20 feb 2014 06:00

07 jan 2015 11:55

Debatt om världsproblem och vallöften

I onsdags gick Riksdagens utrikespolitiska debatt av stapeln. Av förklarliga skäl kom den allvarliga situationen i Ukraina att hamna i centrum, vilket även tog upp en ansenlig del av utrikesminister Carl Bildts inledningsanförande. Enligt Bildt är president Viktor Janukovytj ansvarig för det blod som flyter på Kievs gator.

Föga förvånande kom situationen att användas som ett politiskt slagträ –det är valrörelse och då missar man som politiker inga chanser. Urban Ahlin, som företrädde Socialdemokraterna, menade att EU påstås lida av en utvidgningströtthet, varför Ukraina inte har haft rätt att söka medlemskap. Detta ansåg han att Bildt var skyldig till. Att EU skulle vara långsamma i sin process till europeisk integration är det nog få som skulle hålla med om. Och de protester som i dag kan bevittnas i Kiev skulle förmodligen ske oavsett om landet var en del av den Europeiska unionen eller inte. Situationen är betydligt mer komplex än att folk är beredda att offra sina liv för ett EU-medlemskap. Den vanlige demonstrantens motiv är snarare en ilska mot den sedan sovjettiden korrumperade statsapparaten.

Trots de akuta händelserna i såväl Ukraina som Syrien kom Riksdagsdebatten även att behandla andra frågor. Bland annat lades fokus på den nyligen publicerade rapporten om den på rent horribla situationen i Nordkorea, Sveriges klimatpolitik och det kommande valet till Europaparlamentet.

Den rödgröna oppositionen insinuerade att Sveriges presterat dåligt i utrikespolitiken under sina snart åtta år vid makten och hävdade att vårt anseende hade minskat. Enligt Ahlin beror detta på flera saker, inte minst på att Sverige har för få soldater med i internationella insatser, något han påpekade på Brännpunkt i onsdags.

Regeringen menade å andra sidan att de rödgröna inte har någon gemensam utrikespolitik, något de måste försöka få till stånd om en regering ska fungera. Och om det är i några frågor det råder väldigt stor oenighet partierna emellan är det just i utrikespolitiska frågor. Det stora handelsavtalet (TTIP) som i skrivande stund utformas mellan EU och USA och som kommer innebära stora förändringar i såväl ekonomiska som juridiska frågor är Socialdemokraterna för. Ett parti som driver igenom det avtalet lär knappast utan svåra förhandlingar och uppoffringar få stöd av Vänsterpartiet.

När de rödgröna 2010 presenterade sitt utrikespolitiska program började den verkliga krisen. Och många av MP:s och V:s uttalanden under dagen fick åhöraren att minnas det tidigare dokumentet. Deras i mångt och mycket egendomliga och inte sällan tossiga förslag visar att S i flera avseenden har mer gemensamt med regeringen.

Förhoppningsvis kan framtida utrikespolitiska debatter handla om vad som är bäst för de berörda, snarare än vad som enklast genererar politiska poänger. Men det är som sagt valrörelse.

Mattias Holmström

I onsdags gick Riksdagens utrikespolitiska debatt av stapeln. Av förklarliga skäl kom den allvarliga situationen i Ukraina att hamna i centrum, vilket även tog upp en ansenlig del av utrikesminister Carl Bildts inledningsanförande. Enligt Bildt är president Viktor Janukovytj ansvarig för det blod som flyter på Kievs gator.

Föga förvånande kom situationen att användas som ett politiskt slagträ –det är valrörelse och då missar man som politiker inga chanser. Urban Ahlin, som företrädde Socialdemokraterna, menade att EU påstås lida av en utvidgningströtthet, varför Ukraina inte har haft rätt att söka medlemskap. Detta ansåg han att Bildt var skyldig till. Att EU skulle vara långsamma i sin process till europeisk integration är det nog få som skulle hålla med om. Och de protester som i dag kan bevittnas i Kiev skulle förmodligen ske oavsett om landet var en del av den Europeiska unionen eller inte. Situationen är betydligt mer komplex än att folk är beredda att offra sina liv för ett EU-medlemskap. Den vanlige demonstrantens motiv är snarare en ilska mot den sedan sovjettiden korrumperade statsapparaten.

Trots de akuta händelserna i såväl Ukraina som Syrien kom Riksdagsdebatten även att behandla andra frågor. Bland annat lades fokus på den nyligen publicerade rapporten om den på rent horribla situationen i Nordkorea, Sveriges klimatpolitik och det kommande valet till Europaparlamentet.

Den rödgröna oppositionen insinuerade att Sveriges presterat dåligt i utrikespolitiken under sina snart åtta år vid makten och hävdade att vårt anseende hade minskat. Enligt Ahlin beror detta på flera saker, inte minst på att Sverige har för få soldater med i internationella insatser, något han påpekade på Brännpunkt i onsdags.

Regeringen menade å andra sidan att de rödgröna inte har någon gemensam utrikespolitik, något de måste försöka få till stånd om en regering ska fungera. Och om det är i några frågor det råder väldigt stor oenighet partierna emellan är det just i utrikespolitiska frågor. Det stora handelsavtalet (TTIP) som i skrivande stund utformas mellan EU och USA och som kommer innebära stora förändringar i såväl ekonomiska som juridiska frågor är Socialdemokraterna för. Ett parti som driver igenom det avtalet lär knappast utan svåra förhandlingar och uppoffringar få stöd av Vänsterpartiet.

När de rödgröna 2010 presenterade sitt utrikespolitiska program började den verkliga krisen. Och många av MP:s och V:s uttalanden under dagen fick åhöraren att minnas det tidigare dokumentet. Deras i mångt och mycket egendomliga och inte sällan tossiga förslag visar att S i flera avseenden har mer gemensamt med regeringen.

Förhoppningsvis kan framtida utrikespolitiska debatter handla om vad som är bäst för de berörda, snarare än vad som enklast genererar politiska poänger. Men det är som sagt valrörelse.

Mattias Holmström