17 jan 2014 06:00

23 jan 2015 14:30

När mardrömmen blir verklighet

Det är dumt att ropa på vargen i onödan.

Men det är ännu värre att avskriva vargen som möjlig fridstörare när faran verkligen hotar.

Poliser måste vara extra uppmärksamma på hot för att förhindra kriminalitet. Det är deras jobb.

Veckans rapportering från rättegången om mordet i Månsarud har säkert gjort att många funderar över hur trygga vi egentligen kan känna oss med polisens beredskap. I det här fallet så handlar det dessutom om möjligheten att larma utan att bli misstrodd.

Gamla Skaraborg är ett relativt stort geografiskt område och vissa nätter är det bara ett fåtal polisbilar tillgängliga. Vi har varit mycket sparsamma med att rapportera detta för att inte störa polisens arbete. Det finns kriminella som falsklarmar för att kunna göra exempelvis ett inbrott ostört på annan plats.

Samtidigt kan medias hänsyn att inte rapportera om en begränsad organisation vara kontraproduktiv. Om inte medborgarna, som faktiskt ytterst är polisens uppdragsgivare och finansiärer, får reda på hur verkligheten ser ut finns det få möjligheter att kräva en förändring. Månsarudsfallet har därför blivit ett obehagligt uppvaknande för många.

Det är mänskligt att häpna över ett larm likt detta, i alla fall för en lekman.

Det är nästan ofattbart att försöka sätta sig in i hur det skulle vara om en nära anhörig svävade i livsfara samtidigt som man blivit attackerad och skadad. Att i det läget lyckas få tag i en mobiltelefon och ringa polisen, bara för att möta skepsis och risken att bli bortkopplad tycks hämtat ur en dålig skräckfilm.

På vädjan ”snälla tro mig”, kommer svaret : ”Ja, jag har försökt göra det, jag försöker så gott jag kan, det låter bara så osannolikt”

Chefen för polisens länskommunikationscentral i Göteborg säger i en kommentar till MT att han har gjort en anmälan och att det möjligen kan leda till en förändring i utbildningen och en översyn av hur man ställer frågor till människor i krissituationer.

Det vore bra, men framför allt bör historien lära oss något om bemanning. Det senaste halvåret har det varit tre mord i våra kommuner, varav två i Töreboda. Det är naturligtvis grova brott som inte är särskilt vanliga, men till detta ska läggas slagsmål, skadegörelse, misshandel, inbrott och alla andra mindre brott som vi drabbas av och som kan få stora konsekvenser för brottsoffren.

Hur många poliser finns i tjänst i vårt område? Är det tillräckligt? När det gäller bemanning måste man också väga in risker för polisen. Om en bil skickas till en avlägsen plats där situationen blir farlig kan poliserna inte alls vänta sig samma förstärkning som om de exempelvis hade blivit kallade på ett larm i Nordstan, Göteborg.

Vad hade hänt om ett larm om bråk och misshandel kommit in samtidigt som Månsarudmordet? Hade patrullen då styrts om med tanke på att Lars Fimmerstads trovärdighet ifrågasattes? Det tog 26 minuter för patrullen, som vid larmet var i Moholm, att komma. 26 extremt påfrestande minuter för Lars Fimmerstad.

I värsta fall skulle den makabra händelsen i Månsarud ha kunnat sluta med två döda. Det borde vara en väckarklocka att åtminstone se över organisation och bemanning hos polisen.

Det är dumt att ropa på vargen i onödan.

Men det är ännu värre att avskriva vargen som möjlig fridstörare när faran verkligen hotar.

Poliser måste vara extra uppmärksamma på hot för att förhindra kriminalitet. Det är deras jobb.

Veckans rapportering från rättegången om mordet i Månsarud har säkert gjort att många funderar över hur trygga vi egentligen kan känna oss med polisens beredskap. I det här fallet så handlar det dessutom om möjligheten att larma utan att bli misstrodd.

Gamla Skaraborg är ett relativt stort geografiskt område och vissa nätter är det bara ett fåtal polisbilar tillgängliga. Vi har varit mycket sparsamma med att rapportera detta för att inte störa polisens arbete. Det finns kriminella som falsklarmar för att kunna göra exempelvis ett inbrott ostört på annan plats.

Samtidigt kan medias hänsyn att inte rapportera om en begränsad organisation vara kontraproduktiv. Om inte medborgarna, som faktiskt ytterst är polisens uppdragsgivare och finansiärer, får reda på hur verkligheten ser ut finns det få möjligheter att kräva en förändring. Månsarudsfallet har därför blivit ett obehagligt uppvaknande för många.

Det är mänskligt att häpna över ett larm likt detta, i alla fall för en lekman.

Det är nästan ofattbart att försöka sätta sig in i hur det skulle vara om en nära anhörig svävade i livsfara samtidigt som man blivit attackerad och skadad. Att i det läget lyckas få tag i en mobiltelefon och ringa polisen, bara för att möta skepsis och risken att bli bortkopplad tycks hämtat ur en dålig skräckfilm.

På vädjan ”snälla tro mig”, kommer svaret : ”Ja, jag har försökt göra det, jag försöker så gott jag kan, det låter bara så osannolikt”

Chefen för polisens länskommunikationscentral i Göteborg säger i en kommentar till MT att han har gjort en anmälan och att det möjligen kan leda till en förändring i utbildningen och en översyn av hur man ställer frågor till människor i krissituationer.

Det vore bra, men framför allt bör historien lära oss något om bemanning. Det senaste halvåret har det varit tre mord i våra kommuner, varav två i Töreboda. Det är naturligtvis grova brott som inte är särskilt vanliga, men till detta ska läggas slagsmål, skadegörelse, misshandel, inbrott och alla andra mindre brott som vi drabbas av och som kan få stora konsekvenser för brottsoffren.

Hur många poliser finns i tjänst i vårt område? Är det tillräckligt? När det gäller bemanning måste man också väga in risker för polisen. Om en bil skickas till en avlägsen plats där situationen blir farlig kan poliserna inte alls vänta sig samma förstärkning som om de exempelvis hade blivit kallade på ett larm i Nordstan, Göteborg.

Vad hade hänt om ett larm om bråk och misshandel kommit in samtidigt som Månsarudmordet? Hade patrullen då styrts om med tanke på att Lars Fimmerstads trovärdighet ifrågasattes? Det tog 26 minuter för patrullen, som vid larmet var i Moholm, att komma. 26 extremt påfrestande minuter för Lars Fimmerstad.

I värsta fall skulle den makabra händelsen i Månsarud ha kunnat sluta med två döda. Det borde vara en väckarklocka att åtminstone se över organisation och bemanning hos polisen.

  • Karin Eriksson