08 nov 2014 06:00

07 jan 2015 12:03

Slå metallhälarna i järn

Vanligtvis har gravskändning politiska eller religiösa förtecken. Men på senare tid har åverkan på gravmonument fått ytterligare en karaktär –vanlig enkel stöld för ekonomisk vinning. Gravvårdar med utsmyckningar av koppar eller mässing riskerar att sågas bort och säljas till någon mindre nogräknad handlare av metallskrot.

Metallstölder är ett samhällsekonomiskt gissel som måste upphöra och det snarast. Därför är det utredningsförslag (SOU 2014:72 Handel med begagnade varor och skrot) om kontantförbud i skrothandeln, som nu ligger på regeringens bord, ett mycket välkommet initiativ. Förbudet välkomnas också av skrothandlarnas egen organisation Återvinningsindustrierna.

Svenska Järn- och Metalskrothandlareföreningens medlemsföretag har från och med år 2013 förbundit sig att inte köpa metallskrot mot kontant betalning. Det är i linje med utredningens förslag som vill förbjuda betalning med check, postväxel eller kontanter för att öka transaktionernas spårbarhet.

Branschens frivilliga åtagande är bra, men problemet är att bara omkring 150, av de uppskattningsvis 1 000 till 2 000 skrotföretag som beräknas finnas i landet, är organiserade i någon branschförening.

TV 4:s ”Kalla Fakta” visade, i ett program från april i fjol, att 15 av 21 besökta skrothandlare inte var främmande för att betala kontant. De är dessa mindre nogräknade handlare, stora som små, som gör det möjligt att få avsättning för stulna metallföremål.

För ca 38 kronor per kilo blir det intressant att stjäla hela trummor med elkabel från ledningsbyggen, vandalisera gravplatser och kyrkor. Det finns exempel på hur takplåt av koppas stulits från kyrktak. Det visar vilket besvär tjuvarna är beredda att göra sig för lite kontanter i näven.

Samhällsekonomiskt mer allvarliga är stölder av jordledningar längs järnvägsrälsar. Där stannar inte kostnaden vid reparationer och nyinstallation. Det har hänt flera gånger att tåg har tvingats ställas in på grund av stölder längs spåren. Utredningen anger Trafikverkets kostnader för dessa stölder till omkring 120 miljoner kronor per år. Samhällskostnaden är dock betydligt högre. Trafikverket bedömer samhällskostnaden för en enskild stöld i mars 2012 till hela 150 miljoner kronor.

Den här typen av stölder gränsar till sabotage, även om uppsåtet bara är att stjäla koppar. Med hänsyn till brottens allvarliga konsekvenserna förtjänar dessa stölder att bestraffas hårdare.

Utöver ett kontantförbud föreslår utredningen också att skrothandel ska kräva tillstånd. Ett mycket rimligt krav, med tanke på hur många handlare som inte är medlemmar i branschorganisationerna. Förhoppningsvis kan dessa enkla regeländringar rensa ut oseriösa skrothandlare och minska häleriet.

I England har man minskat metallstölderna med 80 procent genom att införa kontantförbud och skrothandlartillstånd. Förhoppningsvis kan vi se fram emot samma resultat i Sverige. Stölderna kan ju inte annat än minska om det blir svårare att omsätta stulna metaller till kontanter.

Greger Ekman

Vanligtvis har gravskändning politiska eller religiösa förtecken. Men på senare tid har åverkan på gravmonument fått ytterligare en karaktär –vanlig enkel stöld för ekonomisk vinning. Gravvårdar med utsmyckningar av koppar eller mässing riskerar att sågas bort och säljas till någon mindre nogräknad handlare av metallskrot.

Metallstölder är ett samhällsekonomiskt gissel som måste upphöra och det snarast. Därför är det utredningsförslag (SOU 2014:72 Handel med begagnade varor och skrot) om kontantförbud i skrothandeln, som nu ligger på regeringens bord, ett mycket välkommet initiativ. Förbudet välkomnas också av skrothandlarnas egen organisation Återvinningsindustrierna.

Svenska Järn- och Metalskrothandlareföreningens medlemsföretag har från och med år 2013 förbundit sig att inte köpa metallskrot mot kontant betalning. Det är i linje med utredningens förslag som vill förbjuda betalning med check, postväxel eller kontanter för att öka transaktionernas spårbarhet.

Branschens frivilliga åtagande är bra, men problemet är att bara omkring 150, av de uppskattningsvis 1 000 till 2 000 skrotföretag som beräknas finnas i landet, är organiserade i någon branschförening.

TV 4:s ”Kalla Fakta” visade, i ett program från april i fjol, att 15 av 21 besökta skrothandlare inte var främmande för att betala kontant. De är dessa mindre nogräknade handlare, stora som små, som gör det möjligt att få avsättning för stulna metallföremål.

För ca 38 kronor per kilo blir det intressant att stjäla hela trummor med elkabel från ledningsbyggen, vandalisera gravplatser och kyrkor. Det finns exempel på hur takplåt av koppas stulits från kyrktak. Det visar vilket besvär tjuvarna är beredda att göra sig för lite kontanter i näven.

Samhällsekonomiskt mer allvarliga är stölder av jordledningar längs järnvägsrälsar. Där stannar inte kostnaden vid reparationer och nyinstallation. Det har hänt flera gånger att tåg har tvingats ställas in på grund av stölder längs spåren. Utredningen anger Trafikverkets kostnader för dessa stölder till omkring 120 miljoner kronor per år. Samhällskostnaden är dock betydligt högre. Trafikverket bedömer samhällskostnaden för en enskild stöld i mars 2012 till hela 150 miljoner kronor.

Den här typen av stölder gränsar till sabotage, även om uppsåtet bara är att stjäla koppar. Med hänsyn till brottens allvarliga konsekvenserna förtjänar dessa stölder att bestraffas hårdare.

Utöver ett kontantförbud föreslår utredningen också att skrothandel ska kräva tillstånd. Ett mycket rimligt krav, med tanke på hur många handlare som inte är medlemmar i branschorganisationerna. Förhoppningsvis kan dessa enkla regeländringar rensa ut oseriösa skrothandlare och minska häleriet.

I England har man minskat metallstölderna med 80 procent genom att införa kontantförbud och skrothandlartillstånd. Förhoppningsvis kan vi se fram emot samma resultat i Sverige. Stölderna kan ju inte annat än minska om det blir svårare att omsätta stulna metaller till kontanter.

Greger Ekman

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.