12 nov 2014 06:00

07 jan 2015 12:04

Är detta förenligt med god livskvalitet?

INSÄNDARE: Äldreomsorg”Upprörd pensionär”

Läste med bestörtning och tårar onsdagen den 5 november om det äldre paret som nekats plats i särskilt boende. Efter att de fått rätt av förvaltningsrätten tänker Mariestads kommun överklaga!

Vart tar alla fina löften om en trygg och harmonisk ålderdom vägen? Det borde vara självklart att när man inte orkar att själv ta sig ut från sitt hem eller sköta de vardagliga sysslorna så ska man ha rätt att välja att bo på trygghetsboende om man så önskar.

Har bekanta som visserligen får hem mat och hjälp med medicin några gånger om dagen, men de korta besök av hemtjänsten och timmarna däremellan är långa och isolerande. Är det förenligt med god livskvalitet på ålderns höst efter ett långt och slitsamt liv?

Hur tänker ni som beslutar i detta, när individens önskemål och behov verkar nonchaleras. För mig är sådant hjärtlöst och oempatiskt! Själv är jag ”bara” 72 år och klarar mitt liv utan bekymmer. Men hur kommer det att se ut om jag inte gör det längre?

Drabbas man av demenssjukdom har vi fina demensboenden, vilket är bra. Men om det är kroppen som ger sig, vad erbjuds då? Blir det ett isolerat liv med en smaklös matlåda eller möjligen ett trivsamt boende med sällskap vid matbordet? Vid första alternativet tror jag kyrkogården är bättre!

Vi är många som undrar och alla blir vi gamla om vi får leva.

Vart tar alla fina löften om en trygg och harmonisk ålderdom vägen? Det borde vara självklart att när man inte orkar att själv ta sig ut från sitt hem eller sköta de vardagliga sysslorna så ska man ha rätt att välja att bo på trygghetsboende om man så önskar.

Har bekanta som visserligen får hem mat och hjälp med medicin några gånger om dagen, men de korta besök av hemtjänsten och timmarna däremellan är långa och isolerande. Är det förenligt med god livskvalitet på ålderns höst efter ett långt och slitsamt liv?

Hur tänker ni som beslutar i detta, när individens önskemål och behov verkar nonchaleras. För mig är sådant hjärtlöst och oempatiskt! Själv är jag ”bara” 72 år och klarar mitt liv utan bekymmer. Men hur kommer det att se ut om jag inte gör det längre?

Drabbas man av demenssjukdom har vi fina demensboenden, vilket är bra. Men om det är kroppen som ger sig, vad erbjuds då? Blir det ett isolerat liv med en smaklös matlåda eller möjligen ett trivsamt boende med sällskap vid matbordet? Vid första alternativet tror jag kyrkogården är bättre!

Vi är många som undrar och alla blir vi gamla om vi får leva.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.