14 dec 2015 16:22

14 dec 2015 16:22

Grönt ljus för klimatavtal

Världens länder inte bara samlades i Paris utan enades också. Hur man än vrider och vänder på avtalet är dess existens en ovedersäglig framgång.

Synen på att något behöver göras för att begränsa klimatpåverkan har de senaste decennierna vunnit mark över hela planeten. Detta trots att debatten inte sällan har enfaldig, på gränsen till propaganda, något som båda klimathetsare och -förnekare har bidragit till. Ena sidan hävdar att polarisen smälter i rekordfart, andra att den växer. Sanningen i just den frågan är att både och är rätt, samtidigt. Debatten har knappast bidragit till ökad förståelse för klimatfrågorna i breda folklager.

Men i övrigt förefaller en ökad konsensus råda vilket också gjorde det första globala klimatavtalet möjligt. Det är i sig en enastående bedrift att få så många länder att enas om ett avtal. Låt vara att Nicaragua valde att inte skriva under avtalet, ett faktum som varken ska överdrivas eller underskattas. Det gör stor skillnad när ett land väljer att inte vara med, avtalet omfattar inte alla och det gör det lättare att gå ur för andra. Samtidigt är det 195 länder som har ställt sig bakom avtalet och som nu ska påbörja processen med ratificering.

Parisdokumentet i sig innehåller två delar, vilket är klokt. En folkrättsligt bindande avtalsdel och en politisk beslutsdel. I avtalsdelen märks framförallt temperaturmålet. Den globala uppvärmningen ska ligga ”väl under två grader” och siktet är inställt på 1,5 grader. Jämförelsen görs med tiden före 1750, det vill säga industrialiseringen och de stora utsläppens tidevarv.

Viss uppmärksamhet har ägnats åt att temperaturmålet saknar en tidsram, att inget årtal har satts. Det är en märklig invändning givet att det är ett negativt åtagande –temperaturen ska inte tillåtas att öka över en viss gräns. Då det önskade agerandet inte är begränsat i tid torde en fixering av kravet till en viss tidpunkt i själva verket vara oönskad. Så att påstå att klimatdjävulen bor i just den detaljen är en klar överdrift.

Det är också bra att avtalsländernas nationella klimatplaner ska granskas vart femte år. Om inte annat för att det bör leda till ökad transparens på området vilket vore till gagn för processen som helhet. Viktigare ändå vore att följa upp inte bara planerna utan vad som faktiskt har skett. Den skillnaden kan vara väldigt stor.

Avtalets stora behållning är dock att det alls blev av. Oavsett vad man anser om sakfrågan är det en seger för klimatrörelsen. Det är naturligtvis inte oviktigt vad det innehåller men att ett avtal med så många och så viktiga deltagare har slutits är det viktiga. Det är nu del av verkligheten och kan senare byggas vidare på.

Det är också en framgång för miljöminister Åsa Romson (MP), tillika hennes hittills enda. Hon gjorde väldigt tydligt att hon såg fram emot mötet och det gav utdelning. Frågan är bara om det också blir hennes enda framgång som minister?

Daniel Persson

Världens länder inte bara samlades i Paris utan enades också. Hur man än vrider och vänder på avtalet är dess existens en ovedersäglig framgång.

Synen på att något behöver göras för att begränsa klimatpåverkan har de senaste decennierna vunnit mark över hela planeten. Detta trots att debatten inte sällan har enfaldig, på gränsen till propaganda, något som båda klimathetsare och -förnekare har bidragit till. Ena sidan hävdar att polarisen smälter i rekordfart, andra att den växer. Sanningen i just den frågan är att både och är rätt, samtidigt. Debatten har knappast bidragit till ökad förståelse för klimatfrågorna i breda folklager.

Men i övrigt förefaller en ökad konsensus råda vilket också gjorde det första globala klimatavtalet möjligt. Det är i sig en enastående bedrift att få så många länder att enas om ett avtal. Låt vara att Nicaragua valde att inte skriva under avtalet, ett faktum som varken ska överdrivas eller underskattas. Det gör stor skillnad när ett land väljer att inte vara med, avtalet omfattar inte alla och det gör det lättare att gå ur för andra. Samtidigt är det 195 länder som har ställt sig bakom avtalet och som nu ska påbörja processen med ratificering.

Parisdokumentet i sig innehåller två delar, vilket är klokt. En folkrättsligt bindande avtalsdel och en politisk beslutsdel. I avtalsdelen märks framförallt temperaturmålet. Den globala uppvärmningen ska ligga ”väl under två grader” och siktet är inställt på 1,5 grader. Jämförelsen görs med tiden före 1750, det vill säga industrialiseringen och de stora utsläppens tidevarv.

Viss uppmärksamhet har ägnats åt att temperaturmålet saknar en tidsram, att inget årtal har satts. Det är en märklig invändning givet att det är ett negativt åtagande –temperaturen ska inte tillåtas att öka över en viss gräns. Då det önskade agerandet inte är begränsat i tid torde en fixering av kravet till en viss tidpunkt i själva verket vara oönskad. Så att påstå att klimatdjävulen bor i just den detaljen är en klar överdrift.

Det är också bra att avtalsländernas nationella klimatplaner ska granskas vart femte år. Om inte annat för att det bör leda till ökad transparens på området vilket vore till gagn för processen som helhet. Viktigare ändå vore att följa upp inte bara planerna utan vad som faktiskt har skett. Den skillnaden kan vara väldigt stor.

Avtalets stora behållning är dock att det alls blev av. Oavsett vad man anser om sakfrågan är det en seger för klimatrörelsen. Det är naturligtvis inte oviktigt vad det innehåller men att ett avtal med så många och så viktiga deltagare har slutits är det viktiga. Det är nu del av verkligheten och kan senare byggas vidare på.

Det är också en framgång för miljöminister Åsa Romson (MP), tillika hennes hittills enda. Hon gjorde väldigt tydligt att hon såg fram emot mötet och det gav utdelning. Frågan är bara om det också blir hennes enda framgång som minister?

Daniel Persson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.