25 nov 2013 06:00

07 jan 2015 11:52

Processen i SD-tolkning

Det är drygt ett år sedan Jimmie Åkesson skrev till Sverigedemokraternas medlemmar att ”från och med nu råder nolltolerans och arbetet med att städa upp i leden ges högsta prioritet”. Sedan dess har kvasten dansat flitigt. Men utrensningsförfarandet är inte populärt internt i partiet.

Att många av motionerna till SD:s landsdagar handlar om partiets inre liv och är skarpt kritiska är förvisso inte nytt. Till landsdagarna 2011 fanns det motioner som beskrev partiorganisationen som ”diktatur”, som menade att nomineringsprocessen var lätt att manipulera genom ”kupper, mutor och intriger” och som anklagade partitoppen för att göda sig på fotfolkets gratisarbete.

Till årets landsdagar är det dock nolltoleransen, den bristande rättssäkerheten i uteslutningsförfarandet och medlemsutskottets rutiner som får den hårdaste kritiken.

Sex motioner tar på olika sätt upp dessa frågor, och de är obehagliga att läsa. Associationerna går till Franz Kafkas ”Processen” när motionärerna påpekar att den som blir föremål för en disciplinåtgärd/eventuell uteslutning borde få veta vad han eller hon anklagas för. Likaså efterlyser flera motionärer klargöranden av vilka beteenden och uttalanden som egentligen är grund för uteslutning, samt hur gamla försyndelser medlemmarna ska behöva oroa sig för. Motionärer undrar också hur anklagelser som den anklagade själv inte får ta del av har kunnat läcka ut till pressen, och varför kommun- och distriktsorganisationernas utlåtanden inte betyder något när partistyrelse och medlemsutskott fattar beslut.

Flera motionärer skriver också om godtycke och dubbla måttstockar, att en medlem kan bli utesluten för banala försyndelser medan en annan som begått grova övertramp får sitta kvar.

Motionerna ger en skrämmande och Stasidoftande bild av ett parti där medlemmar när som helst kan bli uteslutna, utan att ens få veta varför. I partistyrelsens svar hänvisas till stadgar och till Åkessons nolltoleransbrev, utan att de oroade frågorna egentligen får några svar. Det tydligaste svaret får den motionär som undrar om ett parti som söker medborgarnas förtroende att delta i riksdagens lagstiftningsarbete inte bör leva upp till höga krav vad gäller partiets inre rättssäkerhet. ”Sverigedemokraterna är ingen rättsinstans som gör rättsliga prövningar utan partiet kan utföra förtroendeprövningar”, skriver partistyrelsen.

Visst kan man förstå partistyrelsens dilemma. SD har på kort tid gått från ett marginaliserat parti som bar utanförskapet som en medalj till ett riksdagsparti som vill bli accepterat och ses som rumsrent i breda lager. Att uteslutningar är nödvändiga om partiet någonsin ska slippa rasiststämpeln är självklart.

Men om uteslutningarna går till på det sätt som motionärerna beskriver blir det nog självmål för SD. Potentiella väljare som är tveksamma till partiets demokratisyn lär inte övertygas av auktoritär toppstyrning och Kafkaprocesser.

Marika Formgren

Det är drygt ett år sedan Jimmie Åkesson skrev till Sverigedemokraternas medlemmar att ”från och med nu råder nolltolerans och arbetet med att städa upp i leden ges högsta prioritet”. Sedan dess har kvasten dansat flitigt. Men utrensningsförfarandet är inte populärt internt i partiet.

Att många av motionerna till SD:s landsdagar handlar om partiets inre liv och är skarpt kritiska är förvisso inte nytt. Till landsdagarna 2011 fanns det motioner som beskrev partiorganisationen som ”diktatur”, som menade att nomineringsprocessen var lätt att manipulera genom ”kupper, mutor och intriger” och som anklagade partitoppen för att göda sig på fotfolkets gratisarbete.

Till årets landsdagar är det dock nolltoleransen, den bristande rättssäkerheten i uteslutningsförfarandet och medlemsutskottets rutiner som får den hårdaste kritiken.

Sex motioner tar på olika sätt upp dessa frågor, och de är obehagliga att läsa. Associationerna går till Franz Kafkas ”Processen” när motionärerna påpekar att den som blir föremål för en disciplinåtgärd/eventuell uteslutning borde få veta vad han eller hon anklagas för. Likaså efterlyser flera motionärer klargöranden av vilka beteenden och uttalanden som egentligen är grund för uteslutning, samt hur gamla försyndelser medlemmarna ska behöva oroa sig för. Motionärer undrar också hur anklagelser som den anklagade själv inte får ta del av har kunnat läcka ut till pressen, och varför kommun- och distriktsorganisationernas utlåtanden inte betyder något när partistyrelse och medlemsutskott fattar beslut.

Flera motionärer skriver också om godtycke och dubbla måttstockar, att en medlem kan bli utesluten för banala försyndelser medan en annan som begått grova övertramp får sitta kvar.

Motionerna ger en skrämmande och Stasidoftande bild av ett parti där medlemmar när som helst kan bli uteslutna, utan att ens få veta varför. I partistyrelsens svar hänvisas till stadgar och till Åkessons nolltoleransbrev, utan att de oroade frågorna egentligen får några svar. Det tydligaste svaret får den motionär som undrar om ett parti som söker medborgarnas förtroende att delta i riksdagens lagstiftningsarbete inte bör leva upp till höga krav vad gäller partiets inre rättssäkerhet. ”Sverigedemokraterna är ingen rättsinstans som gör rättsliga prövningar utan partiet kan utföra förtroendeprövningar”, skriver partistyrelsen.

Visst kan man förstå partistyrelsens dilemma. SD har på kort tid gått från ett marginaliserat parti som bar utanförskapet som en medalj till ett riksdagsparti som vill bli accepterat och ses som rumsrent i breda lager. Att uteslutningar är nödvändiga om partiet någonsin ska slippa rasiststämpeln är självklart.

Men om uteslutningarna går till på det sätt som motionärerna beskriver blir det nog självmål för SD. Potentiella väljare som är tveksamma till partiets demokratisyn lär inte övertygas av auktoritär toppstyrning och Kafkaprocesser.

Marika Formgren