18 jan 2014 06:00

07 jan 2015 11:54

Framtiden för välfärden

Hur får vi råd med välfärden? Det är den avslöjande titeln på SNS Konjunkturråds rapport för 2014 som presenterades i förra veckan. Det är en fråga som har bubblat åtminstone sedan 1980-talet och som förtjänar att diskuteras utförligt under de kommande åren.

Konjunkturrådet är tydligt med sin övertygelse att den svenska välfärdsmodellen, som är tillgänglig för alla, god kvalitet och huvudsakligen skattefinansierad, är möjlig att upprätthålla. Men det kommer inte att vara lätt.

Alla, inklusive konjunkturrådet och finansminister Anders Borg som var på plats för att kommentera, är överens om att en viktig del av lösningen är att arbeta mera. Det handlar dels om att få fler i arbete, dels om att vi i framtiden kommer att behöva jobba längre upp i åldrarna.

För att det ska bli verklighet finns det mycket som talar för att vi kan behöva minska de trösklar som finns in till arbetsmarknaden och nu håller framförallt unga och invandrare utanför. Fördelen med en åtgärd som sänkta ingångslöner är att det sällan påverkar inkomsten sett över hela livet, den omfördelas framförallt. Spridningen blir dessutom sådan att vi får mindre under den tid i livet där vi klarar av det som bäst.

En annan av rådets slutsatser är att utförarna av välfärdstjänster måste utmanas. Det gäller såväl kostnadseffektivitet och kvalitet som innovationer. Även detta är något som de allra flesta är överens om även om det har visat sig svårt att mäta dessa både kvantitativa och kvalitativa egenskaper.

Utöver att slå fast några av de förändringar som behöver ske pekar rapporten även förtjänstfullt ut några saker som inte kommer att lösa problemet med välfärdens finansiering. En sådan är höjda skatter. Även om inga politiska problem skulle föreligga för en sådan åtgärd kommer de negativa ekonomiska effekterna av höjda skatter att vara så stora att det inte är möjligt. Det är något som förtjänar att upprepas eftersom åtminstone hälften av riksdagens partier verkar ha svårt att ta det till sig.

En annan myt är att tillväxt i sig räcker för att så att säga mota Olle i grind. Välfärd tenderar att bli dyrare med tiden. Tjänsterna är personalintensiva och kostnaderna för verksamheten stiger därmed i takt med personalens anställningstid. Lönerna måste hänga med dem i den privata sektorn och det samma gäller i någon mån även för transfereringssystemens nivåer. När ekonomin växer följer dessutom förväntningarna och efterfrågan på välfärdstjänsterna efter. Båda inkomstsidan och utgiftsidan ökar alltså till följd av tillväxten.

Klart är att det kommer att behöva göras prioriteringar kring vad vi ska finansiera gemensamt och vad vi ska stå för själva. Om vi inte tar tag i den frågan och når ett resultat som merparten kan acceptera riskerar vi att undergräva inte enbart förtroendet för välfärdsstaten utan även för demokratin. Prioriteringar kommer att behöva göras men utan ett gemensamt ramverk kommer det att göras olika runt om i landet. Det kommer sannolikt inte att tas väl emot.

Daniel Persson

Hur får vi råd med välfärden? Det är den avslöjande titeln på SNS Konjunkturråds rapport för 2014 som presenterades i förra veckan. Det är en fråga som har bubblat åtminstone sedan 1980-talet och som förtjänar att diskuteras utförligt under de kommande åren.

Konjunkturrådet är tydligt med sin övertygelse att den svenska välfärdsmodellen, som är tillgänglig för alla, god kvalitet och huvudsakligen skattefinansierad, är möjlig att upprätthålla. Men det kommer inte att vara lätt.

Alla, inklusive konjunkturrådet och finansminister Anders Borg som var på plats för att kommentera, är överens om att en viktig del av lösningen är att arbeta mera. Det handlar dels om att få fler i arbete, dels om att vi i framtiden kommer att behöva jobba längre upp i åldrarna.

För att det ska bli verklighet finns det mycket som talar för att vi kan behöva minska de trösklar som finns in till arbetsmarknaden och nu håller framförallt unga och invandrare utanför. Fördelen med en åtgärd som sänkta ingångslöner är att det sällan påverkar inkomsten sett över hela livet, den omfördelas framförallt. Spridningen blir dessutom sådan att vi får mindre under den tid i livet där vi klarar av det som bäst.

En annan av rådets slutsatser är att utförarna av välfärdstjänster måste utmanas. Det gäller såväl kostnadseffektivitet och kvalitet som innovationer. Även detta är något som de allra flesta är överens om även om det har visat sig svårt att mäta dessa både kvantitativa och kvalitativa egenskaper.

Utöver att slå fast några av de förändringar som behöver ske pekar rapporten även förtjänstfullt ut några saker som inte kommer att lösa problemet med välfärdens finansiering. En sådan är höjda skatter. Även om inga politiska problem skulle föreligga för en sådan åtgärd kommer de negativa ekonomiska effekterna av höjda skatter att vara så stora att det inte är möjligt. Det är något som förtjänar att upprepas eftersom åtminstone hälften av riksdagens partier verkar ha svårt att ta det till sig.

En annan myt är att tillväxt i sig räcker för att så att säga mota Olle i grind. Välfärd tenderar att bli dyrare med tiden. Tjänsterna är personalintensiva och kostnaderna för verksamheten stiger därmed i takt med personalens anställningstid. Lönerna måste hänga med dem i den privata sektorn och det samma gäller i någon mån även för transfereringssystemens nivåer. När ekonomin växer följer dessutom förväntningarna och efterfrågan på välfärdstjänsterna efter. Båda inkomstsidan och utgiftsidan ökar alltså till följd av tillväxten.

Klart är att det kommer att behöva göras prioriteringar kring vad vi ska finansiera gemensamt och vad vi ska stå för själva. Om vi inte tar tag i den frågan och når ett resultat som merparten kan acceptera riskerar vi att undergräva inte enbart förtroendet för välfärdsstaten utan även för demokratin. Prioriteringar kommer att behöva göras men utan ett gemensamt ramverk kommer det att göras olika runt om i landet. Det kommer sannolikt inte att tas väl emot.

Daniel Persson