23 jan 2014 06:00

07 jan 2015 12:08

Klarar landstinget sitt uppdrag?

Ledare av Mattias Holmström

När kommuner och landsting rankas i olika mätningar brukar det sällan vara de geografiskt perifera och ekonomiskt svagare som hamnar i topp. Denna gång är det dock fallet – trots att mätningen handlar om ett för landstingen så centralt ämne som hur effektiv sjukvården är.

Tidningen Dagens samhälle har gjort en sammanställning där de har granskat vilka landsting som erhållit högst antal kronor per person av de utbetalda statliga prestationsbidragen. Dessa så kallade prestationsbidrag är förmodligen mer kända som bland annat kömiljarden och sjukskrivningsmiljarden.

För att få del av exempelvis kömiljarden år 2014 krävs att minst 70 procent av patienterna ska behöva vänta max 60 dagar på specialistvård och sedan 60 max dagar för operation eller annan lämplig behandling. De som lyckas med detta kan glädja sig åt lite klirr i kassan.

Toppar listan gör Gotland, Halland och Kalmar. I botten hittar vi Örebro, Uppsala och Stockholm. I princip i varje delmätning hamnar Stockholm långt ner på listan, vilket för patienterna innebär bland annat långa vårdköer, sämre patientsäkerhet och längre sjukskrivningar. Frågan är vad det beror på.

Det handlar inte om att sjukhuspersonalen skulle vara mer ineffektiv i Stockholm och Uppsala eller att de patienter som bor i området i regel drabbas av svårare sjukdomar. Det som i huvudsak skiljer de regioner som ligger i topp respektive botten åt, är huruvida de driver universitetssjukhus eller inte. För de regioner som gör detta blir situationen inte sällan betydligt svårare eftersom de tvingas att ta emot patienter från i princip alla landsting, inklusive de som toppar listan.

Detta scenario påverkar naturligtvis också möjligheten att leva upp till de mål som krävs för att få del av prestationsbidragen. Dels kommer det i regel svårare patienter till universitetssjukhusen, dels är det förmodligen enklare för landstinget att köpa vård än att producera den. Att det skulle vara en slump att de regioner med ledande universitetssjukhus, som både bedriver forskning och avancerad vård, skulle hamna långt ner i statistiken är föga troligt.

Det är visserligen rimligt att prestationsbidragen går till de regioner och landsting som faktiskt lyckas prestera någonting, men då måste konkurrenssituationen vara någorlunda rimlig.

Hur landstingen och regionernas arbete ser ut på detaljnivå är svårt att veta, men uppenbart är att det finns stora organisatoriska problem, något som i dag går ut över de producerande landstingens egna patienter i form av försämrad vård.

Det är värt att fråga sig om landstingen över huvud taget är lämpade att driva denna typ av verksamhet.

När kommuner och landsting rankas i olika mätningar brukar det sällan vara de geografiskt perifera och ekonomiskt svagare som hamnar i topp. Denna gång är det dock fallet – trots att mätningen handlar om ett för landstingen så centralt ämne som hur effektiv sjukvården är.

Tidningen Dagens samhälle har gjort en sammanställning där de har granskat vilka landsting som erhållit högst antal kronor per person av de utbetalda statliga prestationsbidragen. Dessa så kallade prestationsbidrag är förmodligen mer kända som bland annat kömiljarden och sjukskrivningsmiljarden.

För att få del av exempelvis kömiljarden år 2014 krävs att minst 70 procent av patienterna ska behöva vänta max 60 dagar på specialistvård och sedan 60 max dagar för operation eller annan lämplig behandling. De som lyckas med detta kan glädja sig åt lite klirr i kassan.

Toppar listan gör Gotland, Halland och Kalmar. I botten hittar vi Örebro, Uppsala och Stockholm. I princip i varje delmätning hamnar Stockholm långt ner på listan, vilket för patienterna innebär bland annat långa vårdköer, sämre patientsäkerhet och längre sjukskrivningar. Frågan är vad det beror på.

Det handlar inte om att sjukhuspersonalen skulle vara mer ineffektiv i Stockholm och Uppsala eller att de patienter som bor i området i regel drabbas av svårare sjukdomar. Det som i huvudsak skiljer de regioner som ligger i topp respektive botten åt, är huruvida de driver universitetssjukhus eller inte. För de regioner som gör detta blir situationen inte sällan betydligt svårare eftersom de tvingas att ta emot patienter från i princip alla landsting, inklusive de som toppar listan.

Detta scenario påverkar naturligtvis också möjligheten att leva upp till de mål som krävs för att få del av prestationsbidragen. Dels kommer det i regel svårare patienter till universitetssjukhusen, dels är det förmodligen enklare för landstinget att köpa vård än att producera den. Att det skulle vara en slump att de regioner med ledande universitetssjukhus, som både bedriver forskning och avancerad vård, skulle hamna långt ner i statistiken är föga troligt.

Det är visserligen rimligt att prestationsbidragen går till de regioner och landsting som faktiskt lyckas prestera någonting, men då måste konkurrenssituationen vara någorlunda rimlig.

Hur landstingen och regionernas arbete ser ut på detaljnivå är svårt att veta, men uppenbart är att det finns stora organisatoriska problem, något som i dag går ut över de producerande landstingens egna patienter i form av försämrad vård.

Det är värt att fråga sig om landstingen över huvud taget är lämpade att driva denna typ av verksamhet.

  • Mattias Holmström