05 dec 2013 06:00

07 jan 2015 12:07

(O)naturliga samarbetspartners

Socialdemokraterna försöker övertyga väljarna om att allt blir bra bara S får bilda regering 2014. Hur det ska gå till vill man inte förklara. Vem man ska göra det med vill S inte heller prata om, mer än att Miljöpartiet är en ”naturligt samarbetspartner”.

MP är mycket tydligare med hur samarbetet ska gå till. I Expressen (3/12) säger Gustav Fridolin att han vill ha utbildningsministerposten i en S-ledd rödgrön regering.

Det är inte oväntat. Vid sidan om miljön är skolan och migrationspolitiken de områden som MP lyfter fram som sina viktigaste. Att Miljöpartiet skulle kräva posterna som miljöminister, utbildningsminister och migrationsminister i en rödgrön regering är en rimlig förväntan. Åsa Romson, Gustav Fridolin och Maria Ferm skulle vara de naturliga ministernamnen.

Men det som är rimligt ur MP-perspektiv vore en katastrof för Socialdemokraterna. Skolan och migrationen är nämligen de områden där de två partierna står längst ifrån varandra.

I migrationsfrågan är klyftan uppenbar. S vill strama åt arbetskraftsinvandringen, genom att kräva svenska kollektivavtal för alla som arbetar i landet. Det är nödvändigt om S inte ska tappa ännu fler LO-medlemmar till Sverigedemokraterna. Miljöpartiet har å sin sida gjort upp med Alliansen om arbetskraftsinvandringen, eftersom MP vill ha så fri invandring som möjligt. MP:s mål är helt fri invandring.

I skolfrågan är klyftan mellan S och MP inte lika tydlig på ytan. I nyhetsrapporteringen säger företrädare för de båda partierna att de vill satsa på skolan i stället för att sänka skatter. Men det är mest polemik mot Alliansregeringen. Svensk skola får redan mycket resurser i ett internationellt perspektiv, och de dåliga skolresultaten handlar om andra faktorer.

Dessa ”andra faktorer” är S och MP inte alls ense om. Socialdemokraterna har nämligen gjort en lång resa sedan Ingegerd Wärnersson, skolminister 1998-2002, skrev debattartiklar där hon viftade bort dåliga kunskapsresultat med att svenska skolbarn trivs och är duktiga på it.

När ledande socialdemokrater märkte hur väljarna tappade förtroende för partiets skolpolitik försökte de ändra den. Men det var svårt. 2005 blev till exempel Ibrahim Baylan nedröstad av S-kongressen när han ville införa nationella prov i årskurs tre. Kongressen menade att det skulle vara ”första steget till att återinföra betyg” och bidra till en hets ”att man måste prestera”. Det ligger alltså hård intern kamp bakom att S i dag accepterar betyg och kunskapsmätningar.

MP ser däremot fortfarande skolan som en förlängning av dagis, och lyfter fram sådant som normkritik, genus och ”toleranshöjande samtal”. Det är typiskt att av 21 nya MP-förslag mot rasism handlar sju om skolan. Men en skola vars främsta uppdrag är att fostra feminister och antirasister får inte mycket tid över till svenska och matte.

Med Fridolin som utbildningsminister riskerar S att tappa det skolförtroende partiet har tagit så hårda interna fajter för. Men för att få bilda regering kanske S är redo att ta den risken.

Marika Formgren

Socialdemokraterna försöker övertyga väljarna om att allt blir bra bara S får bilda regering 2014. Hur det ska gå till vill man inte förklara. Vem man ska göra det med vill S inte heller prata om, mer än att Miljöpartiet är en ”naturligt samarbetspartner”.

MP är mycket tydligare med hur samarbetet ska gå till. I Expressen (3/12) säger Gustav Fridolin att han vill ha utbildningsministerposten i en S-ledd rödgrön regering.

Det är inte oväntat. Vid sidan om miljön är skolan och migrationspolitiken de områden som MP lyfter fram som sina viktigaste. Att Miljöpartiet skulle kräva posterna som miljöminister, utbildningsminister och migrationsminister i en rödgrön regering är en rimlig förväntan. Åsa Romson, Gustav Fridolin och Maria Ferm skulle vara de naturliga ministernamnen.

Men det som är rimligt ur MP-perspektiv vore en katastrof för Socialdemokraterna. Skolan och migrationen är nämligen de områden där de två partierna står längst ifrån varandra.

I migrationsfrågan är klyftan uppenbar. S vill strama åt arbetskraftsinvandringen, genom att kräva svenska kollektivavtal för alla som arbetar i landet. Det är nödvändigt om S inte ska tappa ännu fler LO-medlemmar till Sverigedemokraterna. Miljöpartiet har å sin sida gjort upp med Alliansen om arbetskraftsinvandringen, eftersom MP vill ha så fri invandring som möjligt. MP:s mål är helt fri invandring.

I skolfrågan är klyftan mellan S och MP inte lika tydlig på ytan. I nyhetsrapporteringen säger företrädare för de båda partierna att de vill satsa på skolan i stället för att sänka skatter. Men det är mest polemik mot Alliansregeringen. Svensk skola får redan mycket resurser i ett internationellt perspektiv, och de dåliga skolresultaten handlar om andra faktorer.

Dessa ”andra faktorer” är S och MP inte alls ense om. Socialdemokraterna har nämligen gjort en lång resa sedan Ingegerd Wärnersson, skolminister 1998-2002, skrev debattartiklar där hon viftade bort dåliga kunskapsresultat med att svenska skolbarn trivs och är duktiga på it.

När ledande socialdemokrater märkte hur väljarna tappade förtroende för partiets skolpolitik försökte de ändra den. Men det var svårt. 2005 blev till exempel Ibrahim Baylan nedröstad av S-kongressen när han ville införa nationella prov i årskurs tre. Kongressen menade att det skulle vara ”första steget till att återinföra betyg” och bidra till en hets ”att man måste prestera”. Det ligger alltså hård intern kamp bakom att S i dag accepterar betyg och kunskapsmätningar.

MP ser däremot fortfarande skolan som en förlängning av dagis, och lyfter fram sådant som normkritik, genus och ”toleranshöjande samtal”. Det är typiskt att av 21 nya MP-förslag mot rasism handlar sju om skolan. Men en skola vars främsta uppdrag är att fostra feminister och antirasister får inte mycket tid över till svenska och matte.

Med Fridolin som utbildningsminister riskerar S att tappa det skolförtroende partiet har tagit så hårda interna fajter för. Men för att få bilda regering kanske S är redo att ta den risken.

Marika Formgren