06 nov 2013 06:00

07 jan 2015 11:52

Bra underrättelser är avgörande

I dag står en Gustav II Adolf-bakelse på många fikabord. I över hundra år har hjältekonungen hedrats med ett bakverk. Trots att det är allmän flaggdag riskerar minnet av lejonets från norden dödsdag vid Lützen den sjätte november år 1632 att reduceras till en angelägenhet för sockerbagare.

Eftersom hyllandet av krigiska kungar från den imperialistiska stormaktstiden håller på att fasas ut finns det all anledning att fundera på hur Gustav II Adolf kan vara intressant en novemberdag år 2013.

Kungens död i Lützen, liksom hela hans framgångsrika militära karriär, visar på behovet av snabba och korrekta underrättelser. Under och innan slaget agerade både den svenske kungen och den tysk-romerska kejsarens befälhavare von Wallenstein på den knapphändiga information de kunde uppbåda. Spejare och informatörer var lika viktiga då som de är i dag.

USA:s informationsinhämtning och rena spioneri har nu varit i hetluften en tid. Efter bland andra Edward Snowdens avslöjande om att den amerikanska myndigheten National Security Agency (NSA) har avlyssnat både Brasiliens president och Tysklands kansler.

Nu är väl inte sista ordet sagt om hur det verkligen förhåller sig med spioneriet. NSA har slagit tillbaka och menar att det är underrättelsetjänster i de länder som informationsinhämtandet berört som lämnat vidare uppgifter till NSA.

Frågan är om allmänheten någonsin kommer att få reda på hur det egentligen förhåller sig med det mycket omfattande underrättelsearbete som inte bara stormakterna bedriver utan även länder som Sverige. Hemlighetsmakeriet ligger givetvis i spionaget och underrättelsearbetets natur. Allmänheten kan bara få glimtar av underrättelseverksamheten genom att någon på insidan läcker uppgifter till media.

Sverige har pekats ut som en viktig underrättelsepartner till främst USA och England. Undertonen i mycket av den efterföljande debatten är att ett svenskt utbyte av underrättelseinformation är förkastligt. Det är dock bara delvis sant.

Som individer och medborgare är det viktigt att vi håller kontrollsamhället stången. Vi ska naturligtvis inte finna oss i att rutinmässigt övervakas av hemliga myndigheter –svenska eller utländska. Men vi måste samtidigt inse underrättelseverksamhetens stora betydelse för den nationella säkerheten. Det är precis lika viktigt för dagens beslutsfattare att ha tillgång till korrekt information som det var för Gustav II Adolf.

Uppenbarligen ligger Sverige i framkant när det gäller informationsinhämtning eftersom de stora underrättelsetjänsterna verkar angelägna att samarbeta med oss. Förhoppningsvis får vi bra och användbar information i utbyte.

När vi diskuterar gränserna för statens övervakning är det viktigt att inte svepande avfärda underrättelsearbetet i sin helhet. Sverige behöver, liksom alla andra länder, snabb och pålitlig information för att kunna fatta så bra och underbyggda beslut som möjligt och för att klara av det måste vi samarbeta med andra länder.

Greger Ekman

I dag står en Gustav II Adolf-bakelse på många fikabord. I över hundra år har hjältekonungen hedrats med ett bakverk. Trots att det är allmän flaggdag riskerar minnet av lejonets från norden dödsdag vid Lützen den sjätte november år 1632 att reduceras till en angelägenhet för sockerbagare.

Eftersom hyllandet av krigiska kungar från den imperialistiska stormaktstiden håller på att fasas ut finns det all anledning att fundera på hur Gustav II Adolf kan vara intressant en novemberdag år 2013.

Kungens död i Lützen, liksom hela hans framgångsrika militära karriär, visar på behovet av snabba och korrekta underrättelser. Under och innan slaget agerade både den svenske kungen och den tysk-romerska kejsarens befälhavare von Wallenstein på den knapphändiga information de kunde uppbåda. Spejare och informatörer var lika viktiga då som de är i dag.

USA:s informationsinhämtning och rena spioneri har nu varit i hetluften en tid. Efter bland andra Edward Snowdens avslöjande om att den amerikanska myndigheten National Security Agency (NSA) har avlyssnat både Brasiliens president och Tysklands kansler.

Nu är väl inte sista ordet sagt om hur det verkligen förhåller sig med spioneriet. NSA har slagit tillbaka och menar att det är underrättelsetjänster i de länder som informationsinhämtandet berört som lämnat vidare uppgifter till NSA.

Frågan är om allmänheten någonsin kommer att få reda på hur det egentligen förhåller sig med det mycket omfattande underrättelsearbete som inte bara stormakterna bedriver utan även länder som Sverige. Hemlighetsmakeriet ligger givetvis i spionaget och underrättelsearbetets natur. Allmänheten kan bara få glimtar av underrättelseverksamheten genom att någon på insidan läcker uppgifter till media.

Sverige har pekats ut som en viktig underrättelsepartner till främst USA och England. Undertonen i mycket av den efterföljande debatten är att ett svenskt utbyte av underrättelseinformation är förkastligt. Det är dock bara delvis sant.

Som individer och medborgare är det viktigt att vi håller kontrollsamhället stången. Vi ska naturligtvis inte finna oss i att rutinmässigt övervakas av hemliga myndigheter –svenska eller utländska. Men vi måste samtidigt inse underrättelseverksamhetens stora betydelse för den nationella säkerheten. Det är precis lika viktigt för dagens beslutsfattare att ha tillgång till korrekt information som det var för Gustav II Adolf.

Uppenbarligen ligger Sverige i framkant när det gäller informationsinhämtning eftersom de stora underrättelsetjänsterna verkar angelägna att samarbeta med oss. Förhoppningsvis får vi bra och användbar information i utbyte.

När vi diskuterar gränserna för statens övervakning är det viktigt att inte svepande avfärda underrättelsearbetet i sin helhet. Sverige behöver, liksom alla andra länder, snabb och pålitlig information för att kunna fatta så bra och underbyggda beslut som möjligt och för att klara av det måste vi samarbeta med andra länder.

Greger Ekman