14 nov 2013 06:00

23 jan 2015 14:27

Tyvärr behövs miljöstöden

Vid årsskiftet börjar ett nytt Landsbygdsprogram att löpa för åren 2014-2020.

Dagens program har i huvudsak gått till lantbruket i form av olika miljöstöd vilket har kritiserats inte minst i en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO). Riksrevisionen ger uttryck för samma kritik på DN debatt (12/11).

Både ESO och Riksrevisionen anser att nuvarande inriktning med fokus på stöd till i huvudsak vallodling och åtgärder för att minska jordbrukets miljöpåverkan bör minskas till förmån främst för stöd till övrigt näringsliv på landsbygden. Samtidigt ifrågasätts stödens nytta för att förbättra den biologiska mångfalden.

Kritiken är i viss mån berättigad. En stor del av landsbygdsprogrammet fokuserar på lantbruksföretagen genom olika former av investeringsstöd och generella ersättningar för miljöåtgärder. Om man vill använda EU stödsystem för att utveckla landsbygden bör man intressera sig för andra former av näringsliv än lantbruk också.

Landsbygdsprogrammet ger till skillnad från, de från EU hårt styrda, direktstöden till jordbruket möjligheter för medlemsstaterna att friare fördela medlen. Riksrevisionen menar därför att Sverige ska minska på miljöstöden och öka insatserna för att skapa tillväxt och jobb på landsbygden och öka utnyttjandet av myndigheternas expertkunskaper. De miljöstöd som finns kvar föreslås göras mer träffsäkra genom att miljönyttan bedöms i varje enskilt fall.

Det låter ju ganska bra men samtidigt vill man skapa ytterligare en födkrok för diverse ”expertmyndigheter”. Byråkratin och kostnaden för att kontrollera att de enskilda stöden verkligen ger någon miljönytta skulle sannolikt öka på bekostnad av odlingslandskapet.

Dagens lösning med generella stöd där lantbrukaren bara behöver uppfylla vissa grundläggande villkor ger sannolikt mer öppna landskap för pengarna än om varje markbit ska inventeras mer noggrant.

Sedan slutet av 1800-talet har en miljon hektar hag- och betesmark försvunnit. Idag finns det cirka fyrahundratusen hektar kvar. En stor del av denna areal skulle förmodligen också planteras igen med gran om miljöstöden togs bort helt.

På grund av att vi importerar mer än hälften av nötköttet vi konsumerar har köttdjursuppfödarna en svag lönsamhet. Därför verkar det tyvärr som om odlingslandskapets kommer att växa igen allt mer. Att då minska stöden som håller markerna öppna lär knappast bidra till någon positiv utveckling för landsbygden som helhet.

Det glöms alltför ofta bort att landsbygdens attraktivitet som bostadsort till stor del hänger samman med upplevelsen av skönheten i landskapet. Det är nog relativt få som skulle vilja bo i en granplantering jämfört med ett öppet odlingslandskap.

Landsbygdsprogrammet kan naturligtvis förbättras och vidgas för att stötta företagande som inte är direkt knutet till lantbruket men man ska inte glömma bort eller förminska betydelsen av lantbruket eller kulturlandskapet för landsbygdens framtida utveckling.

Dagens program har i huvudsak gått till lantbruket i form av olika miljöstöd vilket har kritiserats inte minst i en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO). Riksrevisionen ger uttryck för samma kritik på DN debatt (12/11).

Både ESO och Riksrevisionen anser att nuvarande inriktning med fokus på stöd till i huvudsak vallodling och åtgärder för att minska jordbrukets miljöpåverkan bör minskas till förmån främst för stöd till övrigt näringsliv på landsbygden. Samtidigt ifrågasätts stödens nytta för att förbättra den biologiska mångfalden.

Kritiken är i viss mån berättigad. En stor del av landsbygdsprogrammet fokuserar på lantbruksföretagen genom olika former av investeringsstöd och generella ersättningar för miljöåtgärder. Om man vill använda EU stödsystem för att utveckla landsbygden bör man intressera sig för andra former av näringsliv än lantbruk också.

Landsbygdsprogrammet ger till skillnad från, de från EU hårt styrda, direktstöden till jordbruket möjligheter för medlemsstaterna att friare fördela medlen. Riksrevisionen menar därför att Sverige ska minska på miljöstöden och öka insatserna för att skapa tillväxt och jobb på landsbygden och öka utnyttjandet av myndigheternas expertkunskaper. De miljöstöd som finns kvar föreslås göras mer träffsäkra genom att miljönyttan bedöms i varje enskilt fall.

Det låter ju ganska bra men samtidigt vill man skapa ytterligare en födkrok för diverse ”expertmyndigheter”. Byråkratin och kostnaden för att kontrollera att de enskilda stöden verkligen ger någon miljönytta skulle sannolikt öka på bekostnad av odlingslandskapet.

Dagens lösning med generella stöd där lantbrukaren bara behöver uppfylla vissa grundläggande villkor ger sannolikt mer öppna landskap för pengarna än om varje markbit ska inventeras mer noggrant.

Sedan slutet av 1800-talet har en miljon hektar hag- och betesmark försvunnit. Idag finns det cirka fyrahundratusen hektar kvar. En stor del av denna areal skulle förmodligen också planteras igen med gran om miljöstöden togs bort helt.

På grund av att vi importerar mer än hälften av nötköttet vi konsumerar har köttdjursuppfödarna en svag lönsamhet. Därför verkar det tyvärr som om odlingslandskapets kommer att växa igen allt mer. Att då minska stöden som håller markerna öppna lär knappast bidra till någon positiv utveckling för landsbygden som helhet.

Det glöms alltför ofta bort att landsbygdens attraktivitet som bostadsort till stor del hänger samman med upplevelsen av skönheten i landskapet. Det är nog relativt få som skulle vilja bo i en granplantering jämfört med ett öppet odlingslandskap.

Landsbygdsprogrammet kan naturligtvis förbättras och vidgas för att stötta företagande som inte är direkt knutet till lantbruket men man ska inte glömma bort eller förminska betydelsen av lantbruket eller kulturlandskapet för landsbygdens framtida utveckling.

  • Greger Ekman