19 apr 2014 06:00

07 jan 2015 12:11

Förstatligande för enkel lösning

När det kommer rapporter om att skolan brister, vårdköerna ringlar eller hemtjänsttimmarna tryter, då framkastas gång på gång förslaget om att förstatliga verksamheten.

Inte minst vad gäller bristande resultat och likvärdighet i skolan framställs kommunaliseringen 1991 som orsaken och ett återförstatligande som lösningen. Vad som egentligen menas med förstatligande förklaras sällan, utan det används snarare som en sinnebild för en likvärdig skola, vård och omsorg. Men behöver olikheter mellan kommuner i själva verket innebära orättvisor och otillräcklig likvärdighet?

Den frågan ställs uppfriskande nog i en debattartikel (DN 16/4) av ledamöterna i en av organisationen Sveriges Kommuner och landstings programberedningar. Artikelförfattarna vänder på perspektivet och menar att skillnader inte nödvändigtvis behöver vara negativt och att statlig detaljreglering snarast riskerar att hindra förbättringar. De är noga med att lyfta fram att alla olikheter inte heller är bra, och att det finns sådant, som exempelvis skillnader i överlevnad inom cancervården, som är direkt oacceptabelt.

Betryggande kvalitet i välfärden –eller rentav om du överlever eller inte –ska inte vara beroende av var i Sverige du bor. Det är en viktig princip. Däremot finns goda skäl att likt SKL-beredningen ifrågasätta om vägen dit går genom mer centralisering och att besluten flyttar längre från medborgarna, eller om det är en för enkel lösning.

Förutsättningarna i landet ser olika ut vad gäller geografi, åldersstruktur och boendemönster. För att dessa faktorer inte ska leda till sämre välfärd för vissa bör det kompenseras, vilket också sker genom det kommunala skatteutjämningssystemet där kommuner med större skatteunderlag ger till dem med mindre.

När besluten fattas nära medborgarna –eller i bästa fall av medborgarna själva tack vare valfrihetsreformerna –finns större möjlighet till lösningar som passar lokalt och individuellt. Staten kan och ska bidra med generella riktlinjer, men när det kommer till omfattande ingripanden för att rätta till sådant som brister i vissa kommuner riskerar det istället att leda till att de som ligger i framkant hämmas.

I grunden handlar det om synen på olikheter. Är olikheten per definition en orättvisa? Kan det istället vara en styrka att ta tillvara på? Eller till och med en drivkraft? För den som upplever sitt oförändrade tillstånd som sämre för att någon annans förändras till det bättre kommer den förenklade lösningen one size fits all alltid att vara lockande att tillgripa.

Olikheter kommer alltid att förekomma, men de behöver inte vara orättvisor. Frågorna som rimligen bör ställas är varför oacceptabla brister förekommer på vissa håll, skattekompensation till trots. Tar de lokalvalda kommunpolitikerna sitt ansvar och använder skattepengarna till skola, vård och omsorg på mest effektiva sätt? Eller försöker de förskjuta ansvaret till någon annan på bekostnad av medborgarnas lokala inflytande?

Amelie Langby

När det kommer rapporter om att skolan brister, vårdköerna ringlar eller hemtjänsttimmarna tryter, då framkastas gång på gång förslaget om att förstatliga verksamheten.

Inte minst vad gäller bristande resultat och likvärdighet i skolan framställs kommunaliseringen 1991 som orsaken och ett återförstatligande som lösningen. Vad som egentligen menas med förstatligande förklaras sällan, utan det används snarare som en sinnebild för en likvärdig skola, vård och omsorg. Men behöver olikheter mellan kommuner i själva verket innebära orättvisor och otillräcklig likvärdighet?

Den frågan ställs uppfriskande nog i en debattartikel (DN 16/4) av ledamöterna i en av organisationen Sveriges Kommuner och landstings programberedningar. Artikelförfattarna vänder på perspektivet och menar att skillnader inte nödvändigtvis behöver vara negativt och att statlig detaljreglering snarast riskerar att hindra förbättringar. De är noga med att lyfta fram att alla olikheter inte heller är bra, och att det finns sådant, som exempelvis skillnader i överlevnad inom cancervården, som är direkt oacceptabelt.

Betryggande kvalitet i välfärden –eller rentav om du överlever eller inte –ska inte vara beroende av var i Sverige du bor. Det är en viktig princip. Däremot finns goda skäl att likt SKL-beredningen ifrågasätta om vägen dit går genom mer centralisering och att besluten flyttar längre från medborgarna, eller om det är en för enkel lösning.

Förutsättningarna i landet ser olika ut vad gäller geografi, åldersstruktur och boendemönster. För att dessa faktorer inte ska leda till sämre välfärd för vissa bör det kompenseras, vilket också sker genom det kommunala skatteutjämningssystemet där kommuner med större skatteunderlag ger till dem med mindre.

När besluten fattas nära medborgarna –eller i bästa fall av medborgarna själva tack vare valfrihetsreformerna –finns större möjlighet till lösningar som passar lokalt och individuellt. Staten kan och ska bidra med generella riktlinjer, men när det kommer till omfattande ingripanden för att rätta till sådant som brister i vissa kommuner riskerar det istället att leda till att de som ligger i framkant hämmas.

I grunden handlar det om synen på olikheter. Är olikheten per definition en orättvisa? Kan det istället vara en styrka att ta tillvara på? Eller till och med en drivkraft? För den som upplever sitt oförändrade tillstånd som sämre för att någon annans förändras till det bättre kommer den förenklade lösningen one size fits all alltid att vara lockande att tillgripa.

Olikheter kommer alltid att förekomma, men de behöver inte vara orättvisor. Frågorna som rimligen bör ställas är varför oacceptabla brister förekommer på vissa håll, skattekompensation till trots. Tar de lokalvalda kommunpolitikerna sitt ansvar och använder skattepengarna till skola, vård och omsorg på mest effektiva sätt? Eller försöker de förskjuta ansvaret till någon annan på bekostnad av medborgarnas lokala inflytande?

Amelie Langby

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.