21 nov 2013 06:00

07 jan 2015 11:52

Opposition utan skattekompass

I en tid när många säger sig ha svårt att se skillnad på höger och vänster i svensk politik, var sådana skillnader tydliga när riksdagen i går debatterade ramarna för 2014 års statsbudget.

Oppositionen anklagade regeringen för dess skattesänkningar medan alliansföreträdarna gick hårt mot oppositionens spretiga skattehöjningar.

Något samlat rödgrönt ekonomiskt program existerar inte. Vänsterpartiets Ulla Andersson ondgjorde sig över regeringens människosyn och förordade hård konfrontation, systemskifte och letade argument i socialismens gamla museum i stället för i svensk verklighet. Per Bolund (MP) tog till brösttoner om bensinskatter som om han talade inför en partikongress och inte riksdagen.

Omprövning hos Socialdemokraterna är svårfunnen. Någon tanke om ekonomiska drivkrafter för arbete är fortfarande liktydigt med kätteri. Beskatta och spendera är fortsatt melodin. När det gäller sjukersättningar ska spärrar och kontroller tas bort, till höga utgifter. Med det riskeras att kostnaderna för sjukskrivningarna på nytt utvecklas till den gökunge som hotar insatser för utbildning och jobb.

Att S, V och MP gått in i ett budgetsamarbete med Sverigedemokraterna gällande höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt, i ett cyniskt utformat sätt för att plocka pengar ur familjernas fickor, överskuggade debatten. Det är för övrigt det enda väljarna vet om vad som är samsynigt inom oppositionen. Annars är det olika utgiftstak, olika utgiftsökningar och olika skattehöjningar.

Vi väljer en regering och finanspolitik som ska styra i fyra långa år. Inget politiskt parti i dag kan göra anspråk på att regera ensamma. Att före ett val berätta vad som blir gemensam ekonomisk politik med andra partier är viktigt, annars sitter man där efter valet i sömnlösa nattmanglingar för att plötsligt en morgon chocka ett nyvaket folk med förslag ingen visste om.

Alliansföreträdarna behövde ständigt påminna oppositionen om finanskrisen och den lågkonjunktur som världen dras med. Oppositionens axiom är att allt dåligt som händer i Sverige är regeringens fel, allt bra är omvärldens förtjänst. När de själva styr är det tvärtom.

Oppositionens beskrivning av elände i nationen, som för tankarna till Charles Dickens fattig-England på 1800-talet, är orättvis och oärlig. Världsekonomin har fortfarande stora problem som påverkar tillväxt och jobb i Sverige. Trots det får många svenskar en bättre ekonomisk utveckling nästa år.

För de flesta löntagare och barnfamiljer blir 2014 ett bra år, enligt nya siffrorna från Swedbanks Institutet för privatekonomi.

Det femte jobbskatteavdraget tillsammans med stadigt ökade löner, höjda bostadsbidrag för barnfamiljer och sänkta avgifter till a-kassan kommer göra att många svenskar får mer pengar i plånboken.

Det finns en viss förvirring om varför ekonomisk återhämtning, ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet inte har avspeglats i stigande stöd för regeringen. Men kommer den politiska debatten fortsätta låta som i går lär vändningen komma.

Jacob Broman

Oppositionen anklagade regeringen för dess skattesänkningar medan alliansföreträdarna gick hårt mot oppositionens spretiga skattehöjningar.

Något samlat rödgrönt ekonomiskt program existerar inte. Vänsterpartiets Ulla Andersson ondgjorde sig över regeringens människosyn och förordade hård konfrontation, systemskifte och letade argument i socialismens gamla museum i stället för i svensk verklighet. Per Bolund (MP) tog till brösttoner om bensinskatter som om han talade inför en partikongress och inte riksdagen.

Omprövning hos Socialdemokraterna är svårfunnen. Någon tanke om ekonomiska drivkrafter för arbete är fortfarande liktydigt med kätteri. Beskatta och spendera är fortsatt melodin. När det gäller sjukersättningar ska spärrar och kontroller tas bort, till höga utgifter. Med det riskeras att kostnaderna för sjukskrivningarna på nytt utvecklas till den gökunge som hotar insatser för utbildning och jobb.

Att S, V och MP gått in i ett budgetsamarbete med Sverigedemokraterna gällande höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt, i ett cyniskt utformat sätt för att plocka pengar ur familjernas fickor, överskuggade debatten. Det är för övrigt det enda väljarna vet om vad som är samsynigt inom oppositionen. Annars är det olika utgiftstak, olika utgiftsökningar och olika skattehöjningar.

Vi väljer en regering och finanspolitik som ska styra i fyra långa år. Inget politiskt parti i dag kan göra anspråk på att regera ensamma. Att före ett val berätta vad som blir gemensam ekonomisk politik med andra partier är viktigt, annars sitter man där efter valet i sömnlösa nattmanglingar för att plötsligt en morgon chocka ett nyvaket folk med förslag ingen visste om.

Alliansföreträdarna behövde ständigt påminna oppositionen om finanskrisen och den lågkonjunktur som världen dras med. Oppositionens axiom är att allt dåligt som händer i Sverige är regeringens fel, allt bra är omvärldens förtjänst. När de själva styr är det tvärtom.

Oppositionens beskrivning av elände i nationen, som för tankarna till Charles Dickens fattig-England på 1800-talet, är orättvis och oärlig. Världsekonomin har fortfarande stora problem som påverkar tillväxt och jobb i Sverige. Trots det får många svenskar en bättre ekonomisk utveckling nästa år.

För de flesta löntagare och barnfamiljer blir 2014 ett bra år, enligt nya siffrorna från Swedbanks Institutet för privatekonomi.

Det femte jobbskatteavdraget tillsammans med stadigt ökade löner, höjda bostadsbidrag för barnfamiljer och sänkta avgifter till a-kassan kommer göra att många svenskar får mer pengar i plånboken.

Det finns en viss förvirring om varför ekonomisk återhämtning, ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet inte har avspeglats i stigande stöd för regeringen. Men kommer den politiska debatten fortsätta låta som i går lär vändningen komma.

Jacob Broman