20 dec 2013 06:00

07 jan 2015 12:07

Svenska hösten

Det har varit mycket politiskt våld på nyheterna senaste tiden. Nynazister som gick till angrepp mot folk som demonstrerade mot rasism i Stockholmsförorten Kärrtorp. Vänsterextremister som attackerat meningsmotståndare och, som ett exempel, i november attackerade chefer från Arbetsförmedlingen i deras bostäder.

I tisdags fick en lokalpolitiker för sverigedemokraterna i Arlöv en sprängladdning inkastad genom sitt brevinkast. Under hösten har våld, hot och trakasserier mot förtroendevalda politiker uppmärksammats av tidningen Expressen i flera artiklar.

Många förtroendevalda arbetar nära sina väljare. De lever i samma omgivning som övriga invånare i orten, går till samma mataffär, hämtar barn på samma dagis och känns igen när de går på stadens gator.

De bestämmer i spörsmål som nära berör medborgarnas vardag. Det är en del i den svenska demokratins styrka, närheten mellan folket och de folkvalda. Att den närheten förvandlas till våld och hot är mycket allvarligt.

Vad händer med demokratin om de som är politiskt engagerade inte vågar ta på sig politiska uppdrag? Precis som säkerhetspolisen stärkte skyddet av toppolitiker efter mordet på Anna Lindh, måste polisen effektivt arbeta med att skydda den lokala demokratin.

På Aftonbladets ledarsida nummer två, den röda kulturdelen, skrev om vänsterextrema våldsutövare att ”De autonoma saknar riktiga vapen, grovt våld är mindre vanligt och de angriper mest nazister, högerradikaler och poliser. Men aldrig vanligt folk(...) Samtidigt rapporterades att en autonom grupp i Skåne krossat rutor hemma hos chefer för Arbetsförmedlingen” (Aftonbladet 16/12).

Med det tankesättet är vi kvar på grottbjörnens stadium. En legitimering av våld. En uppdelning och avhumanisering av människor. När autonoma grupper attackerar poliser och chefer på Arbetsförmedlingen är inte dessa att ses som ”vanliga människor”. Vilka mer är inte ”vanliga människor”?

Det som förenar det nazistiska, rasistiska och det autonoma vänstervåldet är att den mänskliga impulsen att revoltera tar en ondskefull vändning. De är ideologier som främjar närmast mytologiska synsätt på världen. De är apokalyptiska, utopiska, besatta av renhet, och i slutändan nihilistiska. Det gäller kommunism, nazism, fascism och andra totalitära ideologier, där våldet är en helt naturlig del och slutstation.

Det är att beteckna som en våldsam psykos. Extatiskt våld och aktion blir självändamål. Mani föder och göder sig självt och blir till hysteri. Våldet är en form av nihilism, att man verkligen fysiskt vill känna revolten.

Vi i Europa har en mörk historia av ideologiskt organiserat våld. Men vi försöker ändå att komma bort från det eviga hatet.

De röda statsgerillorna i Västtyskland och Italien verkade under en beskyddande sfär av förstående och ursäktande vänsterdebattörer i respektive land på 1970-talet.

Det är hög tid att den offentliga mainstreamdebatten växer ifrån alla illusioner om det ”radikala” våldet.

Jacob Broman

Det har varit mycket politiskt våld på nyheterna senaste tiden. Nynazister som gick till angrepp mot folk som demonstrerade mot rasism i Stockholmsförorten Kärrtorp. Vänsterextremister som attackerat meningsmotståndare och, som ett exempel, i november attackerade chefer från Arbetsförmedlingen i deras bostäder.

I tisdags fick en lokalpolitiker för sverigedemokraterna i Arlöv en sprängladdning inkastad genom sitt brevinkast. Under hösten har våld, hot och trakasserier mot förtroendevalda politiker uppmärksammats av tidningen Expressen i flera artiklar.

Många förtroendevalda arbetar nära sina väljare. De lever i samma omgivning som övriga invånare i orten, går till samma mataffär, hämtar barn på samma dagis och känns igen när de går på stadens gator.

De bestämmer i spörsmål som nära berör medborgarnas vardag. Det är en del i den svenska demokratins styrka, närheten mellan folket och de folkvalda. Att den närheten förvandlas till våld och hot är mycket allvarligt.

Vad händer med demokratin om de som är politiskt engagerade inte vågar ta på sig politiska uppdrag? Precis som säkerhetspolisen stärkte skyddet av toppolitiker efter mordet på Anna Lindh, måste polisen effektivt arbeta med att skydda den lokala demokratin.

På Aftonbladets ledarsida nummer två, den röda kulturdelen, skrev om vänsterextrema våldsutövare att ”De autonoma saknar riktiga vapen, grovt våld är mindre vanligt och de angriper mest nazister, högerradikaler och poliser. Men aldrig vanligt folk(...) Samtidigt rapporterades att en autonom grupp i Skåne krossat rutor hemma hos chefer för Arbetsförmedlingen” (Aftonbladet 16/12).

Med det tankesättet är vi kvar på grottbjörnens stadium. En legitimering av våld. En uppdelning och avhumanisering av människor. När autonoma grupper attackerar poliser och chefer på Arbetsförmedlingen är inte dessa att ses som ”vanliga människor”. Vilka mer är inte ”vanliga människor”?

Det som förenar det nazistiska, rasistiska och det autonoma vänstervåldet är att den mänskliga impulsen att revoltera tar en ondskefull vändning. De är ideologier som främjar närmast mytologiska synsätt på världen. De är apokalyptiska, utopiska, besatta av renhet, och i slutändan nihilistiska. Det gäller kommunism, nazism, fascism och andra totalitära ideologier, där våldet är en helt naturlig del och slutstation.

Det är att beteckna som en våldsam psykos. Extatiskt våld och aktion blir självändamål. Mani föder och göder sig självt och blir till hysteri. Våldet är en form av nihilism, att man verkligen fysiskt vill känna revolten.

Vi i Europa har en mörk historia av ideologiskt organiserat våld. Men vi försöker ändå att komma bort från det eviga hatet.

De röda statsgerillorna i Västtyskland och Italien verkade under en beskyddande sfär av förstående och ursäktande vänsterdebattörer i respektive land på 1970-talet.

Det är hög tid att den offentliga mainstreamdebatten växer ifrån alla illusioner om det ”radikala” våldet.

Jacob Broman