ömtålig återhämtning, finns det en fara med tuff retorik kring utländska arbetare.

Eftersom den fria och öppna rörligheten för arbete i Europa främjar fler jobbtillfällen, är det av stor vikt med ökad transparens för företag och att utstationerade arbetstagares rättigheter tas till vara, samtidigt som olika nationella arbetsmarknadsmodeller respekterares. Det är något som både den svenska regeringen och EU arbetar med. Onödig brist på öppenhet kring villkor och löner har förmodligen skadat frågan om arbetstagares rörlighet.

Därför är en balans viktig, där ingen blir utnyttjad samtidigt som stängda dörrar och protektionism undviks. LO och Socialdemokraterna har det stora problemet att de tippar alltför mycket åt det senare.

Uppfattningen att Sverige är ett välkomnande land gör oss attraktivt för utländska investerare och stärker den svenska företagskulturen. Det är också sant att rörlig arbetskraft över nationsgränserna är en dubbelriktad process. Många svenskar vill kunna leva och arbeta utomlands.

Det är fortsatt fullt möjligt att värna den svenska modellen och samtidigt värna den fria rörligheten i Europa, utan att väcka protektionismens monster till liv.

Jacob Broman