08 nov 2013 06:00

07 jan 2015 11:52

Betalande studenter kräver kvalitet

Sedan hösten 2011 måste utomeuropeiska studenter som inte går via utbytesprogram betala studieavgifter för att läsa på svenska högskolor och universitet. Det har kritiserats av personer som menar att Sverige vinner på att erbjuda alla världsmedborgare ”gratis” (alltså finansierad av svenska skattebetalare) högskoleutbildning. Utbildningsministern har dock varit tydlig med att svenska lärosäten ska locka till sig utländska studenter genom att erbjuda hög kvalitet, inte genom att vara gratis.

Men alla svenska utbildningar är inte av hög kvalitet. Connie Dickinson från USA valde att studera matematik och matematisk statistik vid Mälardalens högskola. För två års utbildning har hon betalat 183 000 kronor. De pengarna vill hon nu ha tillbaka, eftersom utbildningen var så dålig.

”Jag var jätteförvånad över nivån”, säger Dickinson till P3 Nyheter, och berättar om lärarlösa lektioner i överfulla salar där studenter fick sitta på golvet och datorerna inte räckte till. ”Läraren delade bara ut papper och gick därifrån och hon kunde varken engelska eller svenska”, säger Connie Dickinson. Hennes berättelse styrks av att utbildningen enligt Universitetskanslersämbetet har bristande kvalitet.

Ändå vill högskolan inte betala tillbaka. Med hänvisning till att missnöjdheten är ”subjektiv” och att avgiften inte innebär något avtal säger ekonomichefen att det inte blir några pengar tillbaka.

Naturligtvis bör Dickinson få sina pengar. Betalar man nästan 200 000 för en utbildning som visar sig vara undermålig så har man blivit lurad. Men händelsen leder också till principiella slutsatser.

Studieavgifterna motiverades som sagt med att svenska högskolor ska konkurrera med hög kvalitet. Nu visar det sig att betalande studenter kräver just kvalitet, och klagar när de inte får det. Det innebär att studieavgifterna har en ouppmärksammad fördel: de leder till en extra kvalitetsgranskning.

Den andra slutsatsen är att svenska skattebetalare och studenter borde vara lika kritiska som Connie Dickinson. Svenska studenter betalar förvisso inga studieavgifter, men de tar studielån och avstår från arbetsinkomster under studierna. Svenska skattebetalare står för de svenska studenternas ”studieavgifter”. Därför borde både svenska studenter och skattebetalare vara lika angelägna som Dickinson om utbildningens kvalitet.

Tyvärr finns det flera faktorer som sänker nivån på svensk högskoleutbildning. Studenternas dåliga förkunskaper från grund- och gymnasieskola tvingar högskolorna att sänka ribban. Finansieringssystemet, som premierar genomströmning, ger högskolorna incitament att sänka kraven. En arbetsmarknadspolitisk idé om att högskolor ska ”sysselsätta”och ”leda till jobb”, snarare än att förmedla och fördjupa kunskaper, leder också till att volymer och genomströmning blir viktigare än kvalitetskrav.

Alla dessa problem måste angripas om svensk högskola ska blir bättre. Connie Dickinson ska ha tack för att hon ställde ett helt annat krav än godkända betyg med minsta möjliga ansträngning.

Marika Formgren

Sedan hösten 2011 måste utomeuropeiska studenter som inte går via utbytesprogram betala studieavgifter för att läsa på svenska högskolor och universitet. Det har kritiserats av personer som menar att Sverige vinner på att erbjuda alla världsmedborgare ”gratis” (alltså finansierad av svenska skattebetalare) högskoleutbildning. Utbildningsministern har dock varit tydlig med att svenska lärosäten ska locka till sig utländska studenter genom att erbjuda hög kvalitet, inte genom att vara gratis.

Men alla svenska utbildningar är inte av hög kvalitet. Connie Dickinson från USA valde att studera matematik och matematisk statistik vid Mälardalens högskola. För två års utbildning har hon betalat 183 000 kronor. De pengarna vill hon nu ha tillbaka, eftersom utbildningen var så dålig.

”Jag var jätteförvånad över nivån”, säger Dickinson till P3 Nyheter, och berättar om lärarlösa lektioner i överfulla salar där studenter fick sitta på golvet och datorerna inte räckte till. ”Läraren delade bara ut papper och gick därifrån och hon kunde varken engelska eller svenska”, säger Connie Dickinson. Hennes berättelse styrks av att utbildningen enligt Universitetskanslersämbetet har bristande kvalitet.

Ändå vill högskolan inte betala tillbaka. Med hänvisning till att missnöjdheten är ”subjektiv” och att avgiften inte innebär något avtal säger ekonomichefen att det inte blir några pengar tillbaka.

Naturligtvis bör Dickinson få sina pengar. Betalar man nästan 200 000 för en utbildning som visar sig vara undermålig så har man blivit lurad. Men händelsen leder också till principiella slutsatser.

Studieavgifterna motiverades som sagt med att svenska högskolor ska konkurrera med hög kvalitet. Nu visar det sig att betalande studenter kräver just kvalitet, och klagar när de inte får det. Det innebär att studieavgifterna har en ouppmärksammad fördel: de leder till en extra kvalitetsgranskning.

Den andra slutsatsen är att svenska skattebetalare och studenter borde vara lika kritiska som Connie Dickinson. Svenska studenter betalar förvisso inga studieavgifter, men de tar studielån och avstår från arbetsinkomster under studierna. Svenska skattebetalare står för de svenska studenternas ”studieavgifter”. Därför borde både svenska studenter och skattebetalare vara lika angelägna som Dickinson om utbildningens kvalitet.

Tyvärr finns det flera faktorer som sänker nivån på svensk högskoleutbildning. Studenternas dåliga förkunskaper från grund- och gymnasieskola tvingar högskolorna att sänka ribban. Finansieringssystemet, som premierar genomströmning, ger högskolorna incitament att sänka kraven. En arbetsmarknadspolitisk idé om att högskolor ska ”sysselsätta”och ”leda till jobb”, snarare än att förmedla och fördjupa kunskaper, leder också till att volymer och genomströmning blir viktigare än kvalitetskrav.

Alla dessa problem måste angripas om svensk högskola ska blir bättre. Connie Dickinson ska ha tack för att hon ställde ett helt annat krav än godkända betyg med minsta möjliga ansträngning.

Marika Formgren