27 nov 2013 06:00

07 jan 2015 11:53

Skolinspektionen under lyktan

Alla har hört berättelsen om mannen som tappar sina nycklar i ett mörkt hörn men letar efter dem under gatlyktan eftersom det är ljust där. Så framstår Skolinspektionens tillsynsverksamhet när den granskas av Riksrevisionen.

Det är i klassrummen under lektionstid som eleverna ska utvecklas och lära sig så att de når skolans kunskapsmål. Det är där och då som lärarens kunskaper och yrkesskicklighet, tillsammans med elevernas ambitionsnivå, avgör hur kunskapsutvecklingen går. När det rapporteras om fallande kunskapsnivåer och elever som inte når målen är det där –i klassrummet, på lektionen, i undervisningen –som Skolinspektionen borde leta efter nycklarna.

Men det gör den väldigt sällan, visar Riksrevisionen. Skolinspektionens tillsyn handlar först och främst om att ta del av skolornas planer och dokumentation. Här finns en ledtråd till varför alltfler lärare och rektorer beklagar sig över dokumentationshysterin, som stjäl alltmer tid från undervisningen.

Trots att skolor som inspekteras enligt bastillsynen överhuvudtaget inte blir bedömda i ”undervisning och lärande”, så ger Skolinspektionen en annan bild till vårdnadshavare och elever. I informationsbrevet som familjerna får när Skolinspektionen gör tillsyn står: ”När inspektörerna fått en bild av hur undervisningen är upplagd och fungerar gör de en bedömning av om skolan arbetar enligt vårt nationella regelverk”. Det är alltså ren desinformation till föräldrar och elever. Skolinspektionen granskar inte undervisningen, utan tar del av elevsvaren på skolenkäten.

Även regeringen ägnar sig åt desinformation. Regeringen har flera gånger begärt att Skolinspektionen ska visa vilka effekter och resultat myndighetens arbete ger. Skolinspektionen har inte visat på några effekter eller resultat. Ändå skriver regeringen i budgetpropositionen för 2013: ”Skolinspektionens granskning bidrar därmed löpande till att förbättra kvaliteten och kunskapsresultaten i skolan”.

Riksrevisionens granskning är pinsam för både Skolinspektionen och regeringen, men den kan leda till viktiga förbättringar. Ska man hitta sina nycklar måste man leta där man tappade dem, och ska kunskapsresultaten i skolan bli bättre måste tillsynen utövas där kunskapen blir till: i undervisningssituationen.

Skolinspektionen menar att detta inte ryms inom nuvarande budget, och där bör kanske regeringen tänka om. Är det verkligen nödvändigt att landets alla skolor får sina planer och dokument granskade vart femte år, eller bör man prioritera undervisningstillsyn som kan förbättra kunskapsresultaten?

Samtidigt finns en risk med att låta Skolinspektionen leta på rätt plats. Myndigheten har i andra sammanhang gett uttryck för en utpräglat antiauktoritär, 68-doftande syn på sådant som kunskap, elevdemokrati och disciplin. Om Skolinspektionen fortfarande tror på skolflummiga idéer om att elever ska ”söka sin egen kunskap” medan läraren är en coach i bakgrunden –då är det nog lika bra att myndigheten fortsätter att granska dokument och planer.

Alla har hört berättelsen om mannen som tappar sina nycklar i ett mörkt hörn men letar efter dem under gatlyktan eftersom det är ljust där. Så framstår Skolinspektionens tillsynsverksamhet när den granskas av Riksrevisionen.

Det är i klassrummen under lektionstid som eleverna ska utvecklas och lära sig så att de når skolans kunskapsmål. Det är där och då som lärarens kunskaper och yrkesskicklighet, tillsammans med elevernas ambitionsnivå, avgör hur kunskapsutvecklingen går. När det rapporteras om fallande kunskapsnivåer och elever som inte når målen är det där –i klassrummet, på lektionen, i undervisningen –som Skolinspektionen borde leta efter nycklarna.

Men det gör den väldigt sällan, visar Riksrevisionen. Skolinspektionens tillsyn handlar först och främst om att ta del av skolornas planer och dokumentation. Här finns en ledtråd till varför alltfler lärare och rektorer beklagar sig över dokumentationshysterin, som stjäl alltmer tid från undervisningen.

Trots att skolor som inspekteras enligt bastillsynen överhuvudtaget inte blir bedömda i ”undervisning och lärande”, så ger Skolinspektionen en annan bild till vårdnadshavare och elever. I informationsbrevet som familjerna får när Skolinspektionen gör tillsyn står: ”När inspektörerna fått en bild av hur undervisningen är upplagd och fungerar gör de en bedömning av om skolan arbetar enligt vårt nationella regelverk”. Det är alltså ren desinformation till föräldrar och elever. Skolinspektionen granskar inte undervisningen, utan tar del av elevsvaren på skolenkäten.

Även regeringen ägnar sig åt desinformation. Regeringen har flera gånger begärt att Skolinspektionen ska visa vilka effekter och resultat myndighetens arbete ger. Skolinspektionen har inte visat på några effekter eller resultat. Ändå skriver regeringen i budgetpropositionen för 2013: ”Skolinspektionens granskning bidrar därmed löpande till att förbättra kvaliteten och kunskapsresultaten i skolan”.

Riksrevisionens granskning är pinsam för både Skolinspektionen och regeringen, men den kan leda till viktiga förbättringar. Ska man hitta sina nycklar måste man leta där man tappade dem, och ska kunskapsresultaten i skolan bli bättre måste tillsynen utövas där kunskapen blir till: i undervisningssituationen.

Skolinspektionen menar att detta inte ryms inom nuvarande budget, och där bör kanske regeringen tänka om. Är det verkligen nödvändigt att landets alla skolor får sina planer och dokument granskade vart femte år, eller bör man prioritera undervisningstillsyn som kan förbättra kunskapsresultaten?

Samtidigt finns en risk med att låta Skolinspektionen leta på rätt plats. Myndigheten har i andra sammanhang gett uttryck för en utpräglat antiauktoritär, 68-doftande syn på sådant som kunskap, elevdemokrati och disciplin. Om Skolinspektionen fortfarande tror på skolflummiga idéer om att elever ska ”söka sin egen kunskap” medan läraren är en coach i bakgrunden –då är det nog lika bra att myndigheten fortsätter att granska dokument och planer.

  • Marika Formgren