02 dec 2014 06:00

07 jan 2015 12:04

Bit ihop och kom igen

Svensk politik står av allt att döma och väger just nu. Enligt Statistiska centralbyråns (SCB) partisympatiundersökning samlar Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu 39,4 procent av väljarstödet medan Alliansen är nere på 39,2 procent.

För närvarande hänger ett extra val över svensk politik likt ett damoklessvärd och det är inte konstigt om SCB:s undersökning tilldrar sig ett stort intresse. Inte minst uppgiften att Sverigedemokraterna backar en halv procentenhet till 12,4 procent lär inte gå någon förbi. Måhända är det ett tecken på att förlusten av partiledaren Jimmie Åkesson ger sig till känna i väljarstödet. Mest sannolikt är dock fortfarande att nedgången beror på att det även fortsatt är svårt att korrekt mäta stödet för SD.

Svårigheten är tätt förknippat med motsvarande problem för MP. De gröna väljarna drivs av en ideologisk, intellektuell övertygelse om att de ska rädda samhället. Det kan man naturligtvis ha än den ena, än den andra åsikten om, men det leder till ett stort samhällsengagemang hos dessa människor.

MP-väljarna är i högre utsträckning än genomsnittet beredda att till exempel svara på frågor om deras partisympatier. Det gör att de blir överrepresenterade i mätningarna. Det fungerar likadant med SD:s väljare –men i motsatt riktning. De har generellt ett väsentligt lägre förtroende för såväl opinionsinstitut som myndigheter och är också mindre benägna att ställa upp när de ringer. Därför blir de underrepresenterade i mätningarna.

Någon konspiration går inte att tala om. Opinionsinstitut vill inget annat än att mäta rätt, och det institut som knäcker gåtan hur stödet för SD korrekt ska beräknas lär bli marknadsledande i Sverige.

Av sympatiundersökningen framgår också att Feministiskt initiativs väljare börjar återvända till sina tidigare hemvister i främst MP och Vänsterpartiet. I och för sig inte förvånande men det innebär också att Gudrun Schyman (FI) knappast hoppas på ett extra val.

Kanske är undersökningens egentliga förvåning att Annie Lööf och Centerpartiet inte har straffats hårdare av väljarna. Lööf gick visserligen stärkt ur valrörelsen och har gjort en del goda insatser sedan valet, men hon står också för eftervalperiodens mest makabra utspel –att det bör lagstiftas mot att partier röstar på andra budgetförslag än det egna. Många väljare lär vara upprörda över Centerledarens uppenbara motvilja mot att skapa majoritet bakom Alliansens budget. Tanken att lagstifta om hur parlamentariker ska rösta är dessutom främmande i en demokrati. Centerns utveckling är just nu osäker.

Kristdemokraterna har inte hörts av sedan valet och tappar nästan en procentenhet i mätningen. Jan Björklund (FP) verkar för allt fler kännas som en lam om än folkpartistisk anka och FP tappar något. Moderaterna går svagt framåt med 0,9 procentenheter.

Till synes har det politiska landskapet inte skiftat i någon märkvärdig omfattning sedan valet. Det bör vara anledning nog för partierna att bita ihop och göra det bästa av situationen så som den är.

Daniel Persson

Svensk politik står av allt att döma och väger just nu. Enligt Statistiska centralbyråns (SCB) partisympatiundersökning samlar Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu 39,4 procent av väljarstödet medan Alliansen är nere på 39,2 procent.

För närvarande hänger ett extra val över svensk politik likt ett damoklessvärd och det är inte konstigt om SCB:s undersökning tilldrar sig ett stort intresse. Inte minst uppgiften att Sverigedemokraterna backar en halv procentenhet till 12,4 procent lär inte gå någon förbi. Måhända är det ett tecken på att förlusten av partiledaren Jimmie Åkesson ger sig till känna i väljarstödet. Mest sannolikt är dock fortfarande att nedgången beror på att det även fortsatt är svårt att korrekt mäta stödet för SD.

Svårigheten är tätt förknippat med motsvarande problem för MP. De gröna väljarna drivs av en ideologisk, intellektuell övertygelse om att de ska rädda samhället. Det kan man naturligtvis ha än den ena, än den andra åsikten om, men det leder till ett stort samhällsengagemang hos dessa människor.

MP-väljarna är i högre utsträckning än genomsnittet beredda att till exempel svara på frågor om deras partisympatier. Det gör att de blir överrepresenterade i mätningarna. Det fungerar likadant med SD:s väljare –men i motsatt riktning. De har generellt ett väsentligt lägre förtroende för såväl opinionsinstitut som myndigheter och är också mindre benägna att ställa upp när de ringer. Därför blir de underrepresenterade i mätningarna.

Någon konspiration går inte att tala om. Opinionsinstitut vill inget annat än att mäta rätt, och det institut som knäcker gåtan hur stödet för SD korrekt ska beräknas lär bli marknadsledande i Sverige.

Av sympatiundersökningen framgår också att Feministiskt initiativs väljare börjar återvända till sina tidigare hemvister i främst MP och Vänsterpartiet. I och för sig inte förvånande men det innebär också att Gudrun Schyman (FI) knappast hoppas på ett extra val.

Kanske är undersökningens egentliga förvåning att Annie Lööf och Centerpartiet inte har straffats hårdare av väljarna. Lööf gick visserligen stärkt ur valrörelsen och har gjort en del goda insatser sedan valet, men hon står också för eftervalperiodens mest makabra utspel –att det bör lagstiftas mot att partier röstar på andra budgetförslag än det egna. Många väljare lär vara upprörda över Centerledarens uppenbara motvilja mot att skapa majoritet bakom Alliansens budget. Tanken att lagstifta om hur parlamentariker ska rösta är dessutom främmande i en demokrati. Centerns utveckling är just nu osäker.

Kristdemokraterna har inte hörts av sedan valet och tappar nästan en procentenhet i mätningen. Jan Björklund (FP) verkar för allt fler kännas som en lam om än folkpartistisk anka och FP tappar något. Moderaterna går svagt framåt med 0,9 procentenheter.

Till synes har det politiska landskapet inte skiftat i någon märkvärdig omfattning sedan valet. Det bör vara anledning nog för partierna att bita ihop och göra det bästa av situationen så som den är.

Daniel Persson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.