12 jan 2018 06:00

12 jan 2018 14:51

Skenande kostnader i välfärden

:

Riksrevisionen har granskat regeringens budget. 200 miljarder kronor kommer att saknas i välfärden fram till 2030 om dagens standard ska bibehållas. Men vem som ska betala, och varifrån pengarna ska tas, är oklart.

Andelen äldre och barn blir allt större. De kommande tio åren kommer behoven att öka kraftigt inom vård, skola och omsorg. Om man vill att dagens personaltäthet ska bestå måste statsbidragen i genomsnitt öka med drygt 20 miljarder kronor per år under 2020-talet. Det slår Riksrevisionen fast i sin granskningsrapport från december. Siffrorna är minst sagt alarmerande. Men regeringen har inget svar på hur kostnadsökningarna ska hanteras.

Genom att redovisa den offentliga sektorn som en helhet utelämnas vital information. Regeringen visar inte tydligt vem som ska finansiera de ökade välfärdskostnaderna som vi ser framför oss. Är det kommunen och landstingen själva, eller kommer statskassan att skjuta till extra medel? Ska de ökade behoven lösas genom skattehöjningar eller prioriteringar? Det frågar sig Helena Knutsson, revisionsdirektör och projektledare för budgetgranskningen på Riksrevisionen, i SR (9/1).

Samtidigt är det svårt att påstå att välfärden ens i dag skulle fungera tillfredsställande. Långa köer, akut brist på vårdplatser och underbetald personal som går på knäna är bara några exempel på missförhållanden. Och nu pekar mycket på att situationen sannolikt kommer att förvärras.

Men i stället för att öppet redovisa vilka kostnadsökningar landet står inför och utnyttja högkonjunkturen för att rusta Sverige inför den lågkonjunktur som väntar, valde regeringen i höstens budget att slösa stort. Kostnaderna ökades med hela 40 miljarder, som bland annat gick till höjt barnbidrag. En valfjäskbudget som närmast saknar motstycke. Samtidigt lyste satsningar för kortare vårdköer och likvärdig vård med sin frånvaro. Budgeten sågades i laga ordning jäms med fotknölarna av bland annat den borgerliga oppositionen, en rad chefsekonomer inom näringslivet och Konjunkturinstitutet.

Det mesta tyder på att det framöver varken kommer att finnas pengar eller personal för att klara välfärden. De som under ett helt arbetsliv har betalat skatt och gjort rätt för sig kan inte räkna med att bli omhändertagna och få den vård de behöver på äldre dagar.

Hur ser regeringens plan egentligen ut? En klok och ansvarsfull finansiell politik vore att spara och förbereda sig inför de svårare tider som är i antågande. Det vore också mer än önskvärt om finansminister Magdalena Andersson (S) följde Riksrevisionens uppmaning och snarast berättade för kommuner och landsting hur de ska hantera de skenande kostnaderna inom välfärden fram till 2030 så att de har möjlighet att förbereda sig. Men framför allt måste man tala klarspråk med väljarna.

Cecilia Blomberg

Riksrevisionen har granskat regeringens budget. 200 miljarder kronor kommer att saknas i välfärden fram till 2030 om dagens standard ska bibehållas. Men vem som ska betala, och varifrån pengarna ska tas, är oklart.

Andelen äldre och barn blir allt större. De kommande tio åren kommer behoven att öka kraftigt inom vård, skola och omsorg. Om man vill att dagens personaltäthet ska bestå måste statsbidragen i genomsnitt öka med drygt 20 miljarder kronor per år under 2020-talet. Det slår Riksrevisionen fast i sin granskningsrapport från december. Siffrorna är minst sagt alarmerande. Men regeringen har inget svar på hur kostnadsökningarna ska hanteras.

Genom att redovisa den offentliga sektorn som en helhet utelämnas vital information. Regeringen visar inte tydligt vem som ska finansiera de ökade välfärdskostnaderna som vi ser framför oss. Är det kommunen och landstingen själva, eller kommer statskassan att skjuta till extra medel? Ska de ökade behoven lösas genom skattehöjningar eller prioriteringar? Det frågar sig Helena Knutsson, revisionsdirektör och projektledare för budgetgranskningen på Riksrevisionen, i SR (9/1).

Samtidigt är det svårt att påstå att välfärden ens i dag skulle fungera tillfredsställande. Långa köer, akut brist på vårdplatser och underbetald personal som går på knäna är bara några exempel på missförhållanden. Och nu pekar mycket på att situationen sannolikt kommer att förvärras.

Men i stället för att öppet redovisa vilka kostnadsökningar landet står inför och utnyttja högkonjunkturen för att rusta Sverige inför den lågkonjunktur som väntar, valde regeringen i höstens budget att slösa stort. Kostnaderna ökades med hela 40 miljarder, som bland annat gick till höjt barnbidrag. En valfjäskbudget som närmast saknar motstycke. Samtidigt lyste satsningar för kortare vårdköer och likvärdig vård med sin frånvaro. Budgeten sågades i laga ordning jäms med fotknölarna av bland annat den borgerliga oppositionen, en rad chefsekonomer inom näringslivet och Konjunkturinstitutet.

Det mesta tyder på att det framöver varken kommer att finnas pengar eller personal för att klara välfärden. De som under ett helt arbetsliv har betalat skatt och gjort rätt för sig kan inte räkna med att bli omhändertagna och få den vård de behöver på äldre dagar.

Hur ser regeringens plan egentligen ut? En klok och ansvarsfull finansiell politik vore att spara och förbereda sig inför de svårare tider som är i antågande. Det vore också mer än önskvärt om finansminister Magdalena Andersson (S) följde Riksrevisionens uppmaning och snarast berättade för kommuner och landsting hur de ska hantera de skenande kostnaderna inom välfärden fram till 2030 så att de har möjlighet att förbereda sig. Men framför allt måste man tala klarspråk med väljarna.

Cecilia Blomberg

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.