25 feb 2014 06:00

07 jan 2015 11:55

Vem betalar Löfvens nota?

Det har sagts att Sverige är unikt såtillvida att man kan vinna ett val på löften om höjda skatter. Att Moderaterna med finansminister Anders Borg (M) i spetsen nu aviserar skattehöjningar och inga sänkningar inför Alliansens tredje valrörelse visar på hur vänstern lyckats övertyga många väljare om att de (men helst någon annan) måste avstå mer av sina surt förvärvade slantar om den heliga välfärden inte ska erodera.

En som förstått att exploatera medborgarnas känslomässiga bindning till allt som kan kopplas till begreppet välfärd är S-ledaren Stefan Löfven. Socialdemokraterna har i alla fall ett rätt: De vill inte röra överskottsmålet. Dock kommer allt S-prat om budgetdisciplin visa sig mindre värt om det skulle bli så olyckligt att de ska förhandla med V och MP om regeringsmakten.

Fram till dess verkar det som om Löfven gör klokt i att inte upplysa väljarna alltför mycket om sådana saker som vad en S-ledd regering kan tänkas föra för politik i praktiken. Löfven anser sig ha ungefär 20 miljarder att satsa genom att bland annat dubblera restaurangmomsen och begränsa jobbskatteavdraget för dem med inkomster över 60 000 kronor.

Det vore intressant att se hur en förhandling med MP om skatterna för höginkomsttagarna skulle gestalta sig, särskilt med tanke på att MP deklarerat att det vill låta de som tjänar över 40 000 kr i månaden bidra med fem miljarder till skolan. Lägg därtill V:s fäbless för höjda skatter så blir det en riktigt spännande diskussion. Väljarna har rätt att få ta del av denna diskussion i god tid innan valet.

Löfven vill återkomma med detaljer om sitt förmodade regeringsalternativs politik i augusti. Varför ta en besvärlig diskussion om detaljerna kring hur han ska finansiera höjda ersättningar i a-kassan och arbetslöshets- och sjukförsäkringen nu? När det går så bra i opinionsundersökningarna.

Det politiska minnet är kort, men några minns säkert hur bra det gick för den dåvarande partiledaren Mona Sahlin (s) så länge hon nöjde sig med att slentrianmässigt kritisera Alliansregeringen. När hon skulle presentera sitt eget partis politik och regeringsalternativ tillsammans med MP och V försvann stora delar av väljarstödet. Läxan är tydlig: nämn så lite som möjligt om kompromisser och krävande koalitionspartier innan valet.

Väljarna kan rimligen inte svälja betet denna gång heller. Alliansen borde gynnas, ju närmre valet vi kommer, av att vara det enda regeringsalternativet med en innehållsförteckning. Löfven är dock tydlig på en punkt: S är inte ett bidragsparti. Men vad är S då –ett ersättningsnivåhöjarparti?

Namnet till trots kommer fyra femtedelar av ersättningarna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna från staten –i form av ett bidrag om man så vill. Det är svårt att komma ifrån att Socialdemokraterna är ett parti som i grunden förfäktar den gamla parollen: beskatta och fördela. Frågan är om man kan dölja det för skattebetalarna ända fram till valnatten.

Greger Ekman

Det har sagts att Sverige är unikt såtillvida att man kan vinna ett val på löften om höjda skatter. Att Moderaterna med finansminister Anders Borg (M) i spetsen nu aviserar skattehöjningar och inga sänkningar inför Alliansens tredje valrörelse visar på hur vänstern lyckats övertyga många väljare om att de (men helst någon annan) måste avstå mer av sina surt förvärvade slantar om den heliga välfärden inte ska erodera.

En som förstått att exploatera medborgarnas känslomässiga bindning till allt som kan kopplas till begreppet välfärd är S-ledaren Stefan Löfven. Socialdemokraterna har i alla fall ett rätt: De vill inte röra överskottsmålet. Dock kommer allt S-prat om budgetdisciplin visa sig mindre värt om det skulle bli så olyckligt att de ska förhandla med V och MP om regeringsmakten.

Fram till dess verkar det som om Löfven gör klokt i att inte upplysa väljarna alltför mycket om sådana saker som vad en S-ledd regering kan tänkas föra för politik i praktiken. Löfven anser sig ha ungefär 20 miljarder att satsa genom att bland annat dubblera restaurangmomsen och begränsa jobbskatteavdraget för dem med inkomster över 60 000 kronor.

Det vore intressant att se hur en förhandling med MP om skatterna för höginkomsttagarna skulle gestalta sig, särskilt med tanke på att MP deklarerat att det vill låta de som tjänar över 40 000 kr i månaden bidra med fem miljarder till skolan. Lägg därtill V:s fäbless för höjda skatter så blir det en riktigt spännande diskussion. Väljarna har rätt att få ta del av denna diskussion i god tid innan valet.

Löfven vill återkomma med detaljer om sitt förmodade regeringsalternativs politik i augusti. Varför ta en besvärlig diskussion om detaljerna kring hur han ska finansiera höjda ersättningar i a-kassan och arbetslöshets- och sjukförsäkringen nu? När det går så bra i opinionsundersökningarna.

Det politiska minnet är kort, men några minns säkert hur bra det gick för den dåvarande partiledaren Mona Sahlin (s) så länge hon nöjde sig med att slentrianmässigt kritisera Alliansregeringen. När hon skulle presentera sitt eget partis politik och regeringsalternativ tillsammans med MP och V försvann stora delar av väljarstödet. Läxan är tydlig: nämn så lite som möjligt om kompromisser och krävande koalitionspartier innan valet.

Väljarna kan rimligen inte svälja betet denna gång heller. Alliansen borde gynnas, ju närmre valet vi kommer, av att vara det enda regeringsalternativet med en innehållsförteckning. Löfven är dock tydlig på en punkt: S är inte ett bidragsparti. Men vad är S då –ett ersättningsnivåhöjarparti?

Namnet till trots kommer fyra femtedelar av ersättningarna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna från staten –i form av ett bidrag om man så vill. Det är svårt att komma ifrån att Socialdemokraterna är ett parti som i grunden förfäktar den gamla parollen: beskatta och fördela. Frågan är om man kan dölja det för skattebetalarna ända fram till valnatten.

Greger Ekman