24 jan 2014 06:00

07 jan 2015 11:54

När kvantitet går före kvalitet

En halv miljon barn går i svenska förskolor. Enligt Skolverket är det idag i snitt 17 barn per förskolegrupp. Ungefär en femtedel av grupperna har 21 barn eller fler och just de allra största grupperna har blivit allt vanligare de senaste åren.

Strax innan jul tog Skolverket bort sin ditintills gällande riktlinje om att det max ska vara 15 barn i grupperna. Även om Skolverket hävdade att ”det är barnens behov som ska styra, inte en siffra”, så var det för alla andra uppenbart att orsaken helt enkelt var att riktlinjen har visat sig verkningslös –det var ju ändå få kommuner som följde den.

Signaleffekten av detta, när en riktlinje inte följs så ta bort den, ger tyvärr inte särskilt mycket incitament till kommunerna att förbättra situationen. Visserligen ger inte statistiken om gruppstorlekar någon generell information om hur många förskolelärare det finns per grupp. Men det ger ändå, tillsammans med Skolverkets brist på riktlinjer, en oroväckande bild av hur vi utvecklat en storskalighet i förskolan som inga föräldrar önskar sina barn. Hur förskolelärarna i dessa stora grupper, oavsett hur många de är, ska kunna arbeta för en lugn och trygg miljö och få tid att personligt anknyta till varje barn, är ett mysterium. Parallellt med utvecklingen av växande förskolegrupper sker en annan utveckling. Flera kommuner tittar idag på möjligheten att utöka den tid den som föräldraledig eller arbetslös får ha sitt barn på förskolan. Idag har barn till arbetslösa föräldrar och barn till föräldrar som har annat barn hemma rätt till 15 timmar förskola per vecka. Några kommuner, främst i storstadsregionerna, har redan infört en utökad möjlighet. I Botkyrka kommun, som med sina 86 000 invånare kan räknas som en god representant för en medelstor kommun i Sverige, kan dessa barn nu vara i förskolan upp till 35 timmar per vecka. Detta erbjudande har kostat kommunen 30 miljoner i ökade utgifter till förskolan per år. Det är inte osannolikt att förskolegrupperna i och med detta också har tillåtits att växa ytterligare för att hantera de nytillkomna barnen. Botkyrka har idag i snitt 20 barn per grupp.

Det är inte svårt att i den kontexten resonera över var vi borde lägga våra begränsade skattekronor. Om nu politikerna i Botkyrka ansåg att de hade 30 miljoner kronor i reformutrymme så skulle de pengarna kunna minska barngrupperna och göra en verklig skillnad för förskolelärarnas arbetsmiljö. Man måste fråga sig vilka konsekvenser det ger för kvaliteten när pengar läggs på att faktiskt öka antalet barn i förskolan snarare än att satsa på att de som går där ska få en något tryggare och lugnare miljö. En sådan prioritering drabbar inte bara förskolelärare och barn utan visar också på vad vissa politiker är villiga att offra för att mota bort flexibla barnomsorgslösningar. När andelen barn som går i förskolan är ett självändamål verkar det som om själva verksamheten kommer i skymundan, och grupperna växer och växer.

Sara Leion

En halv miljon barn går i svenska förskolor. Enligt Skolverket är det idag i snitt 17 barn per förskolegrupp. Ungefär en femtedel av grupperna har 21 barn eller fler och just de allra största grupperna har blivit allt vanligare de senaste åren.

Strax innan jul tog Skolverket bort sin ditintills gällande riktlinje om att det max ska vara 15 barn i grupperna. Även om Skolverket hävdade att ”det är barnens behov som ska styra, inte en siffra”, så var det för alla andra uppenbart att orsaken helt enkelt var att riktlinjen har visat sig verkningslös –det var ju ändå få kommuner som följde den.

Signaleffekten av detta, när en riktlinje inte följs så ta bort den, ger tyvärr inte särskilt mycket incitament till kommunerna att förbättra situationen. Visserligen ger inte statistiken om gruppstorlekar någon generell information om hur många förskolelärare det finns per grupp. Men det ger ändå, tillsammans med Skolverkets brist på riktlinjer, en oroväckande bild av hur vi utvecklat en storskalighet i förskolan som inga föräldrar önskar sina barn. Hur förskolelärarna i dessa stora grupper, oavsett hur många de är, ska kunna arbeta för en lugn och trygg miljö och få tid att personligt anknyta till varje barn, är ett mysterium. Parallellt med utvecklingen av växande förskolegrupper sker en annan utveckling. Flera kommuner tittar idag på möjligheten att utöka den tid den som föräldraledig eller arbetslös får ha sitt barn på förskolan. Idag har barn till arbetslösa föräldrar och barn till föräldrar som har annat barn hemma rätt till 15 timmar förskola per vecka. Några kommuner, främst i storstadsregionerna, har redan infört en utökad möjlighet. I Botkyrka kommun, som med sina 86 000 invånare kan räknas som en god representant för en medelstor kommun i Sverige, kan dessa barn nu vara i förskolan upp till 35 timmar per vecka. Detta erbjudande har kostat kommunen 30 miljoner i ökade utgifter till förskolan per år. Det är inte osannolikt att förskolegrupperna i och med detta också har tillåtits att växa ytterligare för att hantera de nytillkomna barnen. Botkyrka har idag i snitt 20 barn per grupp.

Det är inte svårt att i den kontexten resonera över var vi borde lägga våra begränsade skattekronor. Om nu politikerna i Botkyrka ansåg att de hade 30 miljoner kronor i reformutrymme så skulle de pengarna kunna minska barngrupperna och göra en verklig skillnad för förskolelärarnas arbetsmiljö. Man måste fråga sig vilka konsekvenser det ger för kvaliteten när pengar läggs på att faktiskt öka antalet barn i förskolan snarare än att satsa på att de som går där ska få en något tryggare och lugnare miljö. En sådan prioritering drabbar inte bara förskolelärare och barn utan visar också på vad vissa politiker är villiga att offra för att mota bort flexibla barnomsorgslösningar. När andelen barn som går i förskolan är ett självändamål verkar det som om själva verksamheten kommer i skymundan, och grupperna växer och växer.

Sara Leion

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.