21 jan 2015 06:00

23 jan 2015 14:47

Byråkrati skadar vården

Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) generaldirektör Gunilla Hult Backlund skriver på DN Debatt (20/1) att överdriven byråkrati i vården äventyrar patientsäkerheten. Den dokumentation som i teorin är tänkt att göra vården bättre kan i praktiken ha motsatt effekt.

Dokumentation som patientjournaler används i kommunikationen läkare emellan. Det är nödvändigt men alltför omfattande krav leder till svåröverblickbara journaler. Då kommunikationen blir mindre kärnfull blir det svårare att uttyda vad som är central information. I värsta fall kan det leda till att det görs en felaktig bedömning av patientens vårdbehov.

Hult Backlund understryker att patienter ska ses som en resurs och en medaktör i vården. Bristande dokumentation brukar sägas försvåra patienters inflytande, ett inflytande de enligt hälso- och sjukvårdslagen har rätt till. Men väl ofta sätts det likhetstecken mellan bristande och för lite dokumentation.

Det viktigaste är att dokumentation är kärnfull och främst syftar till att underlätta för läkaren att utföra det patientnära kliniska arbetet. Detta försvåras sannolikt av att journalerna kan användas för att ställa läkare till svars vid misstanke av behandlingsfel. Ett omfattande journalskrivande kan bli ett sätt att hålla ryggen fri.

Det finns flera förklaringar till överbyråkratiseringen inom vården. Även fast Hult Backlund inte nämner New Public Management (NPM) går hennes artikel att se som en kritik mot denna styrmodell. Begreppet brukar användas för att karaktärisera de senaste två decenniernas organisatoriska förändringar i offentlig sektor som syftat till ”bättre effektivitet” och ”bättre styrning och uppföljning”.

NPM beskrivs ibland felaktigt som en motsats till byråkrati. Faktum är att dess styrmodeller är beroende av omfattande dokumentation som används till uppföljning och utveckling av verksamheten. Dokumentationskraven signalerar att läkarna måste hållas efter, vilket dock undergräver deras yrkesetik och professionalitet.

Inte sällan går det att läsa om läkarbristen i Sverige. Faktum är att vi tillhör de länder som har flest läkare per tusen invånare. Problemet är att läkare i genomsnitt lägger mindre än hälften av sin tid på patienten. För mycket tid går i stället till administration. Viss byråkrati är ofrånkomlig och exempelvis remisser kan bara läkaren skriva.

Läkarna är den dyraste personalkategorin inom vården. För att uppnå bättre kostnadseffektivitet bör vi låta läkare vara just läkare. Att anställa fler läkarsekreterare som kan avlasta i administrationen vore kostnadseffektivt. Eller så minskar vi helt enkelt på dokumentationskraven.

Den offentliga sektorn kommer behöva effektiviseras om vi inte ska tvingas skjuta skatterna än mer i höjden. Och i tider då allt ska mätas, kvalitetsregisteras och dokumenteras är det bra att en av våra myndigheter som är tillsatt för att göra just detta påvisar hur kontrollerandet kan gå till överdrift.

Erik Hagström

Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) generaldirektör Gunilla Hult Backlund skriver på DN Debatt (20/1) att överdriven byråkrati i vården äventyrar patientsäkerheten. Den dokumentation som i teorin är tänkt att göra vården bättre kan i praktiken ha motsatt effekt.

Dokumentation som patientjournaler används i kommunikationen läkare emellan. Det är nödvändigt men alltför omfattande krav leder till svåröverblickbara journaler. Då kommunikationen blir mindre kärnfull blir det svårare att uttyda vad som är central information. I värsta fall kan det leda till att det görs en felaktig bedömning av patientens vårdbehov.

Hult Backlund understryker att patienter ska ses som en resurs och en medaktör i vården. Bristande dokumentation brukar sägas försvåra patienters inflytande, ett inflytande de enligt hälso- och sjukvårdslagen har rätt till. Men väl ofta sätts det likhetstecken mellan bristande och för lite dokumentation.

Det viktigaste är att dokumentation är kärnfull och främst syftar till att underlätta för läkaren att utföra det patientnära kliniska arbetet. Detta försvåras sannolikt av att journalerna kan användas för att ställa läkare till svars vid misstanke av behandlingsfel. Ett omfattande journalskrivande kan bli ett sätt att hålla ryggen fri.

Det finns flera förklaringar till överbyråkratiseringen inom vården. Även fast Hult Backlund inte nämner New Public Management (NPM) går hennes artikel att se som en kritik mot denna styrmodell. Begreppet brukar användas för att karaktärisera de senaste två decenniernas organisatoriska förändringar i offentlig sektor som syftat till ”bättre effektivitet” och ”bättre styrning och uppföljning”.

NPM beskrivs ibland felaktigt som en motsats till byråkrati. Faktum är att dess styrmodeller är beroende av omfattande dokumentation som används till uppföljning och utveckling av verksamheten. Dokumentationskraven signalerar att läkarna måste hållas efter, vilket dock undergräver deras yrkesetik och professionalitet.

Inte sällan går det att läsa om läkarbristen i Sverige. Faktum är att vi tillhör de länder som har flest läkare per tusen invånare. Problemet är att läkare i genomsnitt lägger mindre än hälften av sin tid på patienten. För mycket tid går i stället till administration. Viss byråkrati är ofrånkomlig och exempelvis remisser kan bara läkaren skriva.

Läkarna är den dyraste personalkategorin inom vården. För att uppnå bättre kostnadseffektivitet bör vi låta läkare vara just läkare. Att anställa fler läkarsekreterare som kan avlasta i administrationen vore kostnadseffektivt. Eller så minskar vi helt enkelt på dokumentationskraven.

Den offentliga sektorn kommer behöva effektiviseras om vi inte ska tvingas skjuta skatterna än mer i höjden. Och i tider då allt ska mätas, kvalitetsregisteras och dokumenteras är det bra att en av våra myndigheter som är tillsatt för att göra just detta påvisar hur kontrollerandet kan gå till överdrift.

Erik Hagström

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.