21 feb 2014 06:00

07 jan 2015 11:55

Tveksamma råd till bostadssektorn

Den svenska bostadsbristen har blivit allt mer påtaglig och den är synnerligen akut i storstäder och universitetsstäder.

Detta dystra faktum har den så kallade Nybyggarkommissionen fått i uppdrag att hitta lösningar på. Kommissionen består av tre tidigare tunga politiker: den tidigare statsministern Göran Persson (S), den forne statssekreteraren Olle Wästberg (FP) och Sveriges Radios ordförande, Agneta Dreber. Hur Dreber kombinerar sitt public service-uppdrag med utredande opinionsbildning är oklart.

Den låga takten på bostadsbyggandet är inte bara ett praktiskt problem, utan även ett ekonomiskt dito. Nybyggarkommissionen slog i en artikel på DN Debatt i torsdags fast att bostadssituationen skapar en ekonomisk obalans eftersom rörligheten på arbetsmarknaden skadas då det inte finns bostäder för att kunna flytta dit jobben finns. Detta är även ett problem som gör att det blir svårare att rekrytera forskare och andra kvalificerade personer till storstäderna. Att det i praktiken omöjliggörs för personer att flytta dit de erbjudits jobb är en fråga som borde få var bostadsminister att reagera.

Förslaget att slopa bolånetaket för att gå över till en amorteringskultur är något rörigt. En tydligare amorteringskultur är synnerligen önskvärt och bör prioriteras politiskt. Att slopa bolånetaket som första steg skulle inte ge det önskade resultatet. Det finns dock andra åtgärder som kan vidtas för att uppnå detta.

En annan reform är att sänka ränteavdraget. Den nuvarande gränsen på 100 000 kronor är ett resultat av dåtidens höga ränta på 7 till 8 procent, vilket försvårade för många att ta större lån. Att sänka ränteavdraget är en sund reform som genom att minska incitamenten till belåning faktiskt skulle kunna bidra till att stärka den amorteringskultur som alltfler nu eftertraktar.

Förutom detta föreslår rapportförfattarna även att det är dags att stärka konkurrensen inom byggsektorn. Den är fortfarande i hög grad nationell och begränsad till ett fåtal stora aktörer. Det är inte omöjligt att ökad konkurrens skulle bidra till en positiv utveckling. Möjligheterna därtill finns dock genom EU. Debattartikeln avslutas med att Nybyggnadskommissionen påpekar att det finns ett behov av marknadshyror i Sverige. Det skulle innebära en helt annan situation på svenska bostadsmarknaden. De menar dock att detta inte är möjligt att genomföra i dagsläget. Om detta är en politisk kompromiss författarna emellan är inte lätt att veta. Det förtar dock inte behovet.

Förhoppningsvis tar Riksdagen till sig väl valda delar av kommissionens förslag. Sammantaget verkar dock rapporten vara en kompromissprodukt där ideologi har tagit plats på verklighetens bekostnad. Att lämna bostadsmarknadspolitiken som den ser ut idag är inte ett hållbart alternativ, men allt är inte guld som glimmar.

Mattias Holmström

Den svenska bostadsbristen har blivit allt mer påtaglig och den är synnerligen akut i storstäder och universitetsstäder.

Detta dystra faktum har den så kallade Nybyggarkommissionen fått i uppdrag att hitta lösningar på. Kommissionen består av tre tidigare tunga politiker: den tidigare statsministern Göran Persson (S), den forne statssekreteraren Olle Wästberg (FP) och Sveriges Radios ordförande, Agneta Dreber. Hur Dreber kombinerar sitt public service-uppdrag med utredande opinionsbildning är oklart.

Den låga takten på bostadsbyggandet är inte bara ett praktiskt problem, utan även ett ekonomiskt dito. Nybyggarkommissionen slog i en artikel på DN Debatt i torsdags fast att bostadssituationen skapar en ekonomisk obalans eftersom rörligheten på arbetsmarknaden skadas då det inte finns bostäder för att kunna flytta dit jobben finns. Detta är även ett problem som gör att det blir svårare att rekrytera forskare och andra kvalificerade personer till storstäderna. Att det i praktiken omöjliggörs för personer att flytta dit de erbjudits jobb är en fråga som borde få var bostadsminister att reagera.

Förslaget att slopa bolånetaket för att gå över till en amorteringskultur är något rörigt. En tydligare amorteringskultur är synnerligen önskvärt och bör prioriteras politiskt. Att slopa bolånetaket som första steg skulle inte ge det önskade resultatet. Det finns dock andra åtgärder som kan vidtas för att uppnå detta.

En annan reform är att sänka ränteavdraget. Den nuvarande gränsen på 100 000 kronor är ett resultat av dåtidens höga ränta på 7 till 8 procent, vilket försvårade för många att ta större lån. Att sänka ränteavdraget är en sund reform som genom att minska incitamenten till belåning faktiskt skulle kunna bidra till att stärka den amorteringskultur som alltfler nu eftertraktar.

Förutom detta föreslår rapportförfattarna även att det är dags att stärka konkurrensen inom byggsektorn. Den är fortfarande i hög grad nationell och begränsad till ett fåtal stora aktörer. Det är inte omöjligt att ökad konkurrens skulle bidra till en positiv utveckling. Möjligheterna därtill finns dock genom EU. Debattartikeln avslutas med att Nybyggnadskommissionen påpekar att det finns ett behov av marknadshyror i Sverige. Det skulle innebära en helt annan situation på svenska bostadsmarknaden. De menar dock att detta inte är möjligt att genomföra i dagsläget. Om detta är en politisk kompromiss författarna emellan är inte lätt att veta. Det förtar dock inte behovet.

Förhoppningsvis tar Riksdagen till sig väl valda delar av kommissionens förslag. Sammantaget verkar dock rapporten vara en kompromissprodukt där ideologi har tagit plats på verklighetens bekostnad. Att lämna bostadsmarknadspolitiken som den ser ut idag är inte ett hållbart alternativ, men allt är inte guld som glimmar.

Mattias Holmström