27 dec 2013 06:00

07 jan 2015 11:53

Forskning i Nobelprisklass

Ekonomer är ett utskällt släkte. Inte nog med att de kritiserar varandras teorier och framforskade samband, de får också tåla en massiv kritik av lekmän. Att ta reda på mer om de ekonomiska samband som medvetet och omedvetet styr många av våra dagliga beslut är en verksamhet som förtjänar att bemötas med lite mer respekt.

Trots det återkommer ropen på avskaffandet av det som slarvigt kallas Nobelpriset i ekonomi. Det är helt riktigt, som kritikerna påpekar, att ekonomipriset inte finns med i Alfred Nobels testamente. Utmärkelsens egentliga namn är Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne och instiftades 1968 för att fira Riksbankens 300-årsjubileum.

Ekonomi och ekonomiska överväganden är en strängt taget mänsklig verksamhet som handlar om att hantera resurser och risker i en värld där vi inte känner framtiden. Varför skulle det då vara så suspekt att undersöka hur individer och samhällen beter sig när de ställs inför komplexa frågeställningar, där många faktorer är okända eller svårbedömda?

Det har sagts att naturvetenskapsmännen med lite tur kan hitta tre grundläggande regler och utifrån dem formulera en teori som förklarar världen i 99 procent av fallen, medan en ekonom får nöja sig med 99 samband som förklarar tre procent av världen. Det ligger mycket i det påpekandet.

Ekonomiska modeller och teorier renodlar och isolerar olika faktorer som avgör våra individuella eller kollektiva beteenden, men de kan inte förklara allt. Under vissa förhållanden fungerar modellen, men ibland inträffar en händelse som visar att modellen inte var perfekt.

Ett exempel på det är Robert Merton och Myron Scholes år 1997 ekonomiprisbelönta metod för att prissätta optioner. Teorin fungerade mycket bra och affärerna blomstrade tills en oväntad situation uppstod som inte modellen tog hänsyn till, vilket ledde till en uppmärksammad konkurs för deras hedgefond Long-Term Capital Management.

Även om ekonomiprisvinnarna blivit alltmer matematiska och teorierna beskrivs i eleganta, men för utomstående obegripliga ekvationer, har också andra aspekter på ekonomiskt beteende belönats. Bland andra Elinor Ostroms (2009) forskning om hanteringen av samfälligheter. Där risken finns att enskilda överutnyttjar resurserna på flertalets bekostnad.

År 2002 belönades Daniel Kahnemans forskning om hur psykologi påverkar vårt beslutsfattande, vilket visar att vi inte är så kyligt rationella och nyttomaximerande som vi förutsätts vara i många ekonomiska modeller av verkligheten. Vi påverkas bland annat i betydligt större utsträckning av vad andra gör och tycker än vad vi själva tror.

Ekonomipriset liksom ekonomiämnet bidrar till att göra världen lite mer begriplig och förtjänar ett pris på Nobelprisnivå, oavsett vad kritikerna säger. Ironiskt nog är ekonomiprisets argaste kritiker tyckare till vänster som i samma andetag som de dömer ut ekonomi som kapitalistiskt humbug vill öka anslagen till genusvetenskapen. En disciplin som knappast saknar politiska inslag.

Ekonomer är ett utskällt släkte. Inte nog med att de kritiserar varandras teorier och framforskade samband, de får också tåla en massiv kritik av lekmän. Att ta reda på mer om de ekonomiska samband som medvetet och omedvetet styr många av våra dagliga beslut är en verksamhet som förtjänar att bemötas med lite mer respekt.

Trots det återkommer ropen på avskaffandet av det som slarvigt kallas Nobelpriset i ekonomi. Det är helt riktigt, som kritikerna påpekar, att ekonomipriset inte finns med i Alfred Nobels testamente. Utmärkelsens egentliga namn är Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne och instiftades 1968 för att fira Riksbankens 300-årsjubileum.

Ekonomi och ekonomiska överväganden är en strängt taget mänsklig verksamhet som handlar om att hantera resurser och risker i en värld där vi inte känner framtiden. Varför skulle det då vara så suspekt att undersöka hur individer och samhällen beter sig när de ställs inför komplexa frågeställningar, där många faktorer är okända eller svårbedömda?

Det har sagts att naturvetenskapsmännen med lite tur kan hitta tre grundläggande regler och utifrån dem formulera en teori som förklarar världen i 99 procent av fallen, medan en ekonom får nöja sig med 99 samband som förklarar tre procent av världen. Det ligger mycket i det påpekandet.

Ekonomiska modeller och teorier renodlar och isolerar olika faktorer som avgör våra individuella eller kollektiva beteenden, men de kan inte förklara allt. Under vissa förhållanden fungerar modellen, men ibland inträffar en händelse som visar att modellen inte var perfekt.

Ett exempel på det är Robert Merton och Myron Scholes år 1997 ekonomiprisbelönta metod för att prissätta optioner. Teorin fungerade mycket bra och affärerna blomstrade tills en oväntad situation uppstod som inte modellen tog hänsyn till, vilket ledde till en uppmärksammad konkurs för deras hedgefond Long-Term Capital Management.

Även om ekonomiprisvinnarna blivit alltmer matematiska och teorierna beskrivs i eleganta, men för utomstående obegripliga ekvationer, har också andra aspekter på ekonomiskt beteende belönats. Bland andra Elinor Ostroms (2009) forskning om hanteringen av samfälligheter. Där risken finns att enskilda överutnyttjar resurserna på flertalets bekostnad.

År 2002 belönades Daniel Kahnemans forskning om hur psykologi påverkar vårt beslutsfattande, vilket visar att vi inte är så kyligt rationella och nyttomaximerande som vi förutsätts vara i många ekonomiska modeller av verkligheten. Vi påverkas bland annat i betydligt större utsträckning av vad andra gör och tycker än vad vi själva tror.

Ekonomipriset liksom ekonomiämnet bidrar till att göra världen lite mer begriplig och förtjänar ett pris på Nobelprisnivå, oavsett vad kritikerna säger. Ironiskt nog är ekonomiprisets argaste kritiker tyckare till vänster som i samma andetag som de dömer ut ekonomi som kapitalistiskt humbug vill öka anslagen till genusvetenskapen. En disciplin som knappast saknar politiska inslag.