29 jan 2014 06:00

07 jan 2015 12:08

Låt den rätte komma in

I George Orwells dystopiska roman 1984 från år 1949 finns det en så kallad teleskärm installerad i hemmen hos den bättre bemedlade delen av befolkningen. Skärmen förmedlade kontinuerligt Storebrors propaganda, men den avlyssnade också medborgarna och försåg Storebror med information om vad folket egentligen tyckte och tänkte. Nu är det 2014 och möjligheterna för Storebror att övervaka oss har aldrig varit större.

Inte så att vi har teleskärmar på väggen idag. Eller har vi det? I reklamen framställs de senaste teve-apparaterna som minst lika smarta som våra mobiltelefoner. Och de i sin tur är tydligen så begåvade att de kan användas för att samla in information om vad vi gör och vad vi befinner oss, vilken mat vi gillar och vad vi ger tummen upp på Facebook. För att bara nämna några möjligheter till övervakning.

Den avhoppade amerikanske NSA-konsulten Edward Snowdens senast läckta dokument visar att NSA (National Security Agency) och dess brittiska motsvarighet GCHQ (Government Communications Headquarters) använder till synes oskyldiga appar (datorprogram för mobiltelefonen) för att komma åt uppgifter om användaren. Det populäraste och mest nedladdade spelet för de smarta telefonerna är Angry Birds. Enligt uppgift ska spelet vara ett av de program som kan användas för att tappa mobiltelefoner på information.

Den här typen av snokande och tjuvkikande väcker en rättmätig indignation hos många. Det är därför alltför lätt att slentrianmässigt döma ut allt underrättelsearbete som samlar in rådata, utan att rikta sig mot en speciellt misstänkt person. I sammanhanget är det viktigt att inte glömma bort att underrättelsearbetet är viktigt. Utan signalspaning och samarbeten med andra länder skulle vi leva i en betydligt osäkrare värld.

Samtidigt som vi inte vill bli övervakade, ställer vi högra krav på staten att avvärja terrorhot och hålla medborgarna säkra. Vi kan tyvärr inte få säkerhet utan att ge upp en del av vår personliga integritet. Den stora frågan handlar om var vi ska dra gränsen för myndigheternas övervakning.

Ironiskt nog sker mycket av den datainsamling vi utsätts för av de företag som förser oss med våra appar. Vi har alltså på frivillig väg redan gett upp mycket av den integritet vi så ivrigt försvarar mot staten. Skillnaden skulle då vara att vi bjudit in övervakningen. Ungefär på samma sätt som vampyrer, enligt myten, måste bjudas in för att kunna ta sig över tröskeln. Väl inbjuden är värden utlämnad till gästens aptit på blod, eller om man så vill information.

Det finns ett stort behov av effektivt underrättelsearbete, men mycket av det som framkommit i dagarna, om hur NSA och GCHQ utvecklat program ta över och använda enskilda mobiler för omfattande övervakning, tangerar gränsen för vad demokratier kan ägna sig åt. Spionprogram som exempelvis ”Nosey Smurf” tar över mobilens mikrofon, som sedan kan användas för att avlyssna telefonens omgivning. Vilket onekligen för tankarna till teleskärmarna i 1984, dock med den skillnaden att vi installerat dem själva.

Greger Ekman

I George Orwells dystopiska roman 1984 från år 1949 finns det en så kallad teleskärm installerad i hemmen hos den bättre bemedlade delen av befolkningen. Skärmen förmedlade kontinuerligt Storebrors propaganda, men den avlyssnade också medborgarna och försåg Storebror med information om vad folket egentligen tyckte och tänkte. Nu är det 2014 och möjligheterna för Storebror att övervaka oss har aldrig varit större.

Inte så att vi har teleskärmar på väggen idag. Eller har vi det? I reklamen framställs de senaste teve-apparaterna som minst lika smarta som våra mobiltelefoner. Och de i sin tur är tydligen så begåvade att de kan användas för att samla in information om vad vi gör och vad vi befinner oss, vilken mat vi gillar och vad vi ger tummen upp på Facebook. För att bara nämna några möjligheter till övervakning.

Den avhoppade amerikanske NSA-konsulten Edward Snowdens senast läckta dokument visar att NSA (National Security Agency) och dess brittiska motsvarighet GCHQ (Government Communications Headquarters) använder till synes oskyldiga appar (datorprogram för mobiltelefonen) för att komma åt uppgifter om användaren. Det populäraste och mest nedladdade spelet för de smarta telefonerna är Angry Birds. Enligt uppgift ska spelet vara ett av de program som kan användas för att tappa mobiltelefoner på information.

Den här typen av snokande och tjuvkikande väcker en rättmätig indignation hos många. Det är därför alltför lätt att slentrianmässigt döma ut allt underrättelsearbete som samlar in rådata, utan att rikta sig mot en speciellt misstänkt person. I sammanhanget är det viktigt att inte glömma bort att underrättelsearbetet är viktigt. Utan signalspaning och samarbeten med andra länder skulle vi leva i en betydligt osäkrare värld.

Samtidigt som vi inte vill bli övervakade, ställer vi högra krav på staten att avvärja terrorhot och hålla medborgarna säkra. Vi kan tyvärr inte få säkerhet utan att ge upp en del av vår personliga integritet. Den stora frågan handlar om var vi ska dra gränsen för myndigheternas övervakning.

Ironiskt nog sker mycket av den datainsamling vi utsätts för av de företag som förser oss med våra appar. Vi har alltså på frivillig väg redan gett upp mycket av den integritet vi så ivrigt försvarar mot staten. Skillnaden skulle då vara att vi bjudit in övervakningen. Ungefär på samma sätt som vampyrer, enligt myten, måste bjudas in för att kunna ta sig över tröskeln. Väl inbjuden är värden utlämnad till gästens aptit på blod, eller om man så vill information.

Det finns ett stort behov av effektivt underrättelsearbete, men mycket av det som framkommit i dagarna, om hur NSA och GCHQ utvecklat program ta över och använda enskilda mobiler för omfattande övervakning, tangerar gränsen för vad demokratier kan ägna sig åt. Spionprogram som exempelvis ”Nosey Smurf” tar över mobilens mikrofon, som sedan kan användas för att avlyssna telefonens omgivning. Vilket onekligen för tankarna till teleskärmarna i 1984, dock med den skillnaden att vi installerat dem själva.

Greger Ekman