05 feb 2014 06:00

07 jan 2015 11:55

Nöjdhet och kvalitet är inte samma sak

Föräldrar till grundskoleelever är huvudsakligen nöjda med den utbildning deras barn får. När Novus frågade i vilken utsträckning man anser att ens egna barn får den kunskap som man förväntar sig svarade 70 procent att förväntningarna uppfylls i mycket eller ganska hög grad.

Novus vd Torbjörn Sjöström poängterar i en debattartikel i Svenska Dagbladet (4/2) att detta står i skarp kontrast både till den allmänna skoldebatten och, vilket kan verka mer anmärkningsvärt, till vad svenskarna i allmänhet anser. Generellt är nämligen missnöjet med skolan mycket stort. 72 procent av svenskarna anser att grundskoleeleverna inte lär sig vad de behöver.

Nu är skoldebatten alltid ett rätt grumligt vatten. Exempelvis görs frekvent gällande att skolan får allt mindre pengar och att klasserna ökar. Ingetdera är sant vilket Sveriges kommuner och landsting förtjänstfullt förklarar på sin hemsida under rubriken Fakta och myter om skolan. Inte heller finns det något stöd för att det skulle bli bättre om staten tog över ansvaret för skolorna. Ändå anser 81 procent av svenskarna att så bör vara fallet. 58 procent anser att det redan är så.

Vad gäller frågan om kvalitet och nöjdhet bör man erinra sig att de inte är synonyma. Det senare är en upplevelse av kvalitet och inget annat. Det finns ett antal anledningar till att dessa faktiskt kan skilja sig åt.

Ett allmänt problem som aktualiseras vad gäller föräldrar och deras barns skolor är egenansvaret. Föräldrar har ofta varit allra minst delaktiga i valet av skola, särskilt så vad gäller grundskolor. De vill dessutom att deras barn ska gå i en bra skola. Så långt, allt väl.

Tyvärr händer det att föräldrar som har gjort ett dåligt skolval åt sina barn inte klarar av att erkänna detta. De vill eller kan inte ta till sig att deras val var dåligt och agerar i förnekelse. Därmed cementerar de sitt val och förvägrar barnen den framtid de ursprungligen ville ge dem. Detta är något som bland andra Ofsted, den brittiska motsvarigheten till Skolinspektionen, är väl medvetna om.

Lägg därtill även att skoldebatten de senaste åren har haft ett kraftigt fokus på de elever som det går allra sämst för. Stundtals har det låtit som om ingen kan förväntas gå ut svensk skola med godkända betyg eller några som helst kunskaper om världen. Låt oss föreställa oss en elev i grundskolan som får godkänt i alla ämnen. Är det otänkbart att somliga föräldrar efter att i åratal ha hört hur illa det går för var och en som sätter foten i en svensk skola drar en lättnadens och nöjdhetens suck när deras barn ändå får godkänt? Knappast. Det innebär inte att skolan faktiskt är något att vara nöjd över.

Sjöström frågar i sin artikel om man ”skall lösa de problem som utifrån den publika debatten är centrala, eller skall man lösa de problem som väljarna själva uppfattar i vardagen?” Det rimliga svaret är även framgent att försöka förbättra kvaliteten i skolan, oavsett hur många som säger sig vara nöjda.

Daniel Persson

Föräldrar till grundskoleelever är huvudsakligen nöjda med den utbildning deras barn får. När Novus frågade i vilken utsträckning man anser att ens egna barn får den kunskap som man förväntar sig svarade 70 procent att förväntningarna uppfylls i mycket eller ganska hög grad.

Novus vd Torbjörn Sjöström poängterar i en debattartikel i Svenska Dagbladet (4/2) att detta står i skarp kontrast både till den allmänna skoldebatten och, vilket kan verka mer anmärkningsvärt, till vad svenskarna i allmänhet anser. Generellt är nämligen missnöjet med skolan mycket stort. 72 procent av svenskarna anser att grundskoleeleverna inte lär sig vad de behöver.

Nu är skoldebatten alltid ett rätt grumligt vatten. Exempelvis görs frekvent gällande att skolan får allt mindre pengar och att klasserna ökar. Ingetdera är sant vilket Sveriges kommuner och landsting förtjänstfullt förklarar på sin hemsida under rubriken Fakta och myter om skolan. Inte heller finns det något stöd för att det skulle bli bättre om staten tog över ansvaret för skolorna. Ändå anser 81 procent av svenskarna att så bör vara fallet. 58 procent anser att det redan är så.

Vad gäller frågan om kvalitet och nöjdhet bör man erinra sig att de inte är synonyma. Det senare är en upplevelse av kvalitet och inget annat. Det finns ett antal anledningar till att dessa faktiskt kan skilja sig åt.

Ett allmänt problem som aktualiseras vad gäller föräldrar och deras barns skolor är egenansvaret. Föräldrar har ofta varit allra minst delaktiga i valet av skola, särskilt så vad gäller grundskolor. De vill dessutom att deras barn ska gå i en bra skola. Så långt, allt väl.

Tyvärr händer det att föräldrar som har gjort ett dåligt skolval åt sina barn inte klarar av att erkänna detta. De vill eller kan inte ta till sig att deras val var dåligt och agerar i förnekelse. Därmed cementerar de sitt val och förvägrar barnen den framtid de ursprungligen ville ge dem. Detta är något som bland andra Ofsted, den brittiska motsvarigheten till Skolinspektionen, är väl medvetna om.

Lägg därtill även att skoldebatten de senaste åren har haft ett kraftigt fokus på de elever som det går allra sämst för. Stundtals har det låtit som om ingen kan förväntas gå ut svensk skola med godkända betyg eller några som helst kunskaper om världen. Låt oss föreställa oss en elev i grundskolan som får godkänt i alla ämnen. Är det otänkbart att somliga föräldrar efter att i åratal ha hört hur illa det går för var och en som sätter foten i en svensk skola drar en lättnadens och nöjdhetens suck när deras barn ändå får godkänt? Knappast. Det innebär inte att skolan faktiskt är något att vara nöjd över.

Sjöström frågar i sin artikel om man ”skall lösa de problem som utifrån den publika debatten är centrala, eller skall man lösa de problem som väljarna själva uppfattar i vardagen?” Det rimliga svaret är även framgent att försöka förbättra kvaliteten i skolan, oavsett hur många som säger sig vara nöjda.

Daniel Persson