11 jun 2015 06:00

11 jun 2015 06:00

Samarbete för säkerhet

Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra har i dagarna meddelat att hon vill se en färdplan för svenskt Nato-medlemskap under nästa mandatperiod. Det är en god ambition med ett viktigt inneboende budskap: Sverige beslutar självständigt över sin försvarspolitik.

Det kan tyckas vara en självklarhet att svenska folket genom demokratiskt valda företrädare ska avgöra vilka samarbeten landet ingår. Ändå hörs det från vänster röster, som ena stunden gärna talar varmt om demokrati, och i andra stunden uppmanar Sverige att basera besluten på den ryska regimens känslor. Nyligen hördes kritiken bland annat från nostalgiska kulturpersoner mot flygövningen Arctic Challenge Exercise, ACE, i norra Sverige.

På Dagens Nyheters debattsida (9/6) ger sig två forskare vid Försvarshögskolan också in i debatten och anlägger ett identitetspolitiskt perspektiv på saken. Mot bakgrund av påståenden om att Nato genom att fler länder anslutit sig till alliansen ”trängt in i det som Ryssland ser som sin intressesfär”, och därmed ”kränkt rysk stormaktsidentitet”, avråder de från att Sverige ska gå med i Nato. Den sortens postmoderna teorier är en tacksam grogrund för det informationskrig Ryssland bedriver.

Natos utvidgning, med bland annat de baltiska staternas anslutning, har inneburit ett skydd av säkerhet och suveränitet för dessa länder, som förut ockuperats av Sovjetunionen. Att, som de poststrukturella forskarna, välja att hänvisa det till en beskrivning av att ”väst plötsligt börjat trampa runt i Rysslands bakgård” blir befängt.

Att den rödgröna regeringen dessutom målat in Sverige i ett hörn i fråga om säkerhetspolitiken redan i regeringsförklaringen i höstas är ett av de större misstagen den gjort. De rödgröna refererar gärna till att inte heller Finland är inställt på medlemskap. De misstar sig, då Finland till skillnad från Löfvenministären inte drämt igen några dörrar, utan tydligt deklarerar en självständighet gällande sina beslut.

Medan den rödgröna ”samarbetsregeringen” klamrar sig fast vid bilden av att fördjupat säkerhetssamarbete, i en gemenskap som står för värnande av suveränitet och demokrati, är något suspekt, är Moderaternas höjda röst om en färdplan för Nato-medlemskap angelägen. Det räcker dock inte att vara snäppet bättre än en svag och tillbakablickande regering.

För ett parti som i regeringsställning försakat försvarspolitiken, och nyligen ingått i en underfinansierad försvarsuppgörelse med regeringen, finns det en hel del kvar att bevisa. Ska den nya M-linjen med en klarare Nato-röst övertyga behöver hela försvarspolitiken hänga ihop. Nato-medlemskap är inte ett alternativ till att ha ett starkt eget försvar. Det är ett viktigt komplement för att värna svensk självständighet och bygga säkerhet tillsammans med andra demokratiska stater.

Amelie Langby

Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra har i dagarna meddelat att hon vill se en färdplan för svenskt Nato-medlemskap under nästa mandatperiod. Det är en god ambition med ett viktigt inneboende budskap: Sverige beslutar självständigt över sin försvarspolitik.

Det kan tyckas vara en självklarhet att svenska folket genom demokratiskt valda företrädare ska avgöra vilka samarbeten landet ingår. Ändå hörs det från vänster röster, som ena stunden gärna talar varmt om demokrati, och i andra stunden uppmanar Sverige att basera besluten på den ryska regimens känslor. Nyligen hördes kritiken bland annat från nostalgiska kulturpersoner mot flygövningen Arctic Challenge Exercise, ACE, i norra Sverige.

På Dagens Nyheters debattsida (9/6) ger sig två forskare vid Försvarshögskolan också in i debatten och anlägger ett identitetspolitiskt perspektiv på saken. Mot bakgrund av påståenden om att Nato genom att fler länder anslutit sig till alliansen ”trängt in i det som Ryssland ser som sin intressesfär”, och därmed ”kränkt rysk stormaktsidentitet”, avråder de från att Sverige ska gå med i Nato. Den sortens postmoderna teorier är en tacksam grogrund för det informationskrig Ryssland bedriver.

Natos utvidgning, med bland annat de baltiska staternas anslutning, har inneburit ett skydd av säkerhet och suveränitet för dessa länder, som förut ockuperats av Sovjetunionen. Att, som de poststrukturella forskarna, välja att hänvisa det till en beskrivning av att ”väst plötsligt börjat trampa runt i Rysslands bakgård” blir befängt.

Att den rödgröna regeringen dessutom målat in Sverige i ett hörn i fråga om säkerhetspolitiken redan i regeringsförklaringen i höstas är ett av de större misstagen den gjort. De rödgröna refererar gärna till att inte heller Finland är inställt på medlemskap. De misstar sig, då Finland till skillnad från Löfvenministären inte drämt igen några dörrar, utan tydligt deklarerar en självständighet gällande sina beslut.

Medan den rödgröna ”samarbetsregeringen” klamrar sig fast vid bilden av att fördjupat säkerhetssamarbete, i en gemenskap som står för värnande av suveränitet och demokrati, är något suspekt, är Moderaternas höjda röst om en färdplan för Nato-medlemskap angelägen. Det räcker dock inte att vara snäppet bättre än en svag och tillbakablickande regering.

För ett parti som i regeringsställning försakat försvarspolitiken, och nyligen ingått i en underfinansierad försvarsuppgörelse med regeringen, finns det en hel del kvar att bevisa. Ska den nya M-linjen med en klarare Nato-röst övertyga behöver hela försvarspolitiken hänga ihop. Nato-medlemskap är inte ett alternativ till att ha ett starkt eget försvar. Det är ett viktigt komplement för att värna svensk självständighet och bygga säkerhet tillsammans med andra demokratiska stater.

Amelie Langby

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.