07 aug 2014 04:00

07 jan 2015 12:14

Vänstern spårar ur

Bland stockholmare finns en övertro på att vad glesbygden behöver är just järnväg. Det står i bjärt kontrast till uppfattningarna hos flertalet som faktiskt bor där. Oavsett om det är i Norrland, Småland, på Östersjöns öar eller på annat håll bortom storstadens myller. Boende på landsbygden prioriterar vägar och möjlighet att ta sig till alla orter och byar före järnväg. Och det är inte konstigt.

Järnväg är ett förträffligt transportmedel, men den gör inte att man kommer ut utanför de stora transportstråken. Transporter mellan större orter klarar järnvägen galant, men sedan är det stopp när man ska vidare. Det vet man om man bor i den verkligheten.

Även erfarenheterna av investeringarna i Botniabanan borde förskräcka. Trots att projektet blev enormt mycket dyrare än beräknat: 26 miljarder kronor istället för budgeterade elva så uppnås inte de avsedda restidförkortningarna enligt Riksrevisionens granskning.

Ser man på konsekvenserna för de berörda regionerna kan man fråga sig hur mycket av resurserna för vägar som järnvägsutbyggnaden tillåtits sluka. Genom samma län som Botniabanan går har E4:an, matarleden som passerar genom hela Sverige från Helsingborg i söder till Haparanda i norr, sina absolut sämsta delar.

Där ligger man långt efter i utbyggnadstakt av säkrare vägsträckor med 2+1-filer, vägen går fortfarande i låg fart genom många små samhällen, det saknas planfria korsningar med mera. Det är sådant som i princip åtgärdats överallt längs resten av vägens sträckning. Det kanske är en slump, men det är inte ett nollsummespel var statens investeringsmiljarder hamnar. Alla regioner ska få sitt och då får knappast någon både stora järnvägsprojekt och nödvändiga vägar.

Den bakgrunden bör man ha med när man läser Vänsterpartiets nya program för järnvägstrafiken i norra Sverige. Bland annat vill man bygga Norrbotniabanan mellan Umeå och Luleå, förstatliga och kraftigt utöka järnvägsunderhållet, återförstatliga trafiken, upprusta småbanor med mera. Med det noterat bör man pausa och fundera. Går det verkligen att få allt på en gång? Vad är det viktigaste? Kommer jag till mitt jobb när vägen inte underhålls? Vad händer med mitt jobb när statsbudgeten körts i sank och skatterna chockhöjts för att det spendervilliga Vänsterpartiet blivit regerings- eller stödparti?

Farhågorna är inte orimliga. När Vänsterpartiet tvingas välja blir det oftast både och. Det kanske fungerar i opposition utan ansvar men i regeringsställning slutar det antingen med partisplittring och sönderfall eller regeringskris och statsbankrutt. Den risken är knappast värt att ta med Sverige. Alldeles oavsett hur vacker stockholmarna tycker glesbygden är när de ser den genom sitt kupéfönster på väg någon annanstans.

Järnväg är ett förträffligt transportmedel, men den gör inte att man kommer ut utanför de stora transportstråken. Transporter mellan större orter klarar järnvägen galant, men sedan är det stopp när man ska vidare. Det vet man om man bor i den verkligheten.

Även erfarenheterna av investeringarna i Botniabanan borde förskräcka. Trots att projektet blev enormt mycket dyrare än beräknat: 26 miljarder kronor istället för budgeterade elva så uppnås inte de avsedda restidförkortningarna enligt Riksrevisionens granskning.

Ser man på konsekvenserna för de berörda regionerna kan man fråga sig hur mycket av resurserna för vägar som järnvägsutbyggnaden tillåtits sluka. Genom samma län som Botniabanan går har E4:an, matarleden som passerar genom hela Sverige från Helsingborg i söder till Haparanda i norr, sina absolut sämsta delar.

Där ligger man långt efter i utbyggnadstakt av säkrare vägsträckor med 2+1-filer, vägen går fortfarande i låg fart genom många små samhällen, det saknas planfria korsningar med mera. Det är sådant som i princip åtgärdats överallt längs resten av vägens sträckning. Det kanske är en slump, men det är inte ett nollsummespel var statens investeringsmiljarder hamnar. Alla regioner ska få sitt och då får knappast någon både stora järnvägsprojekt och nödvändiga vägar.

Den bakgrunden bör man ha med när man läser Vänsterpartiets nya program för järnvägstrafiken i norra Sverige. Bland annat vill man bygga Norrbotniabanan mellan Umeå och Luleå, förstatliga och kraftigt utöka järnvägsunderhållet, återförstatliga trafiken, upprusta småbanor med mera. Med det noterat bör man pausa och fundera. Går det verkligen att få allt på en gång? Vad är det viktigaste? Kommer jag till mitt jobb när vägen inte underhålls? Vad händer med mitt jobb när statsbudgeten körts i sank och skatterna chockhöjts för att det spendervilliga Vänsterpartiet blivit regerings- eller stödparti?

Farhågorna är inte orimliga. När Vänsterpartiet tvingas välja blir det oftast både och. Det kanske fungerar i opposition utan ansvar men i regeringsställning slutar det antingen med partisplittring och sönderfall eller regeringskris och statsbankrutt. Den risken är knappast värt att ta med Sverige. Alldeles oavsett hur vacker stockholmarna tycker glesbygden är när de ser den genom sitt kupéfönster på väg någon annanstans.

  • Per Selstam

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.