24 apr 2015 06:00

24 apr 2015 06:00

En pinsam välsignelse

Det blir inget amorteringskrav. Finansinspektionen (FI) har efter en remissrunda insett att gällande lagstiftning inte ger myndigheten rätt att införa kravet. Det är en sällsynt dålig hantering av en fråga som berör väldigt många.

Hur FI kan uppbåda kraften att påstå att det hela inte är ett misslyckande är anmärkningsvärt. Myndigheten såg ett allmänt erkänt problem – hushållens ökande skuldsättning – och fann en lösning – att reglera förhållandet mellan långivare och låntagare. Myndigheten satte ett datum för när de nya reglerna skulle börja gälla, 1 augusti 2015, och skickade sedan ut det hela på remiss.

Under tiden anpassade människor sig efter de nya reglerna. Hem såldes och hem köptes. Priserna pressades upp ytterligare. Då meddelar FI att amorteringskravet inte kommer att genomföras eftersom myndigheten visst inte har rätt att göra det. Om det inte ska klassas som ett misslyckande är det få händelser som kommer att klara det nålsögat framöver.

Även om det här är en av de större myndighetsmissarna på länge är det i sak positivt att kravet inte kommer att genomföras. Målsättningen att minska hushållens skulder och lägga grunden för en sparande- och amorteringskultur är det inget fel på. Men amorteringskravet angriper problemet från fel håll och kommer därför heller inte att lösa det. Däremot lär kravet om det hade genomförts ha höjt trösklarna för unga att ta sig in på bostadsmarknaden ytterligare.

För att komma åt den lånekultur som är utbredd behöver man börja i rätt ände. Att införa en förmånlig sparandeform som är bundet till framtida bostadsköp för unga, upp till exempelvis 30 år, är ett förslag som har stor potential. Systemet finns i Norge och har där medfört att landets unga har lagt undan miljarder kronor för bostadsköp. Och när bostaden väl har köpts väljer ungdomarna i vårt grannland att amortera.

Därtill bör ränteavdraget avvecklas. Det är ingenting som kan ske över en natt, det måste fasas ut över en ganska lång tid för att inte få allvarliga konsekvenser för de hushåll som redan är hårt belånade. Men även om det görs över en 30-årsperiod skulle det sända en viktig signal att lån inte premieras framför sparande.

Också reavinstbeskattningen, som i praktiken har blivit en skatt på att flytta, behöver tas bort. Dessa förslag, tillsammans med snabbare byggprocesser, skulle kunna lägga grunden för en sundare bostadsmarknad. Dagens system, inte minst på grund av den negativa räntepolitiken, premierar höga lån och gör det dyrt att flytta. Därför säljs färre bostäder vilket gör att priserna på de bostäder som säljs blir ännu högre.

Ett system som premierar sparande och amorteringar istället för lån och som inte gör det till en förlustaffär att flytta skulle kunna göra underverk. Ett amorteringskrav skulle däremot riskera att göra situationen värre. FI:s monumentala blunder är därför en välsignelse – om än i en pinsam förklädnad. Regeringen bör därför inte tillmötesgå myndighetens begäran om ett tydligare mandat att införa reglerna.

Daniel Persson

Det blir inget amorteringskrav. Finansinspektionen (FI) har efter en remissrunda insett att gällande lagstiftning inte ger myndigheten rätt att införa kravet. Det är en sällsynt dålig hantering av en fråga som berör väldigt många.

Hur FI kan uppbåda kraften att påstå att det hela inte är ett misslyckande är anmärkningsvärt. Myndigheten såg ett allmänt erkänt problem – hushållens ökande skuldsättning – och fann en lösning – att reglera förhållandet mellan långivare och låntagare. Myndigheten satte ett datum för när de nya reglerna skulle börja gälla, 1 augusti 2015, och skickade sedan ut det hela på remiss.

Under tiden anpassade människor sig efter de nya reglerna. Hem såldes och hem köptes. Priserna pressades upp ytterligare. Då meddelar FI att amorteringskravet inte kommer att genomföras eftersom myndigheten visst inte har rätt att göra det. Om det inte ska klassas som ett misslyckande är det få händelser som kommer att klara det nålsögat framöver.

Även om det här är en av de större myndighetsmissarna på länge är det i sak positivt att kravet inte kommer att genomföras. Målsättningen att minska hushållens skulder och lägga grunden för en sparande- och amorteringskultur är det inget fel på. Men amorteringskravet angriper problemet från fel håll och kommer därför heller inte att lösa det. Däremot lär kravet om det hade genomförts ha höjt trösklarna för unga att ta sig in på bostadsmarknaden ytterligare.

För att komma åt den lånekultur som är utbredd behöver man börja i rätt ände. Att införa en förmånlig sparandeform som är bundet till framtida bostadsköp för unga, upp till exempelvis 30 år, är ett förslag som har stor potential. Systemet finns i Norge och har där medfört att landets unga har lagt undan miljarder kronor för bostadsköp. Och när bostaden väl har köpts väljer ungdomarna i vårt grannland att amortera.

Därtill bör ränteavdraget avvecklas. Det är ingenting som kan ske över en natt, det måste fasas ut över en ganska lång tid för att inte få allvarliga konsekvenser för de hushåll som redan är hårt belånade. Men även om det görs över en 30-årsperiod skulle det sända en viktig signal att lån inte premieras framför sparande.

Också reavinstbeskattningen, som i praktiken har blivit en skatt på att flytta, behöver tas bort. Dessa förslag, tillsammans med snabbare byggprocesser, skulle kunna lägga grunden för en sundare bostadsmarknad. Dagens system, inte minst på grund av den negativa räntepolitiken, premierar höga lån och gör det dyrt att flytta. Därför säljs färre bostäder vilket gör att priserna på de bostäder som säljs blir ännu högre.

Ett system som premierar sparande och amorteringar istället för lån och som inte gör det till en förlustaffär att flytta skulle kunna göra underverk. Ett amorteringskrav skulle däremot riskera att göra situationen värre. FI:s monumentala blunder är därför en välsignelse – om än i en pinsam förklädnad. Regeringen bör därför inte tillmötesgå myndighetens begäran om ett tydligare mandat att införa reglerna.

Daniel Persson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.