17 sep 2015 06:00

18 sep 2015 08:41

Natosamarbete nu och i framtiden

Debatt:

Nato. Den dolda alliansen är namnet på en bok, som Mikael Holmström publicerade för en del år sen. Holmström är Sveriges skickligaste journalist när det gäller försvarsfrågor. Det är den allmänna uppfattningen i alla politiska läger.

Han kunde i sin bok sammanfatta det offentliga förnekandet av det svenska samarbetet med Nato, samtidigt som kontakterna var synnerligen omfattande.

Idag är det annorlunda. Samarbetet mellan Sverige och Nato är mycket viktigt och redovisningen av detta är helt öppen. 1994 gick Sverige med i Natos Partnerskap för fred (PFF) och vi deltar även i Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPC) och sedan 2013 i Natos snabbinsatsstyrka (NRF). Så sent som förra hösten skrev vi under värdlandsstödet (HNS). Dessutom finns ett särskilt Natoprogram (EOP), som skall fördjupa och skräddarsy samarbetet. Detta kan vi läsa i regeringens försvarsproposition och från 1 juli nästa år kan Nato verka i Sverige under övningar, kriser och krig.

På utbildningssidan är svenska officerare godkända enligt Natos riktlinjer och de nya Gripenplanen är helt anpassade för Natosamverkan. Till skillnad från tidigare socialdemokratiska regeringsföreträdare är nuvarande försvarsministern Peter Hultqvist mycket positiv till Natosamarbetet och talar alltid väl om detta. Men, när det kommer till medlemskap blir svaret nej.

Opinionen bland väljarna är splittrad. I en aktuell SIFO-mätning är regeringspartiernas sympatisörer negativa. I Vänsterpartiet är bara sex procent positiva medan drygt 60 procent av borgerliga väljare vill att Sverige går med i Nato. Det är en svår fråga, som givetvis inte kan lösas med hjälp av opinionsundersökningar, men visst vore det bra om regeringen kunde tillsätta en utredning, som ger frågan en allsidig belysning, en utredning som troligen kommer att tillsättas av den finska regeringen.

Om Finland ansöker om medlemskap i Nato, väljer Sverige även då att stå utanför? Jag betvivlar det.

Lars Hjertén (Moderat)

Han kunde i sin bok sammanfatta det offentliga förnekandet av det svenska samarbetet med Nato, samtidigt som kontakterna var synnerligen omfattande.

Idag är det annorlunda. Samarbetet mellan Sverige och Nato är mycket viktigt och redovisningen av detta är helt öppen. 1994 gick Sverige med i Natos Partnerskap för fred (PFF) och vi deltar även i Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPC) och sedan 2013 i Natos snabbinsatsstyrka (NRF). Så sent som förra hösten skrev vi under värdlandsstödet (HNS). Dessutom finns ett särskilt Natoprogram (EOP), som skall fördjupa och skräddarsy samarbetet. Detta kan vi läsa i regeringens försvarsproposition och från 1 juli nästa år kan Nato verka i Sverige under övningar, kriser och krig.

På utbildningssidan är svenska officerare godkända enligt Natos riktlinjer och de nya Gripenplanen är helt anpassade för Natosamverkan. Till skillnad från tidigare socialdemokratiska regeringsföreträdare är nuvarande försvarsministern Peter Hultqvist mycket positiv till Natosamarbetet och talar alltid väl om detta. Men, när det kommer till medlemskap blir svaret nej.

Opinionen bland väljarna är splittrad. I en aktuell SIFO-mätning är regeringspartiernas sympatisörer negativa. I Vänsterpartiet är bara sex procent positiva medan drygt 60 procent av borgerliga väljare vill att Sverige går med i Nato. Det är en svår fråga, som givetvis inte kan lösas med hjälp av opinionsundersökningar, men visst vore det bra om regeringen kunde tillsätta en utredning, som ger frågan en allsidig belysning, en utredning som troligen kommer att tillsättas av den finska regeringen.

Om Finland ansöker om medlemskap i Nato, väljer Sverige även då att stå utanför? Jag betvivlar det.

Lars Hjertén (Moderat)

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.