30 jun 2014 06:00

07 jan 2015 11:59

Alla vill sätta agendan

I Almedalen för fyra år sedan lade Gudrun Schyman 100 000 kronor på en grill och tände på. Det var inför valet 2010. Sedan dess har Schymans parti Feministiskt initiativ ändrat kampanjstrategi till att bjuda in sig att prata politik hemma i folks vardagsrum och lyckades också ta ett mandat i Europarlamentet i valet i maj. Hur det går i riksdagsvalet återstår att se. Först bär det återigen av till Almedalen och politikerveckan som inleds på söndagen.

Vilket budskap ville Schyman föra fram med den provocerande och därmed effektiva metoden att bokstavligen bränna pr-kassan? Att det handlade om löneskillnader minns knappt någon. Men det är inte heller poängen när politiken handlar alltmer om person och identitet. Det handlar om att bryta igenom bruset, ta plats i media och få privilegiet att formulera problemen – att bli den som sätter agendan.

För det syftet är Almedalen en vecka om året en skådeplats där partier, fackförbund och intresseorganisationer samlas. Inte minst ett valår blir kampen om dagordningen hård.

Inte bara partierna håller sig därför med valmanifest. Det gör även flera fackförbund. ”Sverige ska vara ett land i full sysselsättning med en arbetsmarknad där schysta villkor gäller. Därför kommer LO att gå till val med målet att byta regering 2014”, meddelade LO:s styrelse i slutet av förra sommaren inför årets riksdagsval. Visst, den långa relationen mellan LO och Socialdemokraterna och de 6 miljoner kronor LO årligen ger till S är ingen hemlighet. Så har det av tradition varit, men det finns ändå någonting felaktigt ur demokratisk synvinkel i att den som är med i facket också måste bidra till att stödja ett parti. Av alla de LO-anslutna som till exempel jobbar inom restaurangbranschen, och riskerar bli av med jobbet om krogmomsen höjs, kan ett regeringsskifte knappast vara självklart.

Som Östersunds-Postens ledarsida påpekade (23/6) är det också ganska märkligt att ett av Sveriges största fackförbund, Unionen, i sin framtagna valplattform helt saknar perspektiv för landsbygden.

Också organisationer som Forum för Idéburna organisationer med social inriktning har formulerat ett valprogram, vilket Svenska Dagbladets ledarsida påpekar (9/5). Organisationen tar förvisso inte ställning partipolitiskt, men exemplet illustrerar väl att inte bara Gudrun Schyman har letat sig in i folks vardagsrum. Staten och samhället, politiken och det personliga sammanblandas alltmer.

Visst bränns det pengar i Almedalen, men vad som torde oroa mer är avsaknaden av förmåga att se samhället som något annat än makt och enskilda politiska sakfrågor. Skolans kris är ett typexempel på att allt inte enbart handlar om politik, utan även om personligt ansvar.

Förhoppningsvis talar nu ändå någon av partiledarna i Almedalen om en sammanhållen idé kring hur de med politiken vill möta samhällsutmaningarna på områden som skola, bostäder och landsbygdens förutsättningar – och om vilka områden som istället mår bäst av att politiken inte letar sig in, trots att särintressen försöker sätta dem på agendan.

Amelie Langby

I Almedalen för fyra år sedan lade Gudrun Schyman 100 000 kronor på en grill och tände på. Det var inför valet 2010. Sedan dess har Schymans parti Feministiskt initiativ ändrat kampanjstrategi till att bjuda in sig att prata politik hemma i folks vardagsrum och lyckades också ta ett mandat i Europarlamentet i valet i maj. Hur det går i riksdagsvalet återstår att se. Först bär det återigen av till Almedalen och politikerveckan som inleds på söndagen.

Vilket budskap ville Schyman föra fram med den provocerande och därmed effektiva metoden att bokstavligen bränna pr-kassan? Att det handlade om löneskillnader minns knappt någon. Men det är inte heller poängen när politiken handlar alltmer om person och identitet. Det handlar om att bryta igenom bruset, ta plats i media och få privilegiet att formulera problemen – att bli den som sätter agendan.

För det syftet är Almedalen en vecka om året en skådeplats där partier, fackförbund och intresseorganisationer samlas. Inte minst ett valår blir kampen om dagordningen hård.

Inte bara partierna håller sig därför med valmanifest. Det gör även flera fackförbund. ”Sverige ska vara ett land i full sysselsättning med en arbetsmarknad där schysta villkor gäller. Därför kommer LO att gå till val med målet att byta regering 2014”, meddelade LO:s styrelse i slutet av förra sommaren inför årets riksdagsval. Visst, den långa relationen mellan LO och Socialdemokraterna och de 6 miljoner kronor LO årligen ger till S är ingen hemlighet. Så har det av tradition varit, men det finns ändå någonting felaktigt ur demokratisk synvinkel i att den som är med i facket också måste bidra till att stödja ett parti. Av alla de LO-anslutna som till exempel jobbar inom restaurangbranschen, och riskerar bli av med jobbet om krogmomsen höjs, kan ett regeringsskifte knappast vara självklart.

Som Östersunds-Postens ledarsida påpekade (23/6) är det också ganska märkligt att ett av Sveriges största fackförbund, Unionen, i sin framtagna valplattform helt saknar perspektiv för landsbygden.

Också organisationer som Forum för Idéburna organisationer med social inriktning har formulerat ett valprogram, vilket Svenska Dagbladets ledarsida påpekar (9/5). Organisationen tar förvisso inte ställning partipolitiskt, men exemplet illustrerar väl att inte bara Gudrun Schyman har letat sig in i folks vardagsrum. Staten och samhället, politiken och det personliga sammanblandas alltmer.

Visst bränns det pengar i Almedalen, men vad som torde oroa mer är avsaknaden av förmåga att se samhället som något annat än makt och enskilda politiska sakfrågor. Skolans kris är ett typexempel på att allt inte enbart handlar om politik, utan även om personligt ansvar.

Förhoppningsvis talar nu ändå någon av partiledarna i Almedalen om en sammanhållen idé kring hur de med politiken vill möta samhällsutmaningarna på områden som skola, bostäder och landsbygdens förutsättningar – och om vilka områden som istället mår bäst av att politiken inte letar sig in, trots att särintressen försöker sätta dem på agendan.

Amelie Langby

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.