15 feb 2014 06:00

07 jan 2015 12:09

Med rätt att döma

När regeringen i veckan som gått lämnade över en remiss till Lagrådet angående förändringar av nämndemannauppdraget blev många besvikna. Det har gått ett mode i att ropa på hela nämndemannaväsendets avskaffande. Det vore dock förhastat och beklagligt.

Lekmännens plats på domarbänken är en väl etablerad institution i så gott som alla västerländska rättssystem. Tanken har varit att skapa ett skydd mot att den rättvisa som skipas inte skiljer sig alltför mycket från de värderingar som finns i samhället i stort. Det är en god tanke.

I dag är barriären mellan den styrande och den dömande makten väsentligt högre än tidigare i historien. Men att domstolarnas oberoende just nu är starkt medför inte att nämndemannaväsendet inte fyller en viktig funktion eller att det bör avskaffas.

Det hävdas allt oftare att nämndemännen i själva verket sänker förtroendet för rättsväsendet. Exempelvis har ett antal fall av jäviga nämndemän medfört att rättegångar har behövt tas om. Men det är en snäv syn på uppdraget och en statistisk vinkling av rang. Det är ett försvinnande litet antal rättegångar där detta har inträffat och de kan på inget sätt hävdas vara representativa för systemet i stort.

En viktig men ofta bortglömd fördel med lekmännen är just att de inte är jurister, vilket ju är hela poängen. Rent konkret innebär det att tingsrättens jurister måste formulera sig på ett vis att nämndemännen förstår och kan ställa upp på domarnas innehåll. Det bör inte underskattas. Flera rättsliga missnöjen kan hänföras till skillnaden mellan det allmänna och det juridiska språket. Detta gäller inte minst våldtäktsdebatten och kravet på samtyckeslagstiftning. Lagstiftningen är ett uttryck just för samtycket, vilket domstolarna inte har förmått förmedla i sina domar. Utan lekmännens närvaro är risken överhängande att samma situation skulle uppstå på betydligt fler områden.

Värre är då att problemet med den politiska kopplingen närmast sopas under mattan. Nämndemännen utses av de politiska partierna vilket är problematiskt av flera skäl. Det kan med visst fog sägas ha varit rimligt när partierna var mer av folkrörelser och medlemskap i ett parti var norm, inte undantag. Så ser det dock inte ut längre. Kopplingen mellan medborgarna och partierna har försvagats och därmed har även nämndemännens folkliga förankring och representativitet urholkats.

Nämndemän tenderar också att i högre utsträckning följa sina politiska övertygelser när de dömer. Rätt eller fel ska avgöras av politiska preferenser. Regeringens förslag att valet av nämndemän ska ske vid en annan tidpunkt än valen till kommuner och landsting är inte tillräckligt.

Även nämndemannaväsendets utbredning bör justeras. Som ett resultat av Socialdemokraternas skepticism gentemot jurister fylldes rättsväsendet med lekmän. Att nämndemän är med och dömer i första instans är en sak, men de har inget att göra med juridisk överprövning. Det bör exempelvis inte finnas nämndemän i hovrätterna.

Nämndemännen hör hemma i svensk rätt, men viktiga justeringar kvarstår.

När regeringen i veckan som gått lämnade över en remiss till Lagrådet angående förändringar av nämndemannauppdraget blev många besvikna. Det har gått ett mode i att ropa på hela nämndemannaväsendets avskaffande. Det vore dock förhastat och beklagligt.

Lekmännens plats på domarbänken är en väl etablerad institution i så gott som alla västerländska rättssystem. Tanken har varit att skapa ett skydd mot att den rättvisa som skipas inte skiljer sig alltför mycket från de värderingar som finns i samhället i stort. Det är en god tanke.

I dag är barriären mellan den styrande och den dömande makten väsentligt högre än tidigare i historien. Men att domstolarnas oberoende just nu är starkt medför inte att nämndemannaväsendet inte fyller en viktig funktion eller att det bör avskaffas.

Det hävdas allt oftare att nämndemännen i själva verket sänker förtroendet för rättsväsendet. Exempelvis har ett antal fall av jäviga nämndemän medfört att rättegångar har behövt tas om. Men det är en snäv syn på uppdraget och en statistisk vinkling av rang. Det är ett försvinnande litet antal rättegångar där detta har inträffat och de kan på inget sätt hävdas vara representativa för systemet i stort.

En viktig men ofta bortglömd fördel med lekmännen är just att de inte är jurister, vilket ju är hela poängen. Rent konkret innebär det att tingsrättens jurister måste formulera sig på ett vis att nämndemännen förstår och kan ställa upp på domarnas innehåll. Det bör inte underskattas. Flera rättsliga missnöjen kan hänföras till skillnaden mellan det allmänna och det juridiska språket. Detta gäller inte minst våldtäktsdebatten och kravet på samtyckeslagstiftning. Lagstiftningen är ett uttryck just för samtycket, vilket domstolarna inte har förmått förmedla i sina domar. Utan lekmännens närvaro är risken överhängande att samma situation skulle uppstå på betydligt fler områden.

Värre är då att problemet med den politiska kopplingen närmast sopas under mattan. Nämndemännen utses av de politiska partierna vilket är problematiskt av flera skäl. Det kan med visst fog sägas ha varit rimligt när partierna var mer av folkrörelser och medlemskap i ett parti var norm, inte undantag. Så ser det dock inte ut längre. Kopplingen mellan medborgarna och partierna har försvagats och därmed har även nämndemännens folkliga förankring och representativitet urholkats.

Nämndemän tenderar också att i högre utsträckning följa sina politiska övertygelser när de dömer. Rätt eller fel ska avgöras av politiska preferenser. Regeringens förslag att valet av nämndemän ska ske vid en annan tidpunkt än valen till kommuner och landsting är inte tillräckligt.

Även nämndemannaväsendets utbredning bör justeras. Som ett resultat av Socialdemokraternas skepticism gentemot jurister fylldes rättsväsendet med lekmän. Att nämndemän är med och dömer i första instans är en sak, men de har inget att göra med juridisk överprövning. Det bör exempelvis inte finnas nämndemän i hovrätterna.

Nämndemännen hör hemma i svensk rätt, men viktiga justeringar kvarstår.