19 dec 2013 10:05

07 jan 2015 11:53

Pragmatism vs ideologi i jobbpolitiken

Bör Sverige acceptera låglönekonkurrens? Finns det andra sätt än sänkta löner för att få dem som står längst från arbetsmarknaden i jobb? Och vad händer med sammanhållningen om lägstalönerna sjunker kraftigt?

Det är brännande frågor i den politiska debatten, som berörs i två DN-texter. Ekonomiprofessor Lars Calmfors argumenterar i en kolumn på ledarsidan (18/12) för låglönekonkurrens, att utländsk personal som arbetar i Sverige ska kunna få lägre lön än vad svenska kollektivavtal föreskriver. Historikern Gunnar Wetterberg beklagar i en debattartikel (18/12) att plusjobben politiserades och avskaffades, eftersom han menar att de behövs för att den svenska modellen ska fungera.

Men Calmfors och Wetterberg, liksom politiker som debatterar dessa ämnen, undviker den mest brännande frågan: Vad händer med välfärdsstaten om lägstalönerna sjunker? Skyddsnät som a-kassa, sjukersättning och försörjningsstöd kan ju inte ligga högre än lägstalönerna om det ska löna sig att arbeta. I förlängningen kan lägre lägstalöner hota välfärdssamhället som vi känner det. Kanske är detta vad Wetterberg inlindat säger när han skriver att betydande lönesänkningar ”skulle vara farligt för den sociala sammanhållningen i ett så jämlikhetspräglat samhälle som det svenska”.

När Göran Persson var statsminister var den borgerliga kritiken mot hur arbetsmarknaden fungerade hård: Bidragen var för höga och villkorslösa, så att det inte lönade sig att jobba. Plusjobb och andra arbetsmarknadsåtgärder var verkningslösa och kontraproduktiva.

Sedan maktskiftet 2006 har åtstramningar av a-kassan och jobbskatteavdrag gjort det mer lönsamt att arbeta. Ändå finns en betydande grupp människor som inte får jobb. Folkpartiet och Centerpartiet har efterlyst lägre ingångslöner, men Fredrik Reinfeldt har varit tydlig med att ”i Sverige sänker vi inte löner”.

I stället har vi fått den borgerliga versionen av plusjobb, subventioner till arbetsgivare som anställer personer som står långt från arbetsmarknaden. Dessa subventionerade jobb kan kritiseras med samma ord som de borgerliga använde om plusjobben, att de sätter ”individen i ett beroendeförhållande till arbetsförmedlingen och den årliga tilldelningen av medel för dessa ändamål”.

Det är alltså många ideal som krockar. Dels det marknadsliberala idealet, där arbetsmarknaden är lika fri som varumarknaden och företag och arbetskraft från andra länder kan komma till Sverige och konkurrera med lägre löner. Dels idealet om full sysselsättning eller ”arbetslinjen”, där alla som kan jobba ska jobba för både tillväxtens, den offentliga ekonomins och den egna värdighetens skull. Och så jämlikhetsidealet, där vi i Sverige accepterar höga skatter i utbyte mot skyddsnät som ger alla en dräglig tillvaro.

Dessa tre ideal är inte fullt ut kompatibla med varandra. Då är det klokare att som Gunnar Wetterberg vill låta ”pragmatismen få korrigera ideologin”, än att som Lars Calmfors utnämna det egna perspektivet till mer rationellt än andra perspektiv.

Marika Formgren

Bör Sverige acceptera låglönekonkurrens? Finns det andra sätt än sänkta löner för att få dem som står längst från arbetsmarknaden i jobb? Och vad händer med sammanhållningen om lägstalönerna sjunker kraftigt?

Det är brännande frågor i den politiska debatten, som berörs i två DN-texter. Ekonomiprofessor Lars Calmfors argumenterar i en kolumn på ledarsidan (18/12) för låglönekonkurrens, att utländsk personal som arbetar i Sverige ska kunna få lägre lön än vad svenska kollektivavtal föreskriver. Historikern Gunnar Wetterberg beklagar i en debattartikel (18/12) att plusjobben politiserades och avskaffades, eftersom han menar att de behövs för att den svenska modellen ska fungera.

Men Calmfors och Wetterberg, liksom politiker som debatterar dessa ämnen, undviker den mest brännande frågan: Vad händer med välfärdsstaten om lägstalönerna sjunker? Skyddsnät som a-kassa, sjukersättning och försörjningsstöd kan ju inte ligga högre än lägstalönerna om det ska löna sig att arbeta. I förlängningen kan lägre lägstalöner hota välfärdssamhället som vi känner det. Kanske är detta vad Wetterberg inlindat säger när han skriver att betydande lönesänkningar ”skulle vara farligt för den sociala sammanhållningen i ett så jämlikhetspräglat samhälle som det svenska”.

När Göran Persson var statsminister var den borgerliga kritiken mot hur arbetsmarknaden fungerade hård: Bidragen var för höga och villkorslösa, så att det inte lönade sig att jobba. Plusjobb och andra arbetsmarknadsåtgärder var verkningslösa och kontraproduktiva.

Sedan maktskiftet 2006 har åtstramningar av a-kassan och jobbskatteavdrag gjort det mer lönsamt att arbeta. Ändå finns en betydande grupp människor som inte får jobb. Folkpartiet och Centerpartiet har efterlyst lägre ingångslöner, men Fredrik Reinfeldt har varit tydlig med att ”i Sverige sänker vi inte löner”.

I stället har vi fått den borgerliga versionen av plusjobb, subventioner till arbetsgivare som anställer personer som står långt från arbetsmarknaden. Dessa subventionerade jobb kan kritiseras med samma ord som de borgerliga använde om plusjobben, att de sätter ”individen i ett beroendeförhållande till arbetsförmedlingen och den årliga tilldelningen av medel för dessa ändamål”.

Det är alltså många ideal som krockar. Dels det marknadsliberala idealet, där arbetsmarknaden är lika fri som varumarknaden och företag och arbetskraft från andra länder kan komma till Sverige och konkurrera med lägre löner. Dels idealet om full sysselsättning eller ”arbetslinjen”, där alla som kan jobba ska jobba för både tillväxtens, den offentliga ekonomins och den egna värdighetens skull. Och så jämlikhetsidealet, där vi i Sverige accepterar höga skatter i utbyte mot skyddsnät som ger alla en dräglig tillvaro.

Dessa tre ideal är inte fullt ut kompatibla med varandra. Då är det klokare att som Gunnar Wetterberg vill låta ”pragmatismen få korrigera ideologin”, än att som Lars Calmfors utnämna det egna perspektivet till mer rationellt än andra perspektiv.

Marika Formgren