28 nov 2013 06:00

07 jan 2015 12:06

Fortsatta svallvågor efter Laval

Svenska kollektivavtal ska gälla för alla som arbetar i Sverige. Det var beskedet från Stefan Löfven och LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i går.

Det är nio år sedan Byggnads satte en arbetsplats i Vaxholm i blockad, eftersom man ansåg att det lettiska byggföretaget Laval dumpade lönerna. ”Go home!”, skrek en ombudsman till de lettiska arbetarna, vilket gav facket en rasiststämpel som de har kämpat mot sedan dess.

Men det är inte det enda som facken har kämpat mot efter Vaxholmskonflikten. Laval stämde nämligen Byggnads och Elektrikerna (som deltog genom sympatiåtgärder) för diskriminering. EG-domstolen gav företaget rätt, och den svenska regeringen införde den så kallade Lavallagen. Den begränsar de svenska fackens möjligheter att använda stridsåtgärder mot och kräva svenska kollektivavtal av utländska företag som driver verksamhet i Sverige. Dessutom dömdes Byggnads och Elektrikerna att betala skadestånd och rättegångskostnader till Laval.

Facken har i sin tur sökt stöd för sin tolkning av hur den svenska arbetsmarknaden bör fungera. Det har de fått. FN-organet ILO och Europarådet menar att facken har rätt att strejka för att utländska och svenska arbetare i Sverige ska ha likvärdiga villkor.

2011 röstade dessutom en riksdagsmajoritet, bestående av S, V, MP och SD, för att Lavallagen ska förändras. Det är nödvändigt för att hävda de svenska kollektivavtalen, menade de fyra partierna. Regeringen har dock inte haft bråttom att tillmötesgå riksdagsmajoriteten.

Därför var det väntat när Löfven och Thorwaldsson i går lovade att ett maktskifte 2014 innebär att Lavallagen rivs upp och att svenska kollektivavtal ska gälla för alla. Att SD ökar bland LO-medlemmar och att Jimmie Åkesson har pekat ut Löfven som sin huvudmotståndare bidrog säkert till utspelet.

Man kan sympatisera med LO:s vilja att försvara svenska kollektivavtal och justa villkor för alla arbetare, men frågan är vad som är praktiskt möjligt. Globaliseringen och rörligheten har ökat sedan 2004. Kan LO verkligen hålla koll på löner och villkor för alla arbetare i landet, och om de kan det ‒ leder det till bättre villkor eller till att arbetstillfällen flyttar från Sverige?

En annan fråga är hur övriga aktörer reagerar på utspelet. Traditionellt har konflikten stått mellan arbetsgivare och arbetstagare. Löntagarna (och vänstern) har hävdat vikten av facklig makt, medan företagen (och högern) har hävdat att tillväxt kräver avregleringar och liberalisering. Den bilden kan vara på väg att förändras. Transportfacket och transportarbetsgivarna kräver gemensamt att deras kollektivavtal ska göras till lag, eftersom båda sidor upplever sig utsatta för ojuste konkurrens från utländska företag och oroar sig för ”social dumpning”.

Andra fack och arbetsgivare säger nej till modellen, men kravet visar att de gamla konfliktlinjerna inte är ristade i sten. Globaliseringen kan upplevas som ett problem även av företag, det bör de borgerliga partierna vara medvetna om när Löfven lovar att riva upp Lavallagen.

Marika Formgren

Svenska kollektivavtal ska gälla för alla som arbetar i Sverige. Det var beskedet från Stefan Löfven och LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i går.

Det är nio år sedan Byggnads satte en arbetsplats i Vaxholm i blockad, eftersom man ansåg att det lettiska byggföretaget Laval dumpade lönerna. ”Go home!”, skrek en ombudsman till de lettiska arbetarna, vilket gav facket en rasiststämpel som de har kämpat mot sedan dess.

Men det är inte det enda som facken har kämpat mot efter Vaxholmskonflikten. Laval stämde nämligen Byggnads och Elektrikerna (som deltog genom sympatiåtgärder) för diskriminering. EG-domstolen gav företaget rätt, och den svenska regeringen införde den så kallade Lavallagen. Den begränsar de svenska fackens möjligheter att använda stridsåtgärder mot och kräva svenska kollektivavtal av utländska företag som driver verksamhet i Sverige. Dessutom dömdes Byggnads och Elektrikerna att betala skadestånd och rättegångskostnader till Laval.

Facken har i sin tur sökt stöd för sin tolkning av hur den svenska arbetsmarknaden bör fungera. Det har de fått. FN-organet ILO och Europarådet menar att facken har rätt att strejka för att utländska och svenska arbetare i Sverige ska ha likvärdiga villkor.

2011 röstade dessutom en riksdagsmajoritet, bestående av S, V, MP och SD, för att Lavallagen ska förändras. Det är nödvändigt för att hävda de svenska kollektivavtalen, menade de fyra partierna. Regeringen har dock inte haft bråttom att tillmötesgå riksdagsmajoriteten.

Därför var det väntat när Löfven och Thorwaldsson i går lovade att ett maktskifte 2014 innebär att Lavallagen rivs upp och att svenska kollektivavtal ska gälla för alla. Att SD ökar bland LO-medlemmar och att Jimmie Åkesson har pekat ut Löfven som sin huvudmotståndare bidrog säkert till utspelet.

Man kan sympatisera med LO:s vilja att försvara svenska kollektivavtal och justa villkor för alla arbetare, men frågan är vad som är praktiskt möjligt. Globaliseringen och rörligheten har ökat sedan 2004. Kan LO verkligen hålla koll på löner och villkor för alla arbetare i landet, och om de kan det ‒ leder det till bättre villkor eller till att arbetstillfällen flyttar från Sverige?

En annan fråga är hur övriga aktörer reagerar på utspelet. Traditionellt har konflikten stått mellan arbetsgivare och arbetstagare. Löntagarna (och vänstern) har hävdat vikten av facklig makt, medan företagen (och högern) har hävdat att tillväxt kräver avregleringar och liberalisering. Den bilden kan vara på väg att förändras. Transportfacket och transportarbetsgivarna kräver gemensamt att deras kollektivavtal ska göras till lag, eftersom båda sidor upplever sig utsatta för ojuste konkurrens från utländska företag och oroar sig för ”social dumpning”.

Andra fack och arbetsgivare säger nej till modellen, men kravet visar att de gamla konfliktlinjerna inte är ristade i sten. Globaliseringen kan upplevas som ett problem även av företag, det bör de borgerliga partierna vara medvetna om när Löfven lovar att riva upp Lavallagen.

Marika Formgren