17 dec 2013 06:00

07 jan 2015 11:53

Kränkt i advent

Lucia, tärnor, stjärngossar. Inga tomtar. Inga pepparkaksgubbar. På Alvikenskolan i Bromölla ville man ha ett traditionellt luciatåg. Naturligtvis fick kvällstidningarna nys om saken, och naturligtvis brusade den årliga kränkthetsdebatten upp. Precis som vid alla andra kristna helger.

En förälder, kränkt å sitt barns vägnar, meddelade att hans son minsann inte skulle ha ”klänning” - han skulle prompt vara tomte!

På andra håll har vuxna människor laddat upp inför julen genom att kränkas av skolavslutningar i kyrkan, frånvaron av skolavslutningar i kyrkan, julklappar i skolan och små ändringar i TV-tablån. Den kränkta föräldern sätter fingret på något viktigt. Nämligen föreställningen att det skulle vara kränkande att inte få bestämma själv, att då och då bli tillsagd vad som ska göras. Kränktheten har blivit en jultradition, precis som dopp i grytan och julotta. Ständigt finner de kränkta nya saker att förfasas över. Fjolårets mest sorgliga exempel torde vara det fåtal sekunder i Kalle Anka som klipptes bort på grund av förmodad rasism. Sekvensen klipptes bort för att undvika att kränka mörkhyade - och i stället upplevde människor som år efter år tillbringat sina julaftnar tillsammans med Disney att de fått sin julafton censurerad. Som om de där sekunderna ur Kalle Anka utgjorde själva meningen med julen. Kalle Anka-affären lyckades kränka alla inblandade.

Kränktheten är inte bara ett individuellt fenomen. Även statens företrädare kränks, men på andras vägnar. Diskrimineringsombudsmannen är förmodligen världsledande inom tredjepartskränkthet. Minoriteters förmodade kränkthet har gjorts till ett vapen för att försöka avskaffa adventsbågar, julklappar och julhälsningar inom offentlig sektor. Och i strävan att inte exkludera någon bytte Systembolaget ut ”jul” mot ”vinterfest”. Det är något rörande över detta, ängsligheten inför att riskera att såra sina medmänniskor.

Vilka är det då som förmodas bli kränkta? Utomeuropeiska invandrare tillhörande religiösa minoriteter brukar pekas ut. Underligt nog är det dock ovanligt att företrädare för dessa minoriteter säger sig vara kränkta - det är snarare omgivningen som förväntar att dessa individer är mer lättkränkta än andra. I myndighets-Sverige är det en lönsam karriärväg att identifiera dessa ”kränkningar”.

Mitt i denna kränkthet förväntas vi fira jul. Och för de allra flesta kommer det att vara en vacker, traditionell högtid. Så borde det få vara. Och majoriteten av dem som inte firar kommer inte att känna sig kränkta för det. Att ständigt förmodas vara kränkt eftersom man är annorlunda, det är snarare den verkliga kränkningen.

Våra traditioner är ett sätt att samla familjen, släkten och samhället kring gemensamma symboler. Genom våra sedvänjor demonstrerar vi vår gemenskap och kommer närmare varandra. Låt oss göra det utan att låtsas vara kränkta i år.

Andreas Braw

Lucia, tärnor, stjärngossar. Inga tomtar. Inga pepparkaksgubbar. På Alvikenskolan i Bromölla ville man ha ett traditionellt luciatåg. Naturligtvis fick kvällstidningarna nys om saken, och naturligtvis brusade den årliga kränkthetsdebatten upp. Precis som vid alla andra kristna helger.

En förälder, kränkt å sitt barns vägnar, meddelade att hans son minsann inte skulle ha ”klänning” - han skulle prompt vara tomte!

På andra håll har vuxna människor laddat upp inför julen genom att kränkas av skolavslutningar i kyrkan, frånvaron av skolavslutningar i kyrkan, julklappar i skolan och små ändringar i TV-tablån. Den kränkta föräldern sätter fingret på något viktigt. Nämligen föreställningen att det skulle vara kränkande att inte få bestämma själv, att då och då bli tillsagd vad som ska göras. Kränktheten har blivit en jultradition, precis som dopp i grytan och julotta. Ständigt finner de kränkta nya saker att förfasas över. Fjolårets mest sorgliga exempel torde vara det fåtal sekunder i Kalle Anka som klipptes bort på grund av förmodad rasism. Sekvensen klipptes bort för att undvika att kränka mörkhyade - och i stället upplevde människor som år efter år tillbringat sina julaftnar tillsammans med Disney att de fått sin julafton censurerad. Som om de där sekunderna ur Kalle Anka utgjorde själva meningen med julen. Kalle Anka-affären lyckades kränka alla inblandade.

Kränktheten är inte bara ett individuellt fenomen. Även statens företrädare kränks, men på andras vägnar. Diskrimineringsombudsmannen är förmodligen världsledande inom tredjepartskränkthet. Minoriteters förmodade kränkthet har gjorts till ett vapen för att försöka avskaffa adventsbågar, julklappar och julhälsningar inom offentlig sektor. Och i strävan att inte exkludera någon bytte Systembolaget ut ”jul” mot ”vinterfest”. Det är något rörande över detta, ängsligheten inför att riskera att såra sina medmänniskor.

Vilka är det då som förmodas bli kränkta? Utomeuropeiska invandrare tillhörande religiösa minoriteter brukar pekas ut. Underligt nog är det dock ovanligt att företrädare för dessa minoriteter säger sig vara kränkta - det är snarare omgivningen som förväntar att dessa individer är mer lättkränkta än andra. I myndighets-Sverige är det en lönsam karriärväg att identifiera dessa ”kränkningar”.

Mitt i denna kränkthet förväntas vi fira jul. Och för de allra flesta kommer det att vara en vacker, traditionell högtid. Så borde det få vara. Och majoriteten av dem som inte firar kommer inte att känna sig kränkta för det. Att ständigt förmodas vara kränkt eftersom man är annorlunda, det är snarare den verkliga kränkningen.

Våra traditioner är ett sätt att samla familjen, släkten och samhället kring gemensamma symboler. Genom våra sedvänjor demonstrerar vi vår gemenskap och kommer närmare varandra. Låt oss göra det utan att låtsas vara kränkta i år.

Andreas Braw