23 maj 2015 06:00

23 maj 2015 06:00

Befruktning för vems skull?

Ensamstående ska få rätt till insemination och provrörsbefruktning föreslår regeringen i en lagrådsremiss. Några särskilda kontroller av ensamstående ska inte göras utan de ska bedömas enligt samma villkor som par som söker, trots att tung kritik kommit på den punkten från bland annat Barnombudsmannen.

Förslaget följer det nu ofta rådande synsättet i samhället att det som går att göra är okej. I detta fall har regeringen valt att ha fokus på enskilda kvinnors rätt till barn snarare än barnens behov av två föräldrar. I jämförbara situationer som när det gäller vårdnaden om barn har staten gått motsatt väg och i likhet med FN:s barnkonvention poängterat barnets behov av båda föräldrarna. Tidigare fick ofta modern enskild vårdnad i samband med skilsmässor och separationer. Idag är huvudregeln att barnen har rätt till båda sina föräldrar och de får därför normalt gemensam vårdnad. Det betonas också mycket noga att det rör sig om barnets rätt till sina båda föräldrar, inte föräldrarnas rätt till sina barn. Denna norm ska nu inte längre gälla på alla områden.

I Sverige råder sedan donators rätt till anonymitet togs bort brist på spermadonatorer. Många donatorer är i dag även äldre. När ytterligare grupper ska få tillgång till olika typer av assisterad befruktning så innebär det att det blir svårare för de andra grupperna att få donation. Effekten kan i praktiken bli att till exempel ett par som kan ha blivit barnlöst på grund av en strålbehandling mot cancer riskerar att få stå tillbaka till förmån för den som valt ensamhet och därmed naturligen inte kan få barn. Om vi inte ställer högre krav eller rangordnar behoven så är det där vården kommer att hamna.

Samtidigt så ska man inte sticka under stol med att det är sunt att det finns önskemål i samhället att skaffa barn. I hög grad är vårt samhälle fokuserat på personlig utveckling och karriär och för många kommer barnaskaffande, som i förlängningen är garanten för samhällets fortbestånd, i andra hand. Det är i grund och botten bra att staten vill gynna att fler vill skaffa barn.

I en tid då det inte längre är en självklarhet att bilda familj och skaffa barn borde staten i högre grad markera att det är önskvärt och anpassa mer efter barnen. Men frågan är om rätt till assisterad befruktning för ensamstående verkligen är det bästa sättet att göra det. Likväl som många ensamstående säkert blir alldeles utmärkta föräldrar så är det en högre risk för barnen. Det är de som blir ensamma om något händer och hos barnen som samhällets skyddande fokus borde ligga snarare än hos den som vill skaffa sig barn utan omaket att samsas med en annan förälder.

Per Selstam

Ensamstående ska få rätt till insemination och provrörsbefruktning föreslår regeringen i en lagrådsremiss. Några särskilda kontroller av ensamstående ska inte göras utan de ska bedömas enligt samma villkor som par som söker, trots att tung kritik kommit på den punkten från bland annat Barnombudsmannen.

Förslaget följer det nu ofta rådande synsättet i samhället att det som går att göra är okej. I detta fall har regeringen valt att ha fokus på enskilda kvinnors rätt till barn snarare än barnens behov av två föräldrar. I jämförbara situationer som när det gäller vårdnaden om barn har staten gått motsatt väg och i likhet med FN:s barnkonvention poängterat barnets behov av båda föräldrarna. Tidigare fick ofta modern enskild vårdnad i samband med skilsmässor och separationer. Idag är huvudregeln att barnen har rätt till båda sina föräldrar och de får därför normalt gemensam vårdnad. Det betonas också mycket noga att det rör sig om barnets rätt till sina båda föräldrar, inte föräldrarnas rätt till sina barn. Denna norm ska nu inte längre gälla på alla områden.

I Sverige råder sedan donators rätt till anonymitet togs bort brist på spermadonatorer. Många donatorer är i dag även äldre. När ytterligare grupper ska få tillgång till olika typer av assisterad befruktning så innebär det att det blir svårare för de andra grupperna att få donation. Effekten kan i praktiken bli att till exempel ett par som kan ha blivit barnlöst på grund av en strålbehandling mot cancer riskerar att få stå tillbaka till förmån för den som valt ensamhet och därmed naturligen inte kan få barn. Om vi inte ställer högre krav eller rangordnar behoven så är det där vården kommer att hamna.

Samtidigt så ska man inte sticka under stol med att det är sunt att det finns önskemål i samhället att skaffa barn. I hög grad är vårt samhälle fokuserat på personlig utveckling och karriär och för många kommer barnaskaffande, som i förlängningen är garanten för samhällets fortbestånd, i andra hand. Det är i grund och botten bra att staten vill gynna att fler vill skaffa barn.

I en tid då det inte längre är en självklarhet att bilda familj och skaffa barn borde staten i högre grad markera att det är önskvärt och anpassa mer efter barnen. Men frågan är om rätt till assisterad befruktning för ensamstående verkligen är det bästa sättet att göra det. Likväl som många ensamstående säkert blir alldeles utmärkta föräldrar så är det en högre risk för barnen. Det är de som blir ensamma om något händer och hos barnen som samhällets skyddande fokus borde ligga snarare än hos den som vill skaffa sig barn utan omaket att samsas med en annan förälder.

Per Selstam

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.